Som jag konstaterade i mitt förra inlägg försvann 15 Malmöklubbar under perioden 2005--2012.
Men det tillkom nio om man nu räknar Sundets namnändringar först till Örestads IF och sen till Örestads IBK.
Africa United KoIF, Amerinda FF och Kurdiska SUFF försvann lika snabbt som de kom. Örestad lämnade sin plats till Limhamns FF.
Real Malmö, en elitförening på ungdomssidan med ett lag, hade ambitionen att få fram spelare till toppklubbarna inom ocn utom Sverige och har nu levererat sin första kull och hade hösten 2012 inget lag som fullföljde seriespelet. Kommer Real Malmö tillbaka med en grupp med samma målsättning? I dagens spel i Skånecupen deltog ett lag i P 14-gruppen.
Hållit sig kvar några säsonger har Korpföreningen Malmö Fotboll och Malmö IKF, som med hyggligt resultat försöker få flyktingar in i fotbollsgemenskapen, samt den rena ungdomsklubben FC Bellevue. En av de drivande krafterna i Bellevue är för övrigt den förre MFF-aren Caspar Pauckstadt.
Jag har sedan 1992 “bokfört” 87 fotbollsklubbar i Malmö. 2012 fanns 41, 46 har försvunnit. Vem kan tolka dessa siffror?
Några av de klassiska klubbarna har ingått i nya konstellationer. Malmös fotbollskarta ser annorlunda ut mot vad den gjorde för 20 år sedan.
Förändringarna kommer att fortsätta.
Under 2013/2014 kommer LdB FC Malmö att ingå i FC Rosengård, Oxie IF och BK Vången blir Oxie SK.
Inom något år är risken uppenbar att fler av klassikerna inte finns kvar.
Under 13 år förde jag under min tid som ansvarig för Malmösport på Sydsvenskan statistik över klubb- och lagutvecklingen inom fotbollens värld i Malmö
Jag har sparat mina anteckningar från åren 1992 till och med 2004.
Vad har hänt på dessa åtta år?
Det är faktiskt mycket. Siffrorna från då och nu kan man dock inte jämföra rakt över. Junioråldern har ändrats och Skånes Fotbollförbund har numera dragit gränsen för redovisning av tabeller vid tio år mot tidigare nio.
Under åren 1992-2004 fanns det totalt 79 Malmöklubbar som någon säsong hade minst ett lag med i seriesystemet. Antalet lag per år pendlade mellan 53 och 49.
2012 fanns det endast 41.
Den stora skillnaden ligger på herrseniorsidan. 2004 hade 49 klubbar seniorlag, i år endast 37. Det är en välbehövlig sanering. Det fanns inte underlag för så många seniorlag i stan.
Vad har mer hänt sedan 2004?
Två av de då största föreningarna, Bunkeflo IF och Limhamns IF, blev LB 07 och som nu är den klubb i Malmö som har flest serielag om än inte lika många totalt som före sammanslagningen.
Denna innebar att det bildades två nya klubbar i sydvästra Malmö, Bunkeflo FF och Limhamns FF, vilka båda spelade i division 4 under 2012. BFF bygger också upp en ungdomssektion.
Malmö FF var under några av “undersökningsåren” både bäst och störst. Det sistnämnda är man inte längre. Ett tiotal klubbar har fler lag än MFF. Orsakerna är två, dels att damsektionen 2007 blev LdB FC Malmö och dels att den bredd man tidigare hade i pojklagsåldrarna nu är ersatt med en mera spetsad verksamhet med oftast endast ett lag per åldersgrupp.
Klassiska Kirseberg har slagit sig tillsammans med ungdomsklubben Rörsjöstaden med det konstlade namnet Malmö City (på en österklubb!). Nybygget har inte blivit starkare, varken storleks- eller styrkemässigt på seniordelen.
Vintrie IK har bytt idrottsplats och blivit Hyllie IK, nu en av stans största och främsta småklubbar.
IF Allians fanns 2004 (tänk vad tiden går!) och ingår nu i Lilla Torg-organisationen, där LM 74 (Lydia och Marathon) var grundklubbarna.
Mabi har bytt namn till FC Rosengård.
Turk Anadolu, en av klubbarna i Mabi, spelar åter i egen regi.
Andra mer eller mindre långlivade föreningar som försvunnit sedan 2004 är FC Malmö, Interamerica, Shkendia, Sundet (har visst samröre med Limhamns FF), Bulltofta, Irak FF, Bolivia, Malmö Södra, Cafe Vinyl, Jenin, Palestinska, Ariana, Sarajevo, Malmö United och Parthenon.
Jag återkommer med ytteligare funderingar i ämnet.
“Dussinet nya spelare till ...”
“Nio in, sju ut i ... “
“ Halva truppen byts ut”
Det här är några -- av många -- tidningsrubriker från de senaste dagarna efter den så kallade frimånaden under vilken kontraktslösa fotbollsspelare kan byta klubb utan övergångskostnader.
Det är mestadels amatörer -- enligt Svenska Fotbollförbundets regler de som på sin fotboll inte tjänar över 3 000 kronor/ÅR -- som byter klubbadress.
Varför denna flyttkarusell när spelaren ändå inte får någon ersättning för att ägna sig åt den trevligaste fritidssysselsättning han vet? Eller det får han kanske?
Ryktena -- men dessa skall man förtstås inte tro på -- säger att lönerna inom småklubbsvärlden i många fall ligger betydligt högre än 3 000 kronor/MÅNAD.
Spelarna under division 2 (på denna nivå är det obligatoriskt) skriver inga kontrakt, i alla fall inga som registreras på förbundet, för då riskerar den nya klubben att få betala ett utbildningsbidrag för spelare under 23 år. Och det vill man ju inte och så hamnar kontraktet i skrivbordslådan i stället för i brevlådan.
Det är något sjukt över systemet. Det finns exempel på starka ungdomsklubbar på division 4- och 5-nivå som gått miste om hundratusentals kronor i uteblivna utbildningsbidrag från klubbar på ett steg högre i seriepyramiden. Pengar man kunnat satsa på en än bättre utbildning av en ny generation av fotbollsspelare.
Sen kan man förstås också ställa sig frågan varför ledare sliter och släpar för att skaffa medel till spelare och lag, som sällan eller aldrig lockar över 100 betalande åskådare.
Betyder det så mycket att spela i trean i stället för i fyran, eller kanske till och med i femman? Det gör det tydligen.
Den här tiden kallas silly-season men crazy-season är ett bättre uttryck.
Det är inte opportunt att jämföra damer och herrar i de olika lagbollspelen.
Men det kan väl efter de just avslutade Europamästerskapen i handboll för damer vara tillåtet att konstatera att det är minst lika intressant att se en elitmatch för damer som en för herrar.
Jag tänker då inte på den nästan osannolika dramatiken i EM-finalen mellan Montenegro och Norge. Så kan det se ut även i en herrmatch.
Nej, jag tänker på med den teknik, fyndighet, tuffhet, kraft och inte minst snabbhet som damerna spelar handboll. Det är en fröjd för en allmänt idrottsintresserad med en liten extra förkärlek till handbollen.
Det är också härligt att se alla leenden hos spelarna efter målvaktsräddningar, mål och lyckade kombinationer. Det är en smittande glädje och i detta hänseende överglänser damerna sina manliga kolleger.
Det nya, unga Sverige, då? De många jämna, dramatiska matcherna har visat hur små marginalerna är på denna nivå. Storförlusten mot Frankrike var inte snygg men i övrigt visade det svenska laget att det har kapacitet att i framtiden fightas om medaljer. En målvaktsparad mer, en träff mindre i målramen, mer behövs ibland inte för att ändra matchförloppet i “rätt” riktning.
Ett konstaterande till slut: Handbollen är den lagidrott där elitdamerna i intensitet kan mäta sig med herrarna.
Jag köper inte helt resonemanget att dam- och herrfotboll är två olika idrotter och skall bedömas utífrån detta. Jag ser gärna och har utbyte av en allsvensk toppmatch i fotboll för damer -- eller varför inte en landskamp. Men jag saknar den intensitet som finns i handboll.
De senaste veckosluten har boxningen, simningen och taekwondon haft sina svenska mästerskap för juniorer och ungdomar.
Det har gått bra för Skåne i alla tre idrotterna. Medaljerna har blivit många. En noggrannare studie av resultatlistorna visar dock att medaljerna sitter olika högt. I boxning och taekwondo får i de yngre klasserna i stort alla -- något lite överdrivet, men inte mycket -- som ställer upp medalj. Det är sällan mer än fyra deltagare per viktklass och eftersom det inte förekommer någon match mellan semifinalförlorarna blir det många bronsmedaljer. Och detta i många fall utan att den aktive vunnit en enda match. I boxning var det i några klasser också final direkt och därmed ett silver till förloraren.
Jag är inte ute efter att nedvärdera någon idrott utan vill bara ge en bakgrund till de rubriker som basunerar ut klubbarnas medaljskörd. Den är i en del fall inte så imponerande som det kan låta.
Men det är förstås en sanning att man bara kan tävla mot dem som ställer upp. Det gjorde många skånska ungdomar.
I simning är det tuffare att nå medalj. För att över huvud taget få deltaga i Sum-Sim-finalerna (så heter USM) måste man kvala regionalt och tidsmässigt vara bland de 16 främsta i landet. Det är med andra ord tuff konkurrens om medaljerna.
Tolv skånska klubbar tog medalj, 19 guld, 22 silver och 13 brons. Skåneklubbarna hade dessutom ytterligare 84 placeringar bland de åtta främsta. Skånsk ungdomssimning står stark med Helsingborgs Simsällskap som outstanding etta i Sverige inte bara bland ungdomarna utan även bland juniorer och seniorer.
Årets överraskning i skånsk simsport är Ängelholms SS, femma i föreningstävlingen vid Sum-Sim. Detta trots problem med bassängutrymmen. Malmö KK var sjua och Triton från Staffanstorp nia.
Ytterligare 12 skånska föreningar fanns med på listan över de 60 främsta klubbarna.
Bredd och topp finns i en konkurrenskraftig idrott.