Här kommer del 2 av min subjektiva bedömning av de två spelare i varje lag, som gjort bäst intryck på mig i årets Allsvenska.
DJURGÅRDEN.
James Keene har i många år varit en favorit tack vare sin brittiska inställning med sin arbetsradie över hela plan.
Annars var det tunt med profiler i årets upplaga. Unge, nyss fyllda 18-åringen, Simon Tibbling visade dock mognad i sitt spel.
KALMAR.
Visst har han passerat sitt “bästa före datum” men Henrik Rydström är en klippa för sitt lag.
Abiola Daudas avslutning visade att det finns kapacitet och mer att ta av.
GEFLE.
I disciplinerade Gefle är lille Jonas Lantto en av de viktigaste kuggarna och kanske en av Allsvenskans mest underskattade spelare.
Förvisso inte spelare men är det någon man imponeras av säsong efter säsong är det tränaren/sportchefen Per Olson. “Han kan trolla med knäna”, verkar det som.
MJÄLLBY.
Patrik Rosengren, Mattias Asper, Marcus Ekenberg, det är en för mycket men vem skall man ta bort ur denna egenfostrade trio i ett Mjällby, som har en fantastisk förmåga att hitta talangerna i regionen?
SYRIANSKA.
Har betydligt fler riktigt duktiga spelare av hög allsvensk klass än vad den stora fotbollsallmänheten känner till. Sharbel Touma steg fram när laget säkrade kontraktet. Johan Arneng gjorde en stabil säsong.
SUNDSVALL.
Jag förstår att det är större klubbar som är intresserade av islänningen Ari Skulason, navet i Sundsvalls spel. Och hur många anbud kommer inte Emil Forsberg att få om Giffarna missar i kvalet?
ÖREBRO.
Karl Holmberg, 19 år, är den spelare som kommer att betyda mycket i ÖSK;s försök att snabbt återkomma till Allsvenskan. En annan ung spelare med stora utvecklingsmöjligheter är Emil Berger, 21.
GAIS.
Nja! Några av de unga, försvararen Mirza Mujcic, 18, och anfallaren/mittfältaren Linus Tornblad, 19, visade i vissa matcher att det i alla fall finns framtida spelarresurser i klubben.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag det här året sett åtskilliga allsvenska fotbollsmatcher och många bra spelare. Här kan du läsa om två från varje lag som imponerat på mig
ELFSBORG.
Kring Niklas Hult hände det alltid något, snabb, uthållig och utmanande. Han förenade också sina offensiva kvaliteter med ett uppoffrande hemjobb.
Stundtals lite oinspirerad men när det gällde som mest var Anders Svensson som bäst.
HÄCKEN.
Blev något av ett favoritlag med sin härliga offensiv med Waris Majeed som målkung, uppbackad av många skickliga passare.
Oscar Lewickis genombrott som mittfältare (och någon gång duktig innerback) glädjer givetvis en Malmöbo. Ur snäv kommungränsdragning (Pontus Jansson, Burlöv!) var Lewicki den ende spelaren från Malmö som under våren var ordinarie i ett allsvenskt lag.
MALMÖ FF.
Peter Jansson med en imponerande pondus var laget bäste spelare sett över hela säsongen. Hans förmåga att läsa spelet gjorde att han också täckte upp perfekt bakom de offensiva backarna.
Johan Dahlin i målet gjorde en stabil säsong och hans fina spel räddade många viktiga poäng till MFF.
AIK.
Två veteraner gjorde en utmärkt säsong med få misstag. Nils-Eric Johansson kombinerade sin fina defensiv från sin backposition med en bra offensiv.
Helgi Danielsson hade en period, innan han blev skadad, då han hade få övermän på det allsvenska mittfältet med sitt enorma arbete över hela planen.
IFK NORRKÖPING..
Med sin rutin, arbetskapacitet, spelförståelse och passningsskicklighet var Andreas Johanssons återkomst till svensk fotboll den främsta anledningen till lagets femteplats.
Plus att tränaren Jan Andersson lyckats locka även en andra före detta Halmstadsspelare Gunnar Thorwaldsson till laget.
HELSINGBORGS IF.
May Mahlangu gjorde en ny strålande säsong. Det var åter en fröjd att se hans snabba attacker med full bollkontroll riva stora hål i motståndarförsvaren.
En av de innerbackar som kommer att utmana Pontus Jansson om en kommande plats i landslaget är Walid Atta, lugn
och passningssäker med ett bra huvudspel.
IFK GÖTEBORG.
Säsongens besvikelse. Men det var skoj att se hur talangen Tobias Sanna växte ut till en spelare med internationella kvaliteter.
En annan talang, Jakob Johansson, tog också, speciellt under hösten, ett stort steg i sin utveckling.
ÅTVIDABERG.
Vad säger man om Kristian Bergström? Säsong efter säsong håller han högsta klass och att nykomlingen kom på övre halvan var till stor dels hans förtjänst.
Eftet EM-uppehållet anslöt sig Mohammed Abubakari till truppen och tack vare hans teknik och spelintelligens fick spelet ytterligare en dimension.
***
Om mina favoriter från lagen på undre halvan återkommer jag.
Malmö FF är genom alla år känt för att hålla sina konflikter inom den egna “borgen”.
Därför förvånar lagkaptenen Jiloan Hamads offentliga utspel om bristande satsning från klubbens sida. Och det förvånar inte så lite.
Detta är förstås 2012, inte något idylliskt årtionde under 1900-talet.
Men han kan inte vara ovetande om att klubbens ekonomi inte är den bästa och inte tillåter några större satsningar. Jiloan Hamad skall naturligtvis vara glad över att MFF regelbundet kan betala ut hans lön och att pengarna inte i stället spenderats på dyra värvningar.
Och vilka signaler sänder hans uttalande till delar av spelartruppen?
Naturligtvis: Ni duger inte!
Skoj att höra!
Det var ett omoget, onödigt uttalande av Jiloan Hamad, av lagkaptenen.
Allsvenskan i fotboll är slutspelad. Det känns lite tomt.
För min del har det blivit många matcher. Jag har sett alla MFF:s hemmamatcher på plats och troligtvis (jag är lite osäker) även alla på bortaplan i tv.
Till dessa skall läggas två, tre och ibland kanske ytterligare någon allsvensk match per omgång via tv.
Och det har hänt -- tack vare val av lägenhet -- att jag sett en match på tv och sen gått cirka 500 meter för ett se MFF live.
Jag medger att det är nördigt, inte så lite kanske.
Men kollisionerna med småklubbsfotbollens “heliga” tid lördagseftermiddagen irriterar mig. Den borde lämnas fri från tv-sända elitmatcher. Elitklubbarna kunde gott visa respekt för den breda verksamhet som till stor del försörjer dem med spelare.
Jag erkänner att jag, speciellt vid lite olustigt väder, valt tv-fåtöljen framför en match på plats och därmed gått miste om det stimulerande “staketsnacket”, det som ger det där lilla extra som åskådare i småklubbsvärlden.
***
När man sett så många allsvenska matcher får man givetvis en slags relation till spelare och klubbar. Jag kommer inom kort att ge en lista, en positiv sådan, över de olika lagens profiler under säsongen
***
Jag saknar redan Allsvenskan!
Men det skall bli skönt att under en period slippa den jakt på domarna och hans assistenter som funnits i krönikor, på bloggar, på twitter och inte minst på olika forum efter något tveksamt domslut. Det har skett alltför ofta under den här säsongen. Och kommentarerna är skrivna efter att händelserna är visade gång på gång i tv, oftast i slowmotion och vid offsidesituationer med stillbilder och dragna streck för att bevisa spelarnas placering.
Jag har skrivit det förr, tv-kamrorna är domarnas värsta fiende.
En krönikör har vid mer än ett tillfälle hävdat åsikten att det i spelet ingår att spelarna får göra hur många fel som helst medan en domare inte får göra ett enda.
Denna människosyn har jag ingen som helst förståelse för! Den är skrämmande!
Det var för övrigt samme krönikör som i sin kammare -- eller var han nu jobbar -- i lugn och ro räknade upp de spelare som för något år sedan vann JSM och numera finns i MFF-seniororganisation. Han nämnde då Oscar Lewicki, Häckenspelaren. (Felet rättades, men jag vet ej när.)
Jag accepterar att man gör fel men att då samtidigt inte ha den minsta förståelse för en domares stressade arbetssituation är i min värld ofattbart
***
Jag har som sagt sett alla MFF:s matcher och inte följt en av Malmötidningarnas live-rapportering från matcherna. Efter ÖSK-matchen tittade jag dock av en händelse in och såg i en läsarkommentar orden ”ÖSK:s tattarmålvakt”. Ännu tolv timmar senare fanns kommentaren kvar.
Var går gränsen när något sådant får passera?
Friidrottssäsongen är slut.
Den är ur skånsk synpunkt lätt att summera. Den har aldrig varit sämre.
Och 2013 kommer förmodligen att bli ännu sämre. Tre landslagsmän lämnar för föreningar i områden med ett positivare friidrottsklimat. Johan Wissman, Skånes världsstjärna under några säsonger, skall tävla för Hässelby, liksom Sveriges främste mångkampare Petter Olson. Lunds duktige långlöpare Johan Larsson går över till Strömstad.
Dessa flyttar vore lätta att acceptera om det fanns en lång lista med aktiva som är beredda att ta över. Men det finns ingen sådan.
Det sägs att man med statisik kan bevisa det mesta, dock inte att skånsk friidrott är välmående. Den skånska statistiken är avslöjande.
På såväl dam- som herrsidan kan man i vissa grenar inte fylla en Tio-bästa-lista ens med hjälp av juniorer och ungdomar. Det finns grenar där det inte är noterat ett enda resultat uppnått av en aktiv över 20 år. Tunnast är det på herrsidan. Resultatnivån är skrämmande låg.
Jag skall inte trötta med att nämna några siffror, men rekommenderar ett besök på Skånes Friidrottsförbunds hemsida (www.skanefriidrott.org). Det är ingen upplyftande läsning för de friidrottsintresserade.
Och, om möjligt, än dystrare blir läsningen om man tar en titt på årsbästalistorna för exempelvis 14-åringarna. I merparten av grenarna finns det inte tio resultat. Det finns inte tio 14-årsgrabbar i hela Skåne som tävlat på 100 meter. Fundera över denna siffra!
I höjd räcker 1.20 till plats 10, i längd 3.55, i kula 7.78 Nog sagt!
Men, ok, det finns några ungdomar i de övre tonåren som har talang att bli riktigt bra och då inte bara på det nationella planet.
Det vilar ett stort ansvar på tränare, ledare och föreningar. Det måste skapas en stimulerande atmosfär inom Skåne med intressanta tävlingar för att friidrotten skall överleva.
Ambitionen hos arrangörsklubbarna är hög. Många vill arrangera tvådagarstävlingar, och då oftast inom samma tidsperiod. Men om nu inte ungdomarna kommer till tävlingen -- som fallet varit i många år -- måste ett nytänkande till.
Nytänkandet att inbjuda till tävlingar för sju åttaåringar -- det gör man för att få ekonomi i tävlingen -- är fel väg att gå. Det ger inte fler seniorer och juniorer, som (väl?) är ett av friidrottens mål. Barnidrott är bra på rätt villkor men vill skånsk friidrott inte vara betydligt mer?
Givetvis!
Men det är dags att ta tag i problemen. Att de finns avslöjar 2012 års skånska friidrottsstatistik.
Obarmhärtigt!