Det blev inte så dystert för Malmölagen i fotboll som man kunde befara för en tid sedan.
Jag bortser då för hur det går för LdB FC Malmö och Malmö FF nu i helgen. Nej, jag tänker på lagen på herrsidan bakom suveränen MFF.
LB 07 klarade sig i sista omgången kvar i division 1, Kvarnby IK i division 2. I ett dramatiskt kval, med mål i förlängningen, tog Prespa Birlik steget upp i tvåan. På denna nivå stabiliserade sig FC Rosengård under hösten.
Att det är just LB 07, Rosengård och Kvarnby som är topptrion i Malmös “småklubbsvärld” känns rätt. Det är tre klubbar, som satsat på att ge sina ungdomslag bra utbildning i bra serier. LB 07, främst, och Rosengård har varit de Malmöföreningar, bakom MFF, som deltagit flitigast i junior- och pojkallsvenskan. I år deltog till exempel alla tre klubbarna i på juniorsidan. LB 07 vann dessutom den södra pojkallsvenskan.
Bra ungdomslag är på denna nivå naturligtvis ingen garanti för framgång på seniorplanet. Men väl en utomordenlig grund.
LB 07 och Rosengård har i sin ambition att få ett etablerat lag på en hög nivå tidigare sökt tillfälliga lösningar, ibland med korttidskontrakt för spelare med utländskt pass. Det har varit dyrt och inte gett resultat.
Dessa två föreningar har efter några uttalanden att döma -- och tvingade på grund av brist på pengar -- slagit in på en annan väg. Höstsäsongen 2012 visade att det fungerar. De unga, egna spelarna hade kvalitet.
Kvarnby har alltid hållit sin linje. I den klubben gör man inga vidlyftiga affärer. I år blev tre lag Malmömästare, seniorerna, juniorerna och 16-årslaget. Här finns grunden.
Jag tror att gapet till MFF kan bli mindre om denna trio vågar fortsätta på den inslagna vägen. Fler lag än ett i division 1 är det första realistiska målet.
Men sen kan det bli svårt. Ekonomin är ett jättehinder. MFF har alla fotbollens sponsorpengar.
Prespa-Birlik, då?
Jag tror på sikt inte på en klubb utan ungdomsverksamhet. Och hur skall man hantera den situation som uppflyttningen till division 2 innebär med krav på proffskontrakt och utbildningsbidrag för alla spelare i truppen som är 23 år och yngre?
En dimmig oktobersöndag för 46 år sedan samlades ett 30-tal löpare, de flesta från Heleneholms IF, i “Grusgropen” i Bokskogen för att tävla på en bana på omkring en mil.
Det var början till det som sen blev Yddingen runt (med start och mål vid Hemvärnsgården i Holmeja) och sedan en del år Yddingeloppet. I dag arrangerades den 46:e tävlingen, nu med start och mål i vid Torups friluftsanläggning.
Över 2 000 deltagare, inräknade alla de promenerande, tog sig runt de olika banor i det strålande höstvädret. Det var rekord sedan flytten till Torup.
I år hade tävlingen, som några gånger rankats som Skånes mest välorganiserade terränglopp, fått status som svensk uttagning till de nordiska mästerskapen i terräng. Det innebar ett bra startfält.
Arrangör av Yddingeloppet är Malmöklubben Heleneholms IF:s långlöparsektion, som nu, när den tidigare “huvudsektionen” friidrotten har en relativ liten verksamhet, för den tradition som under 73 år varit signum för Heleneholms IF vidare. Klubben som (nästan) alltid prioriterat bredd och varit en flitig arrangör.
Sektionen är ledande i Skåne, när det gäller veteranfriidrott, och vid de olika motionsloppen är man alltid rikt representerad.
Och man är även en flitig arrangör med förutom Yddingeloppet även ett maratonlopp i april, ett årligt skånskt mästerskap över 800 meter för veteraner med upp mot 100 deltagare och som avslutning på året Sylvesterloppet runt Pildammarna. Till detta skall läggas många interna tävlingar.
Allt detta arbete är utfört helt ideellt. I dag hade tävlingsledaren Göran Kvarnerup i gång cirka 75 funktionärer som alla hade målet att göra tävlingsdagen till ett positivt minne för deltagare och åskådare. Denna söndag hade man god hjälp av givmilda vädergudar.
Liknande arrangemang i olika idrotter finns det givetvis gott om, långt från den massmediala uppmärksamheten. Men det är detta som är en betydelsefull del av Idrottssverige.
För min del var det något speciellt att strosa runt i solen i Bokskogen och se med vilket engagemang tävlingen genomfördes.
Det Helenehoms långlöparsektion står för, är just det som gjorde, att jag i över 25 år varit ordförande i någon sektion i Heleneholms IF.
Ok, kalla detta en partsinlaga, men en sådan kan ibland vara på sin plats.
Balkan eller Flagg?
Det har diskuterats, spekulerats och skrivits många artiklar i ämnet “Var spelade Zlatan som 12-åring?”. Vilken klubb skall ha del av de så kallade solidaritetspengarna i miljonklass, som Zlatans många övergångar genererat?
Varför antingen eller, varför inte både ock?
För en 12-åring var, och är, det tillåtet att representera upp till fyra föreningar under ett år. Det finns nämligen tre “övergångsfönster” för ungdomsspelare.
Jag har ingen anledning att betvivla sanningshalten i vad representanterna för Balkan och Flagg hävdar: “Zlatan spelade hos oss när han var 12 år.”
Men det förvånar mig att ingen som rotat i ärende ställt frågan: “Gjorde han det hela året?”
Okunskap?
Av några uttalanden att döma kom och gick Zlatan som han ville.
Min uppfattning, efter att ha hört även några andra källor, är att Zlatan under det aktuella året spelade både för Balkan och Flagg.
Att båda föreningarna hävdar att Zlatan spelade enbart för dem är naturligt; Det är skillnad att själv få 3,5 miljoner eller att tvingas dela summan.
Men nog borde de båda klubbarna kunna plocka fram skriftliga bevis, inte bara ord.
Första omgången av junior- och ungdoms-SM i handboll är avklarad.
28 skånska klubbar var med med totalt 89 lag i de sex klasserna. 19 föreningar har i nuläget 49 lag kvar i det som kallas steg 3. Återstående lag, det är de som inte kom bland de två främsta i sin pool i den inledande omgången, får en ny möjlighet till avancemang i ett nytt gruppspel i steg 2. Det blir fler Skånelag i den fortsatta kampen om bra placeringar. Det vågar jag lova.
Det är ett sympatiskt spelsätt handbollen har i sitt mästerskapsspel i dessa åldrar, 14, 16 och 18. Inget lag åker ut direkt utan får oftast minst sex utvecklande matcher.
Vad man kan se av resulaten av det första steget är att ungdomsarbetet i närområdet sätter prägel även på elitlagen.
I Kristianstad och i grannkommunerna, dit jag också räknar västra Blekinge, finns många duktiga klubbar och det är spelare från dessa som på ett utmärkt sätt kompletterar de “inköpta” spelarna i IFK Kristianstad.
Ystad är Ystad, denna unika handbollskommun med sina 30 000 innevånare, som exporterar världsstjärnor till storklubbar utomlands men ideligen fyller luckorna med nya talanger. Både YIF och IFK har lag som imponerat så här långt i USM-spelet.
Lundaklubbarna dominerar numerärt både i kvalité och kvantité i SM. Tar man med grannkommunen Bjärred blir dominansen än mer markant. Lugi, H 43, Lundagård och Ankaret (Bjärred) deltar med 27 lag och av dessa är 20 redan kvalificerade för steg 3. Alla Ankarets sju lag klarade sig vidare direkt. Imponerande!
Grunden för Lunds fyra elitlag ligger i det gedigna ungdomsarbetet.
Malmö är dock ett sorgebarn när det gäller rekrytering även om lovvärda initiativ tagits de senaste åren. Till skillnad från de övriga tre skånska elitserielagen på herrsidan saknar HK Malmö den lokala förankringen.
Elitlagen på damsidan Team Eslöv och den positiva överraskningen H 65 från Höör vilar också på stabil grund. Båda klubbarnas flicklag för 18- och 16-åringar är vidare.
Vad kan man utanför elitlagen dra för slutsatser av det inledande spelet i USM?
På damsidan är Ystad med YIF och Pandora i samverkan på väg att utveckla verksamheten och likadant är det i Kristianstadstrakten med tre bra klubbar, HK, Vinslöv och Åhus.
Trelleborgs HBK jobbar på och har två flicklag och ett pojklag i steg 3.
I nordväst är det något tunnare. GW Landskrona och Åstorp har vardera ett flicklag vidare medan OV, Helsingborg inte har något lag klart för steg 3. Men OV var den skånska klubb, förutom nu Lundaregionens, som hade flest startande, sex, ett i varje klass. Detta är en bra början för en förbättring.
I badminton och i squash har Malmö Skånes två enda Elitserielag.
I badminton leder Malmö BK/Team Malmö serien och utsågs officiellt till Sveriges bästa SM-klubb säsongen 2011/2012. (Se tidigare inlägg!)
I squash leder Malmö SRC serien efter helgens sammandragning, spelårets första. Inom squashen finns ingen officiell rankning om vilken klubb som är bäst i landet.
Under 2000-talet har Malmö dock tveklöst varit framgångsrikast. Elva gånger av tretton har herrlaget tagit medalj i Elitserien, två av dem har varit guld.
Under samma period har damlaget fyra guld och lika många silver.
Individuellt har tvillingarna Anna och Gustav Detter blivit svenska mästare.
Mest anmärkingsvärt är kanske dock MSRC:s dominans på ungdoms- och juniorsidan. Det har inte varit ovanligt att (betydligt) mer än hälften av SM-medaljerna vunnits av Malmöspelare. De tio senaste åren har äldsta klassen, U 19, vunnits av en Malmögrabb.
I det lag som i helgen vann sina tre Elitseriematcher har tre man, Sebastian Viktor, Joakim Larsson och Alex Christenson, vunnit U 19 i SM för MSRC. 16-årige Pontus Rengbo har ännu fått nöja sig med vinster i lägre åldrar.
Regerande juniormästaren Björn Angtoft gjorde debut i högsta serien i fjor och är givetvis aktuell även den här säsongen.
Jag tycker att det i dagens idrottssamhälle är värt att uppmärksamma att man kan konkurrera i toppen av en elitserie med spelare helt från de egna leden.
Men allt är givetvis inte positivt inom Malmös och Skånes squashvärld. Malmö har inget lag i damernas Elitserie -- det är få tjejer i Skåne som över huvud taget tävlingsspelar -- och SC Kristianstad är den enda förening förutom MSRC med herrserielag.
Bredden är inte den bästa. Skåne hade behövt fler klubbar.