I badminton och i squash har Malmö Skånes två enda Elitserielag.
I badminton leder Malmö BK/Team Malmö serien och utsågs officiellt till Sveriges bästa SM-klubb säsongen 2011/2012. (Se tidigare inlägg!)
I squash leder Malmö SRC serien efter helgens sammandragning, spelårets första. Inom squashen finns ingen officiell rankning om vilken klubb som är bäst i landet.
Under 2000-talet har Malmö dock tveklöst varit framgångsrikast. Elva gånger av tretton har herrlaget tagit medalj i Elitserien, två av dem har varit guld.
Under samma period har damlaget fyra guld och lika många silver.
Individuellt har tvillingarna Anna och Gustav Detter blivit svenska mästare.
Mest anmärkingsvärt är kanske dock MSRC:s dominans på ungdoms- och juniorsidan. Det har inte varit ovanligt att (betydligt) mer än hälften av SM-medaljerna vunnits av Malmöspelare. De tio senaste åren har äldsta klassen, U 19, vunnits av en Malmögrabb.
I det lag som i helgen vann sina tre Elitseriematcher har tre man, Sebastian Viktor, Joakim Larsson och Alex Christenson, vunnit U 19 i SM för MSRC. 16-årige Pontus Rengbo har ännu fått nöja sig med vinster i lägre åldrar.
Regerande juniormästaren Björn Angtoft gjorde debut i högsta serien i fjor och är givetvis aktuell även den här säsongen.
Jag tycker att det i dagens idrottssamhälle är värt att uppmärksamma att man kan konkurrera i toppen av en elitserie med spelare helt från de egna leden.
Men allt är givetvis inte positivt inom Malmös och Skånes squashvärld. Malmö har inget lag i damernas Elitserie -- det är få tjejer i Skåne som över huvud taget tävlingsspelar -- och SC Kristianstad är den enda förening förutom MSRC med herrserielag.
Bredden är inte den bästa. Skåne hade behövt fler klubbar.
Veckans idrottsliga höjdpunkt var givetvis den dramatiska vändningen i fotbollsmatchen mellan Tyskland och Sverige.
Massmedia hittade en massa mer eller mindre krystade förklaringar till scenförändringen. Passerade en löpsedel från en av kvällstidningarna som fastslog:
Zlatans brandtal väckte laget!
Vad sa då lagets duktige (observera, absolut ingen ironi) lagkapten? Jo, han lär i pausen enligt samma källa ha sagt: “Vi är bättre än så här. Nu skall vi ut och visa det!”.
Skall några så här enkla, självklara ord behövas för att tända ett svenskt landslag i ett VM-kval? Naturligtvis är det inte så. Att vara med i ett landslag är givetvis motivation nog.
Förklaringen ligger sjävfallet i Kim Källströms entré och strålande spel. Det innebar också att laget fick två konstruktiva innermittfältare. Rasmus Elm, som i första halvlek försökte skapa lugn i all stress, fick nu nödvändig hjälp av Källström. Det var dessa två som fixade en rolig halvtimme.
Inte några självklara ord av lagets världsstjärna. Men han säljer, den gode Zlatan.
Som i mitt tycke i stället visade verkliga lagkaptensegenskaper, när han faderligt lade armen runt Tobias Sanna efter dennes målmiss.
***
Även en annan rubrik i veckan irrtiterade mig. En krönikör i en av Malmös gratistidningar menade efter LdB:s seger över AIK i Damallsvenskan att Malmöborna skall vara stolta över laget/klubben.
Vadå? Det är ett lag med mycket liten Malmöanknytning och en klubb med en ledning som behöver ett extra pengatillskott på 1,4 miljoner kronor av Malmö stad för att överleva.
Malmös fotbollsintresserade känner tydligen inte heller för LdB. Cirka 800 personer ser hemmamatcherna och i denna summa ingår, vad jag förstår, även alla de under 18 år som enligt avtalet med Malmö går gratis in på matcherna.
LdB kan inte heller klaga på uppbackningen i stans största tidning.
En artist som inte drar publik till sina föreställningar får inga nya uppdrag eller måste dra ner på arvodet.
Men i idrott -- det gäller inte bara damfotboll, som dock i många fall just nu har många, stora problem -- finns inte samma naturlag.
***
Ovannämde krönikör är annars den av de som i krönikor och bloggar följer MFF den mest nyanserade. Hans egen erfarenhet som elitspelare i Ljungskile lyser igenom och han svävar inte ut i betygsättningen av spelarnas och lagets insatser. Som några av hans kolleger.
***
Vill också passa på och ge beröm till Skånskans Christer Cederlund, som på senare tid vågat ta ut svängarna både språkligt och åsiktsmässigt.
Jag tittade i går in i Aurahallen för att se badminton i Elitserien mellan Malmö BK och Spårvägen.
Aurahallen har förstås bytt namn till Malmö Badminton Center och MBK spelar i Elitserien under namnet Team Malmö.
Bytet av namn på hallen beror på att den numera drivs gemensamt av Malmös elitklubbar, MBK och Aura, tillsammans med Malmö stad. Hit koncentreras det mesta av stans badminton och här har elitprojektet Nationellt Badminton Center sin bas.
Att MBK numera seriespelar som Team Malmö har givetvis också en förklaring.
När silvermedaljören från senaste Europamästerskapen Henri Hurskainen beslöt att spela i den tuffare danska ligan behövde MBK en ersättare för att bibehålla sin position i högsta serien. De två senaste säsongerna har laget varit i final, dock förlust båda gångerna.
Valet föll på Mattias Borg från Mariestad. Kruxet var att han både ville spela i Elitserien och representera sin moderklubb. Lösningen blev pragmatisk. Reglerna tillåter att Mattias, och de andra spelarna i laget, representerar Team Malmö i serien och Mariestad och MBK i övriga sammanhang.
Det är en sympatisk lösning, inga stelbenta regler får hindra utvecklingen i en sport som tappat i den internationella konkurrensen. Mattias Borg får tuffa matcher av svenskt toppmotstånd och kan ge pr i hemstaden och så får MBK åter ett lag med möjligheter att bli svenska mästare.
Jag gillar också badmintonens sätt med mixade lag i seriespelet. Det ger status till damidrotten.
Team Malmö hade inga besvär att vinna över Spårvägen, 7--0.
Malmö Badmintonklubb var säsongen 2011/2012 Sveriges bästa förening. För första gången vann man den så kallade SM-trofén, där man räknar samman insatserna vid alla SM-tävlingar i alla åldersgrupper. MBK var överlägset bäst.
Speciellt för seniorer och i U 22-gruppen plockade MBK många poäng.
Aura var framgångsrikt i U 19 och U 17.
I U 15 och i synnerhet i U 13 är det dock ytterst tunt och då inte bara i Malmö. Det har det varit i många år. Tendensen är klar. Skånsk badminton har rekryteringsproblem.
Malmö Badmintonklubb är en av Malmös elitklubbar utan att så många vet det. Badminton lever i den massmediaskugga som blir allt bredare, när de stora lagidrotterna tar allt mer plats.
PS
Aura drog inför den här säsongen sig frivilligt ur Elitserien av ekonomiska skäl. Laget ligger efter fyra omgångar trea i en av tre division 3-grupper, Lugi är fyra och MBK femma och bevisar därmed sin fina bredd.
Det är dessa tre klubbar som är de ledande i Skåne.
Det finns stora, välskötta, även på elitplanet framgångsrika idrottsföreningar, som sällan eller aldrig uppmärksammas i massmedia.
Gymnastikföreningen Motus-Salto är en sådan.
I dag var jag -- som morfar -- på Malmöföreningens “Cirkusfest” i Baltiska hallen, en välfylld sådan på den läktare som var öppen.
Jag blev imponered av den bredd och det djup, som klubben visade upp, alltfrån fyraåriga nybörjare till gymnaster i svensk elitklass.
Mest imponerad blev jag dock av det antal ledare som välförtjänt blomsterhyllades av ordföranden Pelle Malmborg -- och av publiken -- efter succéföreställningen. Gymnastik är en svår idrott och kräver kunniga, välutbildade ledare. Här gäller inte filosofin “rulla in en boll och låt den rulla.”
Gymnastiken i Sverige har funnit en bra väg att behålla sina aktiva längre upp i åldrarna än tidigare. De som inte orkar och har lust att ägna sig åt den krävande ag:n (det är artistisk gymnastik och den variant med de grenar man får se från OS) kan istället vara med i truppgymnastik. Här kan man tävla damer för sig och herrar för sig men även i mixade lag. Denna tävlingsvariant finns långt ner i åldersklasserna. Trupperna möter alltid likvärdigt motstånd i tävlingarna. Under SM finns det nämligen ett antal nivågrupperade RM (Riksmästerskap).
Gymnastiksporten beskrivs ofta som elitistisk i massmedia med sina stora krav på mängden av träning. Det är en del av gymnastiken, men en liten del. Det finns plats för alla. Motus-Salto visade detta i dag.
Skåne är ett av de framgångsrikaste distrikten i truppgymmastik, oftast hamnar några SM-medaljer varje år hos de skånska klubbarna.
I ag har Motus några talanger i de yngre årsklasserna för flickor, som är bland de främsta i landet. På herrsidan har talangerna redan tagit sig in i den svenska seniortoppen.
Jag var i Kristianstad i går. Jag ville se den nya hallen och uppleva den atmosfär jag hört talas om.
Hallen var fantastisk, stämningen fantastisk och publiken fanatisk.
Fanatiska har förstås åskådarna alltid varit i Kristianstad.
Man talar om publiken som en extra spelare och det stödet hade verkligen IFK Kristianstad i mötet mot HK Malmö. Jag beundrar domarna som vågade ta de tre första utvisningarna (enligt min mening korrekta) på hemmalaget före HK:s första.
Det är inte lätt att stå emot ett tryck från cirka 3 500 orangeklädda, subjektiva, högljudda, åskådare.
I Kristianstad lever verkligen handbollen. Det var en fest. Lite synd att det är så långt från Malmö och att det på de drygt nio milen dit är gott om vägarbeten. Annars hade nog besöken blivit flera.
Första derbyomgången av tre (det är tre, som en upplysning till en krönikör, som förmodligen dock inte läser denna blogg) är nu spelad. Jag har sett tre av de skånska herrelitlagen två gånger, YIF endast en.
Det är tidigt på säsongen så det är givetvis svårt att redan nu rätt bedöma lagen.
Jag har inte sett Lugis två urladdningar mot Kristianstad och YIF. Siffrorna talar sitt eget språk om kapaciteten. Jag såg dock matchen i Malmö och förundrades över de få alternativ tränaren Thomas Axnér använde sig av, när det offensiva spelet gick helt i stå. Den nye norrmannen Johannes Hippe lär dock ha gett Lugi ytterligare en dimension.
Kristianstad blir naturligtvis ett topplag även denna säsong. Hemma är laget svårstoppat och det finns en bra bredd i en ung trupp.
YIF har jag som sagt bara sett en gång, hemma mot Kristianstad, och då imponerade laget inte. Truppen är skadefri och utan sjukdomar så stark att den ganska enkelt skall klara en plats i vårens slutspel.
HK Malmö är skadedrabbat, men när den saknade sextetten är fulltränad och tillbaka är truppen sällsynt bred.
Det som förvånade mig i Kristianstad var att tränaren “Proppen” Karlsson i slutet av matchen, när det rann i väg, gick i polemik med några hånande IFK-anhängare. Onödigt! Åskådarna fick vad de ville. Det borde Proppen inte bjuda på.
Trots att 26 omgångar återstår vågar jag tippa:
Alla de fyra skånska lagen spelar SM-kvartsfinal till våren.