Det blev inte den fredagskväll man önskat. 1—2 mot Österrike svider.
Syndabockarna plockades snabbt fram i svenska massmedia. Jag är övertygad om att man i Österrike var lika snabba att kora sina hjältar. Från samma situationer!
I den bästa av världar slutar alla matcher 0—0. Då finns det inga syndabockar. Men ack va tråkigt!
Det är denna blandning av misstag och lyckade ingripande, som gör fotbollen fascinerade på alla nivåer.
Samtidigt som man i Sverige gnäller på Jonas Olssons agerande vid 1—0 hyllar man i Österrike Martin Harniks vilja att attackera svensken och tro på möjligheten att skapa en målchans, en straff.
Och visst var Marc Jankos snabba förflyttning runt Granqvist och precisa målnick, 2—0, invid stolproten en strålande prestation. Om det varit en svensk som utfört den hade hyllningarna i svensk press varit överväldigande. Tro mig!
Sveriges reducering var ur österrikisk synpunkt också ett misstag. Man låter inte en duktig spelare som Zlatan vara omarkerad i den zon han befann sig för att kunna leverera den delikata målgivande passningen till Elmander.
Tack och lov att de begås fel av spelarna. Annars hade fotboll varit tråkigt.
Jag gillar inte att efterhand efter att ha sett situationerna i tv ge ett omdöme om olika omdiskuterade situationer. Det är – i alla fall delvis – att ha facit i hand.
Jag är dock benägen att hålla med de experter och kommentatorer i tv, som menade, att domaren i de fyra straffsituationerna gjorde rätt bedömning.
Det som irriterade mest var Sebastian Larssons och Elmanders ideliga protester mot domsluten. Elmander var i inledningen så okoncentrerad efter en utebliven (?) hörna med efterföljande gester att han missade en stor möjlighet att ge Sverige en viktig ledning.
Ett misstag i paritet med Olssons och Granqvists. Eller?
Alla matcher lever sitt eget liv – Nanne Bergstrands upprepade sanning. Så även denna. Och sett i detta perspektiv var det det för dagen bästa laget som vann.
Med en ny favorit som bäst på plan .
Alaba!
Zlatan är en mycket duktig fotbollsspelare, en världsstjärna.
Det är min absoluta mening och detta sagt utan att jag har kunskapen att placera in honom på en plats bland, låg oss säga, de 15 främsta i världen. Zlatan har spetskompetens på många områden.
Han har uppenbarligen också en karisma, som fascinerar många människor av olika åldrar och olika kön världen över.
Jag har full förståelse för att barn och ungdomar hänfört jublar när idolen Zlatan gör en spekulativ dribbling och att det går ett sus av förväntning genom hemmapubliken, som betalat en hög entré, när bollen närmar sig honom vid en landskamp i Malmö.
Däremot har jag svårt för yrkesmän i alla media med hela världen som bevakningsområde, som missar i sitt omdöme om Zlatans insatser på plan. Nyanserna försvinner. De flesta, ja till och med alla, de prestationer han gör under en match görs i alla likvärdiga matcher världen över varje dag. Att Zlatan kan utföra mer än en ”grej” per match, när inspirationen finns, det är det som gör honom till en stjärna.
De två senaste målen på Swedbank stadion, HIF:s kvitteringsmål mål mot MFF och Sveriges segermål mot Makedonien, var för övrigt i stort identiska. Skillnaden var att HIF:s mål föregicks av ett inlägg av en ”sketen” norrman (Hanstveit) och Sveriges av Zlatan. Jag vidhåller att Hanstveits hade större precision.
Nu har jag svurit i kyrkan.
***
Zlatans inhopp i debatten om var den så kallade solidaritetsersättningen för hans första år som registrerad spelare skall hamna var olustigt. Lite generositet borde han kunna visa mot MBI (FC Rosengård), Balkan och Flagg som bevisligen och troligen tog hand om honom när han var tolv år.
Att nämna MFF var ju bara löjligt. Där spelade han inte när han var tolv. Och det är ju samma MFF, som han tyckte sig ha blivit lurat av i samband med övergången till Ajax.
Zlatans uttalande påminner mig om den information jag fått från en mycket säker källa: Zlatans ekonomiska bidrag till spontanidrottsplatsen Zlatan court var inte speciellt stort, närmast symboliskt.
Zlatan borde kunna visa lite generositet mot den stadsdel han förknippas med, Rosengård, och som han bott i under några år. Och inte minst för att han spelat organiserad fotboll i två av Rosengårds klubbar.
Passar på med lite funderingar nu i det allsvenska fotbollsuppehållet.
Som pensionär kan man planera sitt dygn själv och det har gett många tillfällen att se fotboll på olika nivåer. Uppemot 40 allsvenska matcher har jag hittills sett (ok, lite nördigt), alla MFF:s hemmamöten live, alla övriga via tv.
Naturligtvis är det en utopi, men man hade hoppats att de yrkesverksamma fotbollsjournalisterna haft samma möjlighet. Hemmablindheten är stor. Det finns många duktiga spelare – vi talar nu med allsvenska mått – i de massmedialt mindre bevakade föreningarna.
Det har blivit några skikt i tabellen men det återstår två tredjedelar, det vill säga nästan en hel gammal hederlig allsvenska, den med tolv lag. Mycket kan – och kommer att – hända. Inte minst öppnas ett transferfönster med allt vad det kan innebära.
Av naturliga skäl har tv-tittandet koncentrerats till topplagens matcher.
HIF har varit vårens lag. I två av säsongens fem bästa matcher har HIF varit ena parten, de mot Elfsborg och MFF. Direkt dåligt var HIF mot Syrianska. Men man vann …
Elfsborg med seriens främsta bänk är ofta med i sevärda matcher, som nu mot HIF men även premiären mot AIK var var sevärd, liksom 0—0 mot IFK Göteborg och 1—0 mot Häcken. Boråslaget har en hög potential.
IFK Göteborg är svårt att få ett grepp om. Epitet brottarlag vet jag inte vad det innebär. Kan någon hjälpa mig?
Malmö FF är svajigt. Det har varit ojämna prestationer, bra halvlekar har följts av mindre bra. Bra matcher (HIF) har följts av en direkt usel (BP).
(En längre parentes:
2,83—3.00.
Vad är detta? Jo, en tidnings genomsnittsbetyg på MFF-spelarnas insatser mot HIF respektive BP:
Som en före detta lärare studsar man till. Visst är det svårt att sätta betyg men här har man tatt mer hänsyn till resultat än prestation.
Matchen PB—MFF var den sämsta av de 40 jag sett det här spelåret. BP, i stort lika skade- och avstängningsdrabbat som MFF, var naivt, tempofattigt och dessutom förvånansvärt geistlöst och hade bara en spelare med en högre allsvensk kapacitet, Nicklas Bärkroth.
Ett försvar för betygssättaren kan vara, att samtidigt som han för papperstidningen skall ge en bild av matchen skall han för ”nätet” direktskildra varje mer eller mindre lyckat ingripande.
En omöjlig uppgift!
Tidningarna över hela världen tappar läsare. Kvalitet kan kanske behåll dem. Inte ett krafsande hit och dit på olika media!
Slut på parentesen!)
Mjällby! Vem kan undgå att imponeras av detta lagbygge med sina små resurser?
Kalmar har ett ungt lag med en lovande framtid men saknar ännu stabilitet.
AIK kommer att bli ett topplag, det har många bra insatser visat, som de mot MFF –förlusten till trots – Elfsborg och IFK Göteborg.
Häcken är vårens stora besvikelse men kommer att liksom AIK närma sig toppskiktet. Det visade inte minst den senaste insatsen mot Elfsborg.
Östgötalagen, Åtvid och Norrköping, blandar och ger och det brukar resultera i en slutplacering i Ingenmansland.
Där hamnar också Djurgården, som gjort en remarkabel uppryckning efter all turbulens. 18-årige Daniel Amartey från Ghana är en ny favorit. Studera honom gärna när tillfälle ges!
Gefles, Östers och Halmstads insatser pekar på att ett av dessa lagen får kvala.
Och av vad Syrianska och BP visat upp hittills, lär det bli degradering.
***
Kan inte låta bli att kommentera användandet av pyrotekniska medel. En krönikör/bloggare (numera ofta en och samma person) menade ett det ger en stämningsfull inramning och att det mest är gamla gubbar som gnäller.
Jag är gärna en gammal, gnällig gubbe om jag inte kände någon högre stämning, när jag såg de svarta moln som täckte stora delar av Swedbank i onsdags mot HIF och som dessutom spred en vedervärdig lukt.
Vart är friidrotten på väg, i världen, i Sverige, i Skåne.
Här några tankar efter helgen.
Såg en stund i tv från Diamond League i New York. Förvisso ett riktigt uruselt väder men trots allt var stora delar av världseliten – men inte Bolt, förstås – på plats men likväl ödsligt tomt på åskådarplats. Mästerskapen och de stora höstgalorna i Europa kommer givetvis att locka de stora massorna. Men sen?
Tv-bilder från mindre galor världen runt har visat på samma ödsliga läktare som i NY. Och handen på hjärtat är det så intressant att för den stora idrottsallmänheten se okända, likadant klädda, idrottsmän tävla om annat än den personliga äran – och pengar? Förvisso på verkligt högklassig nivå? Men ändå!
Jag tror att smågalornas tid är förbi.
Det är på denna marknad MAI – med hjälp av kommunen och Bolt vid ett tillfälle – vill slå sig in.
***
I helgen arrangerades SM i stafett i Huddinge.
Tävlingen visade att friidrotten i Sverige är som störst just i Stockholmstrakten. Av 52 deltagande lag i de åtta seniorstafetterna kom 32 från Stockholm. Övriga Sverige alltså 20! Av dessa 20 hade Skåne fem och Göteborg fyra. Västerås hade inget lag med, inte hela Norrland, inte Västergötland …
Av Skånes fem representanter var fyra från MAI fyra, en från IFK Helsingborg.
Det kan kanske vara av intresse att berätta att på 4x400 m för män deltog fyra klubbar.
***
I ungdomsklasserna var det givetvis något större deltagarantal men även här total Stockholmsdominans. Nästan hälften av lagen kom från denna region.
Förutom MAI och Helsingborg hade även Öresund ungdomslag. IFK Lund, som för några år sedan hade en lovande verksamhet, deltog inte alls.
Det finns fyra åldersklasser under seniorerna, 22, 19, 17 och 15, totalt 22 lopp. Endast i 13 fanns skånska deltagare med sammanlagt 17 lag
Tyvärr är detta en rättvisande bild av skånsk friidrott. Och det värsta är att få bryr sig.
***
Några noteringar i övrigt från SM:
I 22- och 19-årsklasserna har man ändrat 4x400 till 3x400 med syftet att få fler lag. För 19-åringarna har man de senaste åren bytt 4x400 mot stafett 1 000 meter. Allt med samma bakgrund, det är lättare att få ett lag.
I stället för att kämpa för att komplettera hittar svensk friidrott en genväg.
***
Efter att ha studerat resultatlistorna står det klart att svensk friidrott inte har underlag för ett stafett-SM i både 19- och 22-årsklasserna. Kan man ändra 4x400 till 3x400 kan man också återinföra en 20-årsklass trots att det strider mot de gängse internationella åldersklasserna.
***
Heders till MAI som med sina många medaljlag såg till att skånsk friidrott syntes. Men utan stimulerande konkurrens i närområdet är det lätt att stagnera.
Det har varit en intensiv helg med idrott konsumerad på olika sätt, på plats och via tv och tidningar. Här några funderingar.
Tog mig i lördags per cykel till Kirsebergs idrottsplats för att se Backaderbyt i division 4 mellan Malmö City och Flagg, 2—4. Någon derbystämning fanns inte. City har ingen identitet i området. Sammanslagningen mellan Kirseberg IF och Rörsjöstadens IF till Malmö City har definitivt inte gett de resultat de inblandade hade hoppats på. Namnet City irriterar. Jag förstår inte varför prestigen från Rörsjöstadens sida var så stor att man inte kunde dra nytta av den respekt Kirseberg IF haft de flesta säsonger sedan 1930-talet.
Vid sammanslagningen hade de båda klubbarna cirka 30 lag, nu ungefär hälften.
”Ett plus ett blir vid klubbsammanslagningar 0.75”, brukar en vän påpeka.
Kanske är det så. Men av de fyra fotbollsklubbar i Malmö som ligger närmast att försöka minska det enorma gapet till Malmö FF är faktiskt två sammanslagningar, LdB 07 och FC Rosengård.
***
I lördags diskuterades den så kallade 51-procentreglen vid Riskidrottsmötet. Detta problem berör en ytterst liten del av idrottsrörelsen. Den har större mera jordnära frågor att lösa.
Som att få hem ett fotbollslag från en bortamatch. Ett P 15-lag från Malmös innerstad spelade i Klagshamn på lördagseftermiddagen. Transporten dit var inga problem. De ledare, som drar ett stor lass med glädje, tog stora delar av laget i sina bilar. Men båda var för en gångs skull förhindrade att stanna tills matchen var klar. En förfrågan om hjälp skickades till de 16 spelarnas föräldrar. Två (2!) ställde upp!
Nu ordnade det sig. En pensionär, som är uppfostrad i en ideell värld, åkte dit och såg till att spelarna kom hem.
Men visst är det beklämmande med denna brist på ansvarskännande från föräldrarna!
Det hör till saken att laget är bra. Då brukar det vara lättare att få hjälp. Men inte ens detta hjälpte.
***
Såg Champions League-finalen. Och efter att ha sett den och några andra matcher mellan de stora europeiska toppklubbarna är det lätt att förstå att endast en svensk manlig spelare är aktuell för de verkliga storklubbarna, som har hela världen som rekryteringsbas.
Vilken teknik i ett högt tempo! Och vilka målvakter!
De främsta svenska spelarna har långt till denna kapacitet. Med ett eller annat undantag.
***
Över 21 000 åskådare på den svenska cupfinalen var glädjande. Det är för tidigt att påstå att detta är ett bevis på att cupen fått en plats i den svenska fotbollsallmänhetens almanacka. Det var ju en final mellan två av Sveriges största klubbar varav en kom från Stockholm.
En tidning, som ofta klankat på olika organs och instansers sätt att hantera Svenska cupen, anser tydligen dock att en final är av underordnad betydelse. Den platsade inte på listan över söndagens 4 hetaste tv-sportevenemang!
En intensiv, spännande match var det, men dessa bengaler och inte minst stormningen av planen ger en fadd eftersmak. Att 2012 bygga en arena med en så usel säkerhet är förundrande.
Och att inte kunna fixa ett – trots regnet – någorlunda hyggligt underlag på nationalarenan är beklämmande. Alla matcher jag sett på Friends har bjudit på undermåligt underlag.
Att IFK Göteborg vann var bra för svensk fotboll. Jag tror att laget har bättre möjlighet att klara sig bra ute i Europa än Djurgården.
***
Det var också mycket friidrott i helgen. Det finns en del att fundera över. Finns anledning att återkomma inom kort.