Är det något Malmö inte har gott om, så är det handbollsspelare. Det är en bristvara.
Därför blir man inte lite förundrad, när en artikel i programbladet i samband med landskampen Sverige—Polen (en strålande propaganda inför en stor och entusiastisk publik i Malmö arena) om handbollen i Malmö inleds med den citerade meningen.
Jag tycker att en skribent i ett officiellt program skall vara bättre påläst.
Fakta är att det i Malmö på herrsidan finns ett elitlag (HK Malmö) och på nivå 5 och neråt ytterligare fyra lag, fördelade på tre klubbar. Antalet damlag är tre.
På juniorsidan har HK ett herrlag.
Antalet ungdomslag i åldersspannet 1996—2002 är 28, 18 flicklag och 10 pojklag. Lite elakt och lite överdrivet; storstaden Malmö med över 300 000 innevånare har lika många handbollslag som ett halvt H 43 eller halvt Lugi.
Ungdomslagens fördelning enligt deltagande i det skånska seriesystemet: IFK Malmö 14, (9 pojk- och 5 flicklag), Dalhem 10 (endast flickor). IFK Klagshamn 3 flicklag och HK Malmö ett pojklag.
Det är en tunn grund att bygga en stabil elithandboll på.
***
I samma artikel framför Ulf Mohlin Fagerström, HK Malmös evenemangsansvarige, åsikten att Malmö behöver en arena för cirka 2 500 åskådare. Det är ingen ny önskan. På 1990-talet fanns planer på att bygga en hall i denna storlek på Malmö idrottsplats, där man nu byggt ett bilparkeringsdäck.
Jag tror det är en orealistisk önskan att inom rimlig tid få en mellanarena i stan. Nyuppfräschade Baltiska hallen måste naturligtvis utnyttjas i så stort utsträckning som möjligt för idrottsevenemang. Det går inte att begära att man skall komma in vid enstaka tillfällen och vid några andra exklusiva tillfällen dra i väg till Malmö arena.
Nej, ändra Vision 2013 med några år och lägg till att publikmålet skall bli en fullsatt Baltiska och med sin förnäma akustik kommer det då att bli en stämning i hallen som kan närma sig den som finns i Kristianstad.
Och då gärna med lokala inslag – inte bara på bänken.
Det blir några fotbollsfunderingar i detta inlägg, Allsvenskan har ju börjat.
KONSTGRÄS/NATURGRÄS
Kryss mot Öster i Svenska cupen, kryss mot HBK i den allsvenska premiären på två planer som såg ut som planer gör så här tidigt på säsongen. Då hörs det från MFF-spelare och skribenter runt laget det alla vet: En bra konstgräsplan är bättre än en dålig med naturgräs.
Har svensk fotboll bestämt att tävlingssäsongen skall vara från mitten av mars till början av november så får lagen räkna med att underlaget inte är fullgott under ganska många matcher.
Då får man välja, antingen eller. Man kan inte få både ock.
Och det är väl så här i säsongsinledningen att alla lagen har fler träningar bakom sig på konstgräs än på naturgräs.
Konstgräs eller naturgräs, eller var det helt enkelt två betydligt bättre fotbollslag som möttes på Borås arena. Elfsborg—AIK var en mycket mer underhållande tillställning än MFF—HBK.
Jag lutar att underlaget bidrog en hel del till det positiva intrycket. Men båda lagen var bra.
På tal om underlag. Det kan vara bra att veta, om man nu vill diskutera om ett lag gynnas av underlaget på sin hemmaarena, att av de 16 lagen i Allsvenskan har tio naturgräs, sex konstgräs. Med andra ord fördel naturgräs. Men det är klart är gräset undermåligt så är det ju ingen fördel utan en nackdel.
Som för MFF, enligt poeter och andra.
ANDERS ANDERSSON
Det var med glädje jag hörde Anders Andersson som kommentator i C More, kunnig om spel och spelare och med förmåga att hushålla med sin kunskap. Kanalen med sin, i det stora, strålande besättning av experter och kommentatorer kommer att vara en svår konkurrent till ett besök på plats, när premiären är över och vädret är dåligt och motståndaren mindre attraktiv.
Speciellt om söndagarna, när man kan se minst två allsvenska matcher från fåtöljen.
ORDFÖRANDEN I MALMÖ FF
Håkan Jeppsson, MFF-ordföranden, hade i veckan ett inlägg på Opinion-sidan i Sydsvenskan. Jag har absolut inget att invända mot hans resonemang om MFF:s betydelse för staden Malmö och närområdet. Men jag blir alltid skeptisk till all fakta när jag finner, utan att söka, sakfel.
Håkan skriver att MFF är Sveriges största fotbollsklubb. Vilken måttstock använder han? Är MFF över huvud taget störst i Malmö?
Han skriver också att den grundskola som bedrivs i MFF:s regi de senaste åren betygsmässigt rankats som sämst tvåa i Malmö. Det är fel. En något bekymrad rektor berättade för mig att skolan i den senaste mätningen hamnade först på tredje plats.
Nog så bra, men hur är det med de andra uppgifterna i det faktaspäckade inlägget.
MÅLDOMARE
Det lär inte på ett tag bli målkameror på de allsvenska arenorna. Men varför inte ta efter gamla tiders linjedomare i handboll, på tiden man hade en domare, som hade hjälp av en peson vid vardera målgården med enda uppgift att vinka för övertramp och mål.
Jag föreslår inte det sexdomarsystem som finns vid internationella matcher, där fega målområdesdomare sällan eller aldrig ingriper trots uppenbara regelvidrigheter. Nej, sätt en domare från division 3 eller 4 bredvid målet med ett enda uppdrag: Var bollen inne eller ej?
Ingen kan begära att någon ur domartrion skall hinna ner till mållinjen vid långskott eller vid en kontring.
Hur många gånger under säsongens 240 matcher är det tveksamt om bollen är inne eller ej? Två, tre, fyra?
Få, men ack så avgörande. Och lösningen är billig.
Då var det dags, start för Allsvenskan i fotboll. Det innebär tack vare tv möjligheten att live se ungefär fem matcher i veckan. De flesta omgångar kommer jag att utnyttja det. Man är ju lite nördig.
Vilka förhoppningar har jag då?
Ja, förutom att jag vill se positiv målrik fotboll med dramatik – och att rätt lag vinner förstås – har jag några allmänna funderingar, önskemål.
Det första är förstås att ordningen kring matcherna blir sådan att de inte avbryts eller kommer igång för sent på grund av oroligheter utanför arenan eller inne på densamma efter användande av olika slags av pyroteknik.
Men sen:
Jag vill se större respekt för domarna!
Jag vill inte höra läktarsektioner skandera ”Domaren är en hora” efter ett domslut som gått favoritlaget emot.
Jag vill inte heller se fullvuxna människor – främst herrar – skrika okvädingsord och ”göra finger” mot domarna efter domslut som inte faller i smaken.
Jag vill inte, för det tredje, se media nagelfara svårbedömda situationer efter att i slow motion sett händelsen ett tiotal gånger på video. Och då ofta från olika vinklar. Domarna har inte dessa hjälpmedel.
Jag vill att alla parter visar respekt för funktionärerna. De gör som vi alla misstag. De fullgör sitt jobb under en stress som de flesta andra slipper på sin arbetsplats.
Jag kan aldrig acceptera ståndpunkten att domarna är de enda på plan som inte får göra ett misstag. (Framfört ett flertal gånger av en krönikör/bloggare i en Malmötidning).
Det är sällan eller aldrig domaren eller hans medhjälpare, som är sämst på plan.
Med större respekt och förståelse för domarna blir helhetsupplevelsen av matchen positivare.
Jag vet att det är mer än jag som gått från en match med olustkänslor, när publikens uppträdande gentemot domarkvartetten inte varit värdigt en så fin idrott som fotbollen.
Fotboll skall vara en fest för hela familjen. Men hur många avstår inte ett besök med barn och barnbarn för att slippa den läktarkultur som är förhärskande vid alltför många tillfällen?
Låt Allsvenskan 2013 bli en fest för alla, på och bredvid plan.
Det är min förhoppning.
Då är det dags, den allsvenska fotbollspremiären. Hur går det då? Jo, så här:
1) Häcken. Jag gillar underdogs i alla sammanhang. Men som de flesta fotbollsälskare gillar jag det sätt Hisingelaget spelar fotboll på, tekniskt, offensivt och effektivt. I år räcker det till ett guld till Häcken, tränat av Peter Gerhardsson med den sympatiska framtoningen
2) Elfsborg. Det naturliga tipset är förstås Boråslaget, som har den starkaste truppen med sin fina blandning av rutin och ung talang. Men är truppen tillräckligt bred så att den klarar både spel i Europa och i Allsvenskan?
3) IFK Göteborg. I fjor kom laget snett från start med en massa olyckliga (tv visade att många var direkt felaktiga) avgörande domslut. Truppen håller en bra klass och kommer den här säsongen att bli en het medaljkandidat.
4) Helsingborgs IF. Har de senaste åren mist många profiler men har kvar en trupp med karaktärsspelare och har många av seriens mest lovande spelare och det vassaste innermittfältet, Mahlangu och Gashi.
5) Malmö FF. En ung trupp men den troliga startelvan har en medelålder på 24 och det är ju inte speciellt ungt. MFF har potential att komna högre, men jag har en känsla av att truppen är något överskattad.
6) AIK. Kommer att inspireras av spel på Friends Arena. Fast visst kan det kännas ödsligt när publikantalet underskrider 20 000. AIK har många erfarna spelare som dock har passerat sin topp. De unga spelarna är duktiga men är överskattade av Stockholmsmedia
7) IFK Norrköping. Har återkommit till Allsvenskan för att stanna och kommer under trygge Janne Andersson bli ett lag som kan oroa de topptippade lagen. Skall bil intressant att följa Kvarnbyfostrade danske mästaren Rawez Lawan.
8) Kalmar FF. Kalmar FF hamnar nu på den nivå som är förenligt med storleken på klubb och stad. Brödratrion Elm och profilen Henrik Rydström gav glansåren, den nya arenan 2009 en kick. Det lär bli sista säsongen att få se Rydström, en mycket duktig spelare som alla vill ha i sitt lag men ingen vill möta. (Förlåt klyschan!)
9) Åtvidaberg. Ett skickligt rutinerat mittfält ger trygghet, passningsskicklighet och stor arbetskapacitet. Truppen innehåller duktiga spelare i alla lagdelar.
10) Djurgården. Andreas Johansson, återkommaren, kan höja laget men svårt att ersätta två gedigna spelare som Hämäläinen och Sjölund. Erton Fejzullahus målfarlighet naturligtvis ett plus i de jämna matcherna.
11) Öster. En nykomling i en ny arena och med bra publik. Inspirationen ger Växjölaget nytt kontrakt. En vinnare från Superettan har alltid kvalitet. Öster var ett duktigt lag förra säsongen, har kommit upp för att stanna.
12) Halmstads BK. En andra nykomling med allsvensk nyttig erfarenhet. Osäkert på målvaktsposten, Karl-Johan Johansson var bäst i Superettan 2012. Truppen har stark lokal förankring. Det har i alla tider varit HBK:s styrka.
13) Gefle. Den tiden är förbi när alla placerade Gefle på nerflyttningplats. Det finns få tränare som kan få ut så mycket som Per Olsson av en på pappret medioker trupp. Men det finns givetvis kunnighet i laget. Min personlige favorit är Jonas Lantto med sin arbetskapacitet, kombinerat med många andra kompetenser.
14) Mjällby. Nu blir det kval. Det går inte i längden att med små resurser konkurrera med de större klubbarna. Jag har i alla tider beundrat Mjällby som under så många säsonger med spelare från regionen lyckats hålla sig kvar i elitfotbollen. 2013 är truppen för tunn.
15) Syrianska. Det finns många skickliga spelare i truppen men de flesta har passerar zenith. Det har varit tufft de senaste åren men i år lär det inte räcka trots managern Özcan Melkemichels kunskap.
16) Brommapojkarna. I en tuff fotbollsvärld, där pengarna styr är det inte lätt att behålla alla de talanger som PB fostrar. Truppen är ung men har också spelare med rutin men det blir tufft igen vid det fjärde besöket på högsta nivån.
Malmö FF genrepade i går inför den allsvenska fotbollsstarten, 0—0 mot en av de förmodade toppkonkurrenterna BK Häcken.
Min morgontidning ägnade ett uppslag åt matchen, förvisso var en stor del foton.
Reportern och analytikern lyckades med konststycket att inte en enda gång nämna något om vad Häcken presterade, inte en enda gång nämndes en av deras spelare vid namn.
MFF hade två målchanser efter paus. Hur såg det ut före paus? Fanns det några möjligheter för Häcken? Fanns det något lag som hade ett spelövertag?
Tidningen hade före matchen redogjort för alla de spelare som av olika anledningar fattades i MFF. I dag repeterades dessa uppgifter.
Hur var då läget i Häcken? En uppgift om detta hade i mina ögon gett en bättre bakgrund till 0—0, en bra upplysning till läsarna. Varför inte deras laguppställning i alla fall i ett matchfacit?
Jag är så enfaldig – ja, faktiskt – att jag tror att tidningens läsare är intresserade även av MFF:s motståndare, speciellt som det var ett lag i samma serie man mötte.
Jag är missnöjd med vad min morgontidning presterade. Men jag är kanske ensam?