Det är inte allt man vill som man hinner med.
Och gör man något ovant under lång tid, då man blir man trött. Så är det att bli äldre. Som nu efter helgens Pallasspel i friidrott. Närmare 20 timmars funktionärsjobb kräver sin man/kvinna. Och vila. Men jag klagar inte. Det är inspirerande att vara tillsammans med över 1 000 ungdomar som under två intensiva dagar i Atleticum gör cirka 2 000 starter.
Tyvärr blir vi allt färre som tar oss tid att ställa upp och ge de yngre generationerna tillfälle att tävla i friidrott. Funktionärsfrågan är ett problem. De som jobbade i ledande funktioner hade en hög ålder. Andelen 60 plus var stor.
Då dessutom rekryteringen, speciellt på pojksidan, minskar rejält minskar också underlaget att föräldravägen skaffa nya funktionärer. Lägg därtill en ovilja från många föräldrar att hjälpa till även med de enklaste uppgifter. Då är det lätt att dubbelt upp känna en viss oro inför friidrottens framtid. Det tidigare IK Pallas i stort klarat själv behövde man nu hjälp med av tre grannklubbar.
Det gick bra och efter några års tillbakagång i antalet starter blev det i år en ökning med cirka 200. Men att påstå att det är ett trendbrott är givetvis förhastat.
Nåväl, det var två upplyftande dagar. Och i helgen den 10 och 11 februari är det dags igen, Atleticumspelen i regi av Heleneholms IF. Förberedelser för dessa har tatt sin tid och där är ytterligare en förklaring till blogguppehållet.
***
Handbolls-EM är avslutat. Mina intryck varierar. Det svenska silvret gladde. Det finns all anledning att vara nöjd och analyserna har varit många.
EM-spelet i stort blev inget lyft. Alltför många matcher hade ett uselt tempo som man inte förknippar med modern handboll. Många matcher var alltför brutala. Inte minst det ökande antalet hjärnskakningar oroar.
Det är nödvändigt att alla inblandade, spelare, tränare, ledare på alla nivåer och domare, tar sitt ansvar. Inte minst spelare och tränare/ledare.
Därför blev jag beklämd, när Ystads IF:s minst sagt opolerade Jeppe Krogh Simonsen efter sitt röda kort mot IFK Kristianstad mottogs på sin väg ut fick uppmuntrande klappar på händer och rygg av tränare och lagkamrater. Den tredje tvåminutaren var direkt brutal. Ett sådant förfarande skall inte accepteras av det egna laget. Det skall bestraffas även internt. Hans utvisning berövade också YIF vinstchansen, det blev 29—29-
Moralist!
Okej, jag står för det.
Handbollen är igen sport som lockar den stora neutrala publiken. Det visade EM och visar siffrorna i SHL, den svenska högsta ligan.
Tempo, tufft och jämnt utan brutalitet är medicinen.
Den senaste tiden har det varit för lite av en del, för mycket av en annan.
Ibland är det underbart att ha fel.
Till och med, rejält och dubbelt.
Vem hade trott på en EM-final i handboll mellan Sverige och Spanien?
Speciellt inte som Simon Jeppssons sjukdomsåterbud kom efter mina bloggspekulationer.
Men lite rätt hade jag i min amatöranalys. Målvaktsinsatsen kunde bli avgörande. Det blev den. Andreas Palicka var den store matchvinnaren bakom ett väl fungerande försvar.
Jag funderade också över vad någorlunda fräscha spelare kunde uträtta mot trötta och slitna motståndare. Då tänkte jag på Viktor Östlund och Andreas Cederholm. Östlund inledde och visade att har kapacitet på den här nivån. Cederholm fick inte chansen. Förklaringarna är enkla: Linus Arnesson och Mattias Zachrisson. Vilken match de båda gjorde. Och då är vi inne på det där med fräscha spelare. Arnesson har fått minimal speltid tidigare, Zachrisson har delat tid med Niclas Ekberg.
Nu blommade de ut, Arnesson och ”Zacke”, inspirerade av speltid och en ny roll, även om Zachrisson tidigare internationellt spelat på niometer. Men aldrig så här bra.
Alla välförtjänta lovord till Palicka, Arnesson och Zachrisson, och även de andra så kan man aldrig bortse från Jim Gottfridssons insats. Honom kan Sverige inte vara utan.
Men jag har som sagt haft rejält fel tidigare.
Med Mikael Appelgren i målet och en hyggligt kurant Simon Jeppsson som avbytare finns guldchansen. Eller är jag fel ute?
Igen.
Om några timmar skall Sverige börja spela om medaljerna i handbolls-EM.
Det tackar man för, två matcher ytterligare med Blågult ger extra krydda åt en redan intressant anrättning.
Sex matcher, endast tre vinster skall ju egentligen inte ge en placering bland de fyra främsta. Sverige har verkligen gynnats av systemet med inbördes möten. Som jag skrev för en tid sedan:
I en serie skall alla resultat värderas lika.
Nu fick Island ingen nytta av sin seger mot Sverige eftersom islänningarna förlorade mot Serbien och åkte ut i första rundan. Med ”normalt” sätt att räkna hade Island kommit före Serbien på bättre målskillnad och Sverige inte fått med sig de två poäng, som gav möjlighet att tävla om en semifinalplats i mellanrundan.
Även där var marginalerna svenska. I en tabell där alla matcher räknats hade Kroatien kommit före Sverige, lika målskillnad, men kroaterna hade fler gjorda mål, 147—138 mot 136—127. Norge hade 152—144.
I inbördesmötetabellen hade alla tre lagen två poäng, målskillnad: Sverige 60—59, Kroatien 63—63 och Norge 56—57.
Tala om jämnhet och dramatik. Hur man än räknar var matematikkunskapen viktig.
Inför Danmarksmatchen kan Sverige nu bara räkna med de marginaler som är en naturlig del i jämna handbollsmatcher. Alltså ingen hjälp från andra håll.
Har sett Danmark i fyra EM-matcher. Bra, men inte helt övertygande. Har samma känsla om Danmark som om Sverige: Det finns mer att plocka fram.
Sett till de olika positionerna är Danmark bättre i alla utom den viktigaste, målvakternas. Där ligger den svenska chansen. Niklas Landin, världsmålvakten hos danskarna, har inte riktigt nått upp till sin högsta nivå. Kunde Tjeckien med ett strålande målvaktsspel vinna över Danmark är det naturligtvis ingen omöjlighet för Sverige.
Men det måste mer till. Samtidigt som svenskarna måste få stopp på det danska kantspelet – det kanske bästa vapnet – måste de svenska spelarna i dessa positioner höja sin effektivitet. Förbundskapten Kristjan Andrésson måste också våga, ta någon chans. Det var inte helt optimalt att låta Jerry Tollbring spela matchen mot Norge och inte släppa in Hampus Wanne.
Danmark är självfallet favorit, tillhör i alla mästerskap de främsta medaljkandidaterna.
Just när slår ner de här raderna nås jag av beskedet att även Albin Lagergren är borta – tidigare har ju även Johan Jacobsson i samma position försvunnit ur truppen. Det gör ju inte möjligheterna att nå en final större.
Men det går att finna något positivt i allt. Sex matcher på två veckor är slitsamt. Nu hoppar två fräscha spelare, Viktor Östlund och Andreas Cederholm, in i truppen och kan tillföra ny energi. Det gäller att utnyttja detta. Båda har också rutin från slutspel i EM och VM. Och om jag inte missminner mig så var de båda duktiga vid dessa tillfällen.
Så varför inte …
Låt nu inte optimismen ta överhand.
Det troliga scenariot är att Danmark och Frankrike spelar final på söndag och det blir ett bronsmöte mellan Spanien och Sverige.
Ett svenskt brons är ingen omöjlighet.
Trea i Europa. Men fyra i Norden.
Island, Norge och Danmark (?) har vunnit över Sverige.
Innerbacken Lasse Nielsen, inte MFF-aren, är klar för den allsvenska nykomlingen Trelleborgs FF.
Det är även unge Dennis Hadzikadunic, även han innerback, som lån från MFF.
När det kungjordes att Dennis skulle bli TFF-are under en säsong menade poeterna att det var en win-win-situation för alla tre parterna, MFF, TFF och spelaren.
Men så är det ju alltid. MFF gör inga dåliga affärer.
Och visst är det ekonomiskt en bra affär för de båda klubbarna. Har självfallet ingen kunskap om uppgörelsen men det är väl rimligt att tänka sig att TFF för en rimlig summa får låna en duktig bänkspelare samtidigt som MFF får en reducerad lönekostnad.
I MFF var Dennis Hadzikadunic fjärde alternativet i sin position, i TFF är han det tredje efter Lasse Nielsen och Alexander Blomqvist. Okej, det är ett steg närmare en av de två platserna, men det skall till några avstängningar eller långvariga skador för att Dennis skall få det kontinuerliga A-lagsspel på hög nivå som är huvudsyftet med denna och andra utlåningar.
Dennis Hadzikadunic är ingen vinnare i denna affär.
En plats kring 20 i MFF-hierarkin är ingen garanti för en ordinarie plats i en annan elitklubb. Det finnas exempel, inte minst i senare tids TFF.
Det är mycket handboll nu, två EM-matcher i tv i stort varje kväll.
Naturligtvis till glädje för en handbollsvän. Men samtidigt har det funnits anledningar till eftertanke. Man har sett högklassiga matcher i högt tempo (Norge—Kroatien, den bästa?), strålande kombinationer, stor individuell skicklighet och högdramatiska möten med avgöranden i slutskedena.
Allt ingredienser i det som gör handbollsmatcher till fascinerande idrottsupplevelser.
Men är det det positiva som övervägt hittills?
Att döma handboll är nog en av idrottsvärldens svåraste uppgifter. Det finns så många gränsfall. Och någonstans på planen pågår det nästan alltid någon ojusthet, av större eller mindre grad. Det är en omöjlighet för två personer att se och rätt beivra alla regelöverträdelser. Och inte blir det lättare av att det ibland blir spel 7 mot 6. Domarna får då ytterligare en spelare att hålla reda på.
Tröjdragningarna på linjen är så många från både försvarare och anfallare att det är omöjligt att döma utvisning. Det skulle inte finnas några spelare kvar på plan.
Ett annat stort problem är försvarsarbetet på linjen. En häl på linjen kan ge straff, medan en position en halvmeter in i förbjudet område undgår all bestraffning. Så har det varit alltför ofta.
Det har i EM funnits matcher som i princip är ”omöjliga” att döma. Värsta exemplet är Slovenien—Tyskland.
En idrott som är svår att rättvist bedöma lever på sikt farligt.
***
Det låga passningstempot i det uppställda spelet har inte gjort EM-handbollen attraktivare. Frapperande många EM-matcher har haft ett så lågt tempo att det inte är värdigt ett mästerskap i en världssport 2018.
Ett lågt tempo gynnar ett destruktivt försvarsspel. Anfallarna får inte rörelse på försvararna och detta underlättar alla fasthållningar och tröjdragningar.
Och gör det än svårare för de stackars domarna.
***
I seriespel skall i min värld alla resultat, poäng och målskillnad, vara värda lika mycket. Även om Sverige gynnas av att Island försvann i stället för ett Serbien, som efter gängse system utan hänsyn till inbördes möten, varit efter Island.
Nu gäller det att ta vara på denna fördel och vinna över Vitryssland och Norge.
***
För trots att EM-spelet i ett spelmässigt perspektiv inte varit positiv, kommer jag att vara klistrad framför tv:n i kväll och på onsdag.