Det blir bara två matcher till för det svenska herrlaget i handbollens EM på hemmaplan.
Ledsamt naturligtvis för en handbollsvän. Några kallar det fiasko, andra är något mildare i sin bedömning. Och det är naturligtvis en besvikelse att Sverige inte ens får spela om platserna fem och sex, mitt eget ursprungstips. Vi fick ju ända hjälp då de två främsta guldkandidaterna, Danmark och Frankrike, föll bort redan i grundomgången. Det visar att ett EM i herrhandboll inte är ett ishockeymästerskap eller ett EM i fotboll för damer. Här är det konkurrens på toppen.
***
När förhoppningar grusas skall naturligtvis syndabockar plockas fram. I lagsporter blir de oftast tränaren eller som i i landslagssammanhang förbundskaptenen. Och visst har Kristjan Andréssons coachning diskuterats. Några har klandrat honom för att han matchat vissa spelare för hårt, andra har menat att han ”hattat” för mycket. Dessa synpunkter harmonierar inte fullt ut. Någon krönikör ansåg i dag att Andrésson borde låta Albin Lagergren spela nonstop i anfallet i första halvlek mot Norge. Med Lagergrens skade- och sjukdomsbakgrund är det orimligt att begära att han fysiskt skall klara av detta i ett internationellt mästerskap. Med honom i offensivt spel skulle det innebära ett ”långt” byte och ytterligare fördröjt svenskt anfallsspel. Genom alla byten anfall/försvar försvann rytmen i anfallsspelet, det tog tid att hitta rätt positioner, passningstempot blev därefter.
Min enkla amatörförklaring till den svenska insatsen hittills är: Det finns inte tillräckligt med skickliga spelare med internationell kvalitet för spel i båda riktningarna, en nödvändighet i den moderna handbollen.
Och så behövs en avbytare till Jim Gottfridsson. Arbetsbelastningen på honom är för stor.
En slutanalys – oj, vad pretentiöst – kommer senare.
***
Var ute på Arenan och såg de tre söndagsmatcherna. Som lite nördig ville jag se alla tre mötena. En släkting nöjde sig med Sverige—Norge. Men se det gick inte: Man var tvingad att köpa en dagsbiljett till alla tre matcherna. I min enfald köpte jag ändå en andra biljett så att en nära vän kunde se Portugal—Island och Slovenien—Ungern och min släktning Sverige—Norge. Men se det gick inte, del 2. En andra person får inte ta över en biljett som bara är använd till två tredjedelar. Så det blev inget Arenabesök för min släkting. 855 kronor är lite väl dyrt för en enda match. Nu fick min kompis se tre matcher för samma pris.
En i min värld underlig, närig prispolitik. Alla är inte intresserade och har ork för sex timmars handbollstittande.
***
Några iakttagelser från de två övriga matcherna.
I idrottens värld är resultaten ibland fullständigt oförklarliga. Hur kunde Sverige förlora med tio mål mot ett Portugal som i går var så bedrövligt mot Island?
***
Ljubomir Vranjes, coach i Slovenien, underskattade Ungern. På annat sätt kan jag inte tolka att han bänkade världsstjärnan Bombac i 45 minuter.
***
Handbollsfesten fortsätter.
Det trodde jag aldrig jag skulle få uppleva.
Att Portugal, i sin nya skepnad, skulle kunna vinna över Sverige i EM-handbollen var väl i sig en liten överraskning. Lovorden från dem som sett portugiserna tidigare har varit fina, och varnande. Men att Sverige på hemmaplan blir utklassade, 25—35, det trodde jag inte, inte ens i mina mest pessimistiska ögonblick. Sådan här kollektiva lagkollapser händer relativt ofta i handboll. Till och med i finaler i stora internationella mästerskap har slutat med bredare marginaler. Klen tröst i bedrövelsen.
I morgon ger jag mig dock ut till Arenan för att bland annat se Sverige—Norge. Med hopp …
Några iakttagelser från i går.
Fullt medveten om att handbollskompetensen på den svenska ledarbänken är överlägsen min, undrar jag hur man tänkte när man redan inledningen bytte ut Linus Arnesson mot Jack Thurin. Arnesson har i sin ovana position inte fått ut sin kapacitet. I går inledde han med två mål, en straffgivande inspelning till dagens bäste svensk Andreas Nilsson och en sedvanlig utmärkt defensiv. Då blev Arnesson utbytt mot orutinerade, den offensivt blivande stjärnan Thurin, som ännu inte är mogen EM-hetluften. Definitivt inte defensivt.
Detta var inledningen till det svenska raset. Om ni nu vill läsa min åsikt.
Det gladde mig förstås att Simon Jeppsson, Lundapågen, fick visa vad han kan. Offensivt. Men i slutet av en match, där allt är avgjort och båda lagen struntar i försvarsarbetet, har man under åren sett många bra inhopp, som egentligen – handen på hjärtat -- inte säger så mycket. Därmed inte sagt att Simon Jeppson inte är värd mer speltid.
Sju- mot sexspelet diskuteras alltid. De två senaste EM-dagarna har visat att för ett bra lag med disciplin och en intelligent dirigent är det en segerfaktor. Som Danmarks vändning mot Island och Portugals överkörning av Sverige.
Då fick man sin dom som handbollstippare.
Hade Danmark som vinnare av EM. Och så är regerande världsmästarna borta redan i ”försöksheatet”. Liksom Frankrike, en annan av de starkaste medaljkandidaterna.
Dessa överraskande sortier visar hur stark bredden är inom den europeiska herrhandbollen. Det finns underlag för ett slutspel med 24 lag. Lettland, turneringens förmodligen sämsta lag, var nära att ta poäng mot Tyskland, en av medaljaspirant. Skriverierna om att handbollen lider av hybris för att man vill ha ett numerärt stort slutspel bygger mer på avund mot en idrott som inte tillhör favoriterna.
Nåväl. När nu både danskarna och fransmännen har åkt hem, öppnas givetvis möjligheterna för Sverige att nå en toppsexplacering. Utan att ha sett Portugal är det naturligtvis enklare att i en serie med ytterligare fyra matcher på kort tid komma före portugiserna än Frankrike. Och att få sig an både Ungern och Island i stället Danmark är, i alla fall på pappret, lättare. Danmark är den stora missräkningen. Man tvingades till och med spela sju mot sex för att vända matchen mot Ryssland. Disciplinerat och med en intelligent spelare som Mikkel Hansen som dirigent är spelformen en fördel. Sen kan man ha vilken uppfattning man vill om regeln.
I går skrev jag om Sveriges inneboende outlösta kapacitet. Den tror jag fortfarande på. Speciellt som rapporterna om de skadade spelarna är positiva.
Tipsmissen om Danmark som guldmedaljör hindrar mig inte från att fastslå: Sverige går mot medaljmatch.
Förutsättningarna har blivit bättre.
Sen får alla pessimistrar i min omgivning säga vad de vill.
Sveriges handbollslag är i buss på väg till Malmö för fortsatt spel i EM.
Tyvärr görs resan ut någon poäng i bagaget.
Jag har ofta predikat att ett betyg sätts när läsåret/säsongen/turneringen är slut. Inte mitt i. Jag är kluven, i min optimism, till den svenska insatsen så här långt. Målvaktsparet Palica/Appelgren håller, får man i gång kontringsspelet och utspelen till kanterna är Tollbring/Daniel Pettersson säkra i lägena. Ett ordinarie försvarsblock med Darj/Jesper Nielsen i mitten kompletterat med Du Rietz/Arnesson är svårforcerat.
Det finns alltså en grund för en bra fortsättning, bra målvakter bakom ett stabilt försvar som ger tillfällen till ett målgivande kontringsspel är de bästa förutsättningarna för handbollsvinster.
Men det måste också till ett bra uppställt spel mot försvar, som internationellt blir allt bättre. Här har Sverige visat brister. Jim Gottfridsson är för ensam som ”mittnia” i tuffa lägen.
Kritikerna har fastnat för att Arnesson i sin ovana position som ”högernia” är den främsta felande länken. Han har inte övertygat, absolut inte, men i träningsmatcherna mot Egypten var han helt okej. Och glöm inte hans fina defensiva egenskaper. Visst saknas Albin Lagergren. Jack Thurin är ännu inte mogen den internationella hetluften. Förvisso gjorde stortalangen två mål i går mot Polen men tvekade ett flertal gånger i ypperliga lägen. Det håller inte i de här sammanhangen.
Kim Ekdahl Du Rietz har med sin tyngd varit verkligt bra i den så kallade andrafasen men skottlyckan i övrigt har inte hållit samma klass. Lukas Nilsson har blandat och gett.
Liksom linjebjässen Andreas Nilsson, oftast tidigare säkerheten själv.
Det finns alltså mycket outlöst kapacitet i truppen. Men det fordras att Jim Gottfridssons skada inte är allvarlig och att Jesper Nielsen och Albin Lagergren åter kan skivas in i matchprotokollet.
För det är så, att de spelare som fått begränsad speltid inte är tillräckligt bra för avgörande roller, sett både i ett offensivt som defensivt perspektiv.
Med detta sagt: Det kan bli en intressant vecka i Malmö, även för Sverige.
***
Jag hoppas att tv-teamet från Göteborg, Hellgren/Perlskog/Frändesjö/Fogelström/Wenström/Sjögren följer med till Malmö. De håller hög klass. Men jag lyssnar förstås inte mer än på knappt hälften av de alltför långa studiosnacken.
Johanna Ahlm som varit expertkommentator hittills i Malmö har pratar sönder sändningarna fullständigt. Det är inte underligt att hennes röst inte hållit. Att oavbrutet hålla igång under två matcher, i pauserna och mellan matcherna har blivit för mycket för hennes stämband.
Och för min – och andras -- lust att lyssna.
I veckan hade Malmö FF inbjudit till testträning för att skaffa underlag för fyra nya flicklag i åldrarna 11 till och med 14 år.
94 unga, förhoppningsfulla tjejer mötte upp. Det är en imponerande siffra när det gäller flickfotboll i den här regionen. Det visar på den dragningskraft och det attraktionsvärde som finns i namnet Malmö FF hos ungdomarna – och deras förhoppningsfulla föräldrar, som ser blivande stjärnor i sina telningar,
Av dessa 94 tjejer skall MFF gallra ut ett 50-tal. Det är naturligtvis inte 94 flickor utan fotbollsbakgrund. De kommer från klubbar i Malmö och närområdet. Klubbar, som, rent generellt sett, har svårt att få kontinuitet i sin flickverksamhet. En av de i Sydsvenskan intervjuade 13-åringarma berättade också att hennes nuvarande lag var på väg att läggas ner. Då är det givetvis utmärkt att det finns alternativ. Samtidigt lär de finnas lag/klubbar som får se några – och förmodligen då de bästa – flickor attraheras av storklubben och som en följd får svårigheter att själv mönstra lag och trupper. Underlaget är nämligen skört. I Malmö är det bara FC Rosengård som har lag i alla årsklasser för flickor. Inte ens Skånes numerärt största ungdomsklubb, LB 07, klarar det.
Skånebolls seriesammanfattning för 2019 visar också tydligt på flickfotbollens rekryteringssvårigheter. I 13- och 14-årsserierna skall man spela 11-mannafotboll, men man tillåter lag att spela i niomannalag, och till och med sju, för att överhuvudtaget få ihop ett lag. Inom dam- och flickfotbollen är det också många klubbar, till och med tre, som slår sig samman för att bilda ett serielag. I båda fallen rör det sig om många.
Och det är givetvis positivt: Så många som möjligt skall ges möjlighet att spela fotboll.
Det är i denna verklighet man skall se Malmö FF:s nysatsning.
Alla ungdomar skall självfallet själv ha rätt välja klubb – om man nu blir antagen – men jag är rädd att MFF:s nysatsning kommer att inverka negativt på närområdets övriga ambitiösa klubbar.
Det finns för närvarande inte ett tillräckligt stort antal flickor i dessa åldrar att täcka det hål som MFF-satsningen ger,
Oron, som kom fram när MFF ambitioner blev kända, är inte oberättigad.