På min blogg kan man läsa vad jag skrev just ”i dag” de senaste åren.
I dag dök rubriken från 20/12 2015 upp: Vad är så speciellt med boxning?”
Det gällde att Höllvikentjejen Patricia Berghult gjort proffsdebut och vunnit sin premiärmatch. Det pratades om succé. Redan då.
Och visst har det gått bra för henne. Patricia har vunnit alla sina elva proffsmatcher och i den senaste blev hon världsmästare i någon av de olika organisationer som var och en korar sin världsmästare. Jag vet inte hur många världsmästare det finns i hennes viktklass.
När en annan Malmöbo (Patricia bor i Malmö) Sven Fornling för några dagar sedan blev världsmästare fick jag lära mig att det finns fem organisationer som var och en utser sin mästare.
I min enkla – förvisso kanske gammalmodiga – värld kan det bara finnas en världsmästare. Inte fem. Det finns ett löjes skimmer över denna inflation av världsmästare.
Och tidningarna hakar på och sänder sina reportrar att skriva om dessa titelmatcher. Ordet Världsmästare säljer.
Men var finns den idrottsliga värderingen? Ok, jag har ingen aning om texterna om titelmatcherna lockar extra många läsare. Men även matcher av lägre dignitet inom proffsvärlden (både för damer och herrar) uppmärksammas på ett sätt som många likvärdiga idrottsprestationer bara kan drömma om.
Vad är så speciellt med boxning?”
Malmö, där amatörboxningen för en tynande tillvaro för närvarande, har alltså två världsmästare i proffsboxning. Och för inte så länge sedan hade Maria Lindberg ett mästarbälte. Glöm inte Armand Krajnc!
Proffsboxning en av Malmöidrottens historiskt sett framgångsrikaste idrotter?
Så är det nog inte.
Detta sagt utan att förringa dessa ambitiösa idrottsmäns prestationer.
Lite småfunderingar när mörkret faller på en onsdagseftermiddag i december.
Först om handboll, en av mina favoritidrotter.
Men jag är lite orolig för framtiden på herrsidan. Inte för rekryteringen. Där står handbollen sig bra.
Men…
Jag var inte på det för några dagar sedan. Publiken sviker Handbollsligan, herrarnas högsta nivå, och speciellt då i de tre största städerna. De 14 senaste matcherna i Stockholm, Göteborg och Malmö har setts av:
350, 387, 708, 367, 636, 219, 512, 581, 675, 368, 350, 682, 701 och 642 åskådare.
Jag skall erkänna att jag tagit bort derbyt AIK—Hammarby, som sågs av 1 357 personer.
Begrunda siffrorna!
Och lägg till att fem av de 14 lagen efter mer än halva serien har ett publiksnitt under 1 000. HK Malmö och Sävehof har siffror precis över de 1 000, men är ”räddade” av några derbyn, Skåne respektive Göteborg.
Hur länge orkar klubbarna satsa, när publikintäkterna är försumbara? I en marknadsekonomi är det intresset som lockar och genererar sponsorer. Hur intressant är det att bli exponerad inför 219 personer. Förvisso finns tv på plats vid varje match.
Idrottsledare har för vana att förklara det klena publikintresset med att ”folk” inte begriper hur bra deras idrott är, vad man går miste om. Damfotbollens förespråkare framför ofta denna synpunkt.
Jag tror inte på detta. Det är kvalitet som avgör.
Och känslan för klubben/orten. IFK Kristianstad är i handboll det bästa exemplet. Ystadslagen, Skövde, Alingsås och delvis Eskilstuna med sitt Guif är andra.
Man trodde optimistiskt att när Ricoh blev AIK skulle intresset öka i Stockholm. Så blev det inte. Derbyna mellan Hammarby och AIK har dock varit okej ur publiksynpunkt, 1 943 och 1 357.
Men rent generellt drar handbollen inte de AIK-are och hammarbyare som finns i regionen.
Det klena intresset i Göteborg med tradition och stor verksamhet är något överraskande. Redbergslid, historisk sett Sveriges överlägset främsta klubb, borde exempelvis ha ett större publiksnitt än 960. RIK och Sävehof är ju också oftast med i diskussionerna om slutspelsplatserna.
Malmö och dess HK, då?
Malmö har sett över tid aldrig varit en stabil elitstad. IFK Malmö har endast 20 säsonger på högsta nivån. Anmärkningsvärt är att dessa 20 år är fördelade på åtta sejourer. Det tyder inte på stabilitet.
Det har dock HK visat. Tio säsonger på raken är ett bevis nog.
Men bristen på kontinuitet både på elitplanet och i den breda ungdomsverksamheten har gjort att det finns stora åldersglapp hos de handbollsintresserade Malmöborna. Det är en anmärkningsvärt hög medelålder vid HK:s matcher i Baltiskan. Man har missat många generationer.
Det är oroande samtidigt som den senaste publiktrenden är nedåtgående.
Jag tycker HK Malmö gör ett bra arbete för att göra stan till ett stabilt handbollsfäste.
Men huvudfrågan är: Är herrhandboll tillräckligt attraktivt för att ta sig från tv-fåtöljen ut i höst- och vintermörkret?
Tittar man på åskådarsiffrorna är svaret NEJ.
Tyvärr.
December månads överlägset främsta (subjektivt naturligtvis) idrottsunderhållning är slut.
EM i handboll. För damer är bäst att tillägga.
Det blev värdiga mästare, Frankrike. Laget hade den bredaste truppen. Möjligtvis kan Norge konkurrera. Ett EM kräver en stark, bred trupp. Åtta matcher för de fyra främsta lagen, sju för femman och sexan, på drygt 14 dagar kräver sin kvinna. Finalmotståndaren Ryssland saknade detta djup i sin trupp. Det märktes tydligt, när Sverige utklassade Ryssland, 39—31, i en match som förvisso var betydelselös för ryskorna. Men ändå …
Det är en tuff turnering med en hård belastning. Orken tröt något för slutspelslagen. Matcherna på slutet höll inte samma fascinerande tempo som i inledningen. Men det var gott nog. Det lugnare bolltempot i det uppställda spelet innebar förstås också att det blev lite grötigare, fasthållningarna blev fler. Det gynnade fransyskorna. De fick delvis stopp på Anna Vyakireva, handbollsvärldens nya favorit. Extrabevakningen på henne gav ytor, som hennes lagkamrater inte förmådde utnyttja.
***
Sverige då? Självfallet är en sjätteplats godkänt med plus. Det är i den region vi hör hemma. Krysset mot världsmästarna visar att det finns kapacitet.
Hur är det då med den nödvändiga bredden för att ta ett steg upp på världsrankningen? De många, viktiga matcherna i ett EM ger inte tillfällen för ”att se och lära”. Det finns också få träningsmatcher för att experimentera. Förbundskapten Henrik Signell gjorde därför rätt att i placeringsmötet mot Norge ge sina bänkspelare bra med speltid. Spelarna fick se vad som krävs på internationell landslagsnivå och Signell fick se vilka som pallar tempo- och styrkemässigt och har den speluppfattning som är en nödvändighet i denna tempohöga nivå. Han fick besked i båda riktningarna.
***
Jag har tidigare berömt Claes Hellgren/Robert Perlskog, kommentatorerna i trean. Under veckan har jag tagit mig tid att även lyssna på Martin Frändesjös och Hanna Fogelströms analyser. Den här kvartetten har lärt mig oerhört mycket om handboll.
Jag tackar.
Förhoppningsvis har C Mores handbollsreferenter också tagit del av den kunskap damen och de tre herrarna förmedlat. För tyvärr – men jag är givetvis nöjd för att jag kan se alla elitmatcher – har många av de anonyma medarbetarna ingen djupare kunskap om handboll.
***
Jag bugar för 14 trevliga handbollsdagar.
Och i januari är det dags VM för herrar.
Kan ni bjuda upp till samma underhållning?
Det blev ingen stadsminister i dag heller.
Jag förstår inte hur man skall komma fram till en lösning. Mitt politiska intresse och insikt i inrikespolitiken är förmodligen på samma nivå som de flesta svenskars. För förtydlighetens skull vill jag poängtera att jag är liberal. Och röstar efter ideologi – kan förstås låta pretentiöst – och inte på person.
I många kommentarer/analyser – inte minst genom Sydsvenskans stjärnreporter Olle Lönnaeus – framförs synpunkten att Annie Lööfs (C) och Jan Björklunds (L) vallöften var motstridiga: De ville ha en borgerlig regering utan stöd av Sverigedemokraterna.
Jag ser inget som helst motstridighet i dessa vallöften. Det är två självklara målsättningar för ett liberalt, borgerligt parti.
Att sen valresultaten omöjliggör att de infrias är en helt annan sak.
Detta skrivit utan att ha insikt i vad som sagts i de interna partiledardiskussionerna.
Men att påstå att C:s och L:s vallöften i regeringsfrågan är motstridiga är inte korrekt. Bara ett partiskt inlägg.
Det är mycket handboll nu.
Kollisionerna har varit många. I en valsituation har det för min del blivit EM för damer. Efter vad jag förstått är jag inte ensam om detta.
Det klena intresset för Skånederbyt, 1 326 åskådare, mellan Lugi och HK Malmö berodde nog mer på att Sverige EM-mötte Ryssland än på Lussefester och Musikhjälp. Hela EM-matchen och sen 40 min Lugi—HK Malmö via Cmore blev ”bådeock”.
***
De tre storstädernas lag i Handbollsligan, den högsta herrnivån, måste känna en viss oro över publikintresset. Sex av 14 lag kommer från de ”de tre stora” och den senaste tiden har det varit mer regel än undantag att dessa lag dragit färre än 1 000 åskådare per match.
Lugi, och Lund har faktiskt en bra bit över 100 000 innevånare, har också vid några tillfällen varit under denna ”skamgräns”.
Att ”lilla” Karlskrona nästan ständigt har under 1 000 är lite mer förståeligt. Arenan rymmer inte mer. Och att IFK Ystad kommer i kläm i Ystad i konkurrensen med YIF är också lätt att förstå.
Nu räddas publiksnittet i många fall av ett derby eller ett speciellt arrangemang med fri entré. Men nog känns det oroande för framtiden att endas fem av 16 lag har en anständigt hög trogen publik.
Kristianstad spelar i en division för sig. Skövde, Alingsås, YIF och Guif har godkända publiksnitt med tanke på orternas storlek. Klubbarna har också en gemensam fördel. De är den enda klubben på orten som spelar på elitnivå, ingen fotboll, ingen hockey.
Guif kan få konkurrens. AFC Eskilstuna, fotbollsklubben, kan mycket väl etablera sig i stan. Laget hade hyfsade siffror i Superettan. Allsvenskan lär locka mer.
***
Egentligen borde Handbollsligan den här säsongen varit attraktiv. Matcherna har blivit mer ovissa. Sen det blev 14 lag i serie har den inte varit jämnare än nu. Efter halva serien är det tätt kring alla strecken. Inte ens topplagen går säkra mot dem på den nedre halvan. Fråga bara HK Malmö som tappat mot såväl IFK Ystad som Karlskrona och fått nöja sig kryss hemma mot Önnered!
Är det kvaliteten som inte är hög nog?
Den senaste tiden har jag sett ganska många matcher med undermåligt tempo. Som exempelvis IFK Ystads två senaste. Underhållningen – om det nu kan kallas så – var direkt usel. Det skall mycket handbollshjärta och stor klubbkänsla till för att få någon behållning av sådana matcher. En neutral åskådare kan definitivt inte fascineras av dessa möten. Och IFK Ystad är inte ensam syndare. Det finns fler.
***
Jag kan inte låta bli att åter jämföra med EM. Även när matcherna är ”körda”, har förlorarna sällan dragit ner på tempot. Man vill underhålla. Det är kanske så enkelt att svensk elithandboll på herrsidan på klubbnivå inte är tillräckligt attraktiv. Man lurar inte den stora publikmassan.