manssonsport

Längdåkning på skidor är globalt en liten sport.

Så är det naturligtvis. Snö är en bristvara i större delar av jorden.

Men detta innebär inte att världsjärnorna inom sporten inte är väldigt duktiga professionella idrottsmän. Det finns självfalallet också en bredd på toppen.

Kommentarerna efter Therese Johaugs segercomeback i Finland andas mycket:

Kan man efter två års bortovara vinna ett 10 kilomterslopp med 22 sekunder är det ett bevis på hur liten längdåkning är och att toppbredden är undermålig.

Att opportunistiska journalister söker rubriker är en (o)vana man lärt sig leva med. Men att personer med ledande ställning inom andra idrotter snabbt är inne på samma negativa linje irriterar.

Allt för att glorifera den egna sporten. De borde veta bättre.

Therese Johaug har inte legat på sofflocket i lyxvillan i Oslotrakten. Hon har tränat stenhårt. Det finns också teorier om att pulsering av träningsdosen även över år kan vara effektiv. Hon har kanske rent av haft nytta av ett "viloår". 

Men att dra drastiska slutsatser efter ett enda lopp är oprofessionellt. Jag tror att norskan var mer laddad, mer toppformad, inför premiären än motståndarna.  Loppet betydde så mycket mer för henne.

Och glöm inte att säsongsfacit inte sättes förrän efter VM den 3 mars. Det är mellan den 19/2 och 3/3 2019 formen skall vara som bäst. Inte en novembersöndag i norra Finland.      

                                                  

          ***

Rent allmänt ogillar jag denna jämförelse idrottsmän emellan. Idrottsvärlden är så bred att talanger för olika aktiviteter kan finna sin plast. Om de bara kommer i kontakt med idrotten.

Hade det funnits en simhall, där Charlotte Kalla växte upp, hade hon måhända varit en världsstjärna i simning. Och kanske tvärtom i Sarah Sjöströms fall. Det är slumpen som styr.

Inte heller förstår jag varför bollklänsla i fötter och spelsinne skall rankas högre än löpstyrka kombinerat med förmåga att hitta rätt i svårforcerad terräng. Låt vara att det finns betydligt färre orienterare än fotbollsspelare.


Det är mycket kring Kalmar FF och den sparkade tränaren Henrik Rydström i dessa dagar.
Jag kan givetvis inte alla detajer, om ens några. Har heller aldrig träffat Rydström än genom massmedia.Han är en profil som berör, ingen slätstruken person. Han väcker känslor. Henrik Rydström behövs i svensk fotboll.
Hur duglig han är som fotbollstränare på seniornivå kan jag av KFF:s höstsäsong inte dra några slutsatser av. Så jag är kanske ute på riktig hal is när jag menar att petningen av Rydström beror på  hans matchning av truppen. Han underkänner de senaste årens utlänska nyförvärv, som inte tillfört laget den spetskompetens som hade behövts för att hamna på övre halvan i Allsvenskan.
Rydström satsade på de unga spelare, som han delvis varit med om att utbilda som ansvarig för lagen under A-laget. Han satsade på framtiden och eget. Inte på andraklassens importer.
Det tyckte styrelse och sporchef var fel. De som var ansvariga för truppens kvalitet.
Att gömma sig bakom frasen: Uteblivna resultat, är fegt.
De som sett en hel del av Kalmars höstmatcher, kan inte annat än konstatera att KFF har en trupp med osedvanligt många lovande unga spelare, som skaffat allsvensk erfarenhet. Många av höstens spelare fanns inte ens med i den 25-mannatrupp KFF presenterade inför säsongsstarten.
Att samtidigt begära topprestationer är orealistiskt.
Henrik Rydström har visat att han kan utbilda unga spelare till i alla fall hyggliga allsvenska spelare. I min (och kanske också KFF:s) värld synd att han inte fick fortsätta.
Vilket ansvar har sportchefen, den person i de flesta klubbar, som oftast kommer undan. Trots att hen är huvudansvarig.
 


I 19 år har Superettan i fotboll funnits.
Under den här perioden har det funnits Malmölag under sex säsonger i serien, IFK Malmö 2001--2003, Bunkeflo IF/LB 07 2007 och 2008 och Malmö FF 2000.
Sen 2008 har Malmö inte haft någon representation på denna nivå 2 i svensk herrfotboll.
2006 spetsades seriepyramide ytterligare, det blev bara två division 1 grupper (nivå 3). FC Rosengård/Mabi etablerade sig på denna nivå kring 2010, LB 07 från 2006 till och med 2013 och hade, som skrivits, även två spelår i Superettan. Efter 2013 har Prespa Birlik och FC Rosengård varit uppe och "vänt" 2016 respektive 2017. IFK Malmö har också spelat två gånge i "ettan", 2007 och 2009.
Det är inget hedrande facit för en stad med 330 000 innevånare och som vill titulera sig "fotbollsstad".
2018 hade Malmö inget lag i division 1 och så blir det inte heller 2019.
IFK var i år länge med den absoluta toppen, missade en kvalmöjlighet i sista matchen. Målet lär vara att ta steget upp 2019. Samma inriktning har FC Rosengård och Prespa Birlik, om jag tolkat vissa uttalanden korrekt.
Olympic, det fjärde Malmölaget i serien 2019, har en modestare målsättning.
Det är tufft att avancera. Många lag håller bra klass. Endast ettan av 14 lag går direkt upp, tvåan får extrachans i två steg.
Tyvärr tappade Malmö ett division 2-lag, Kvarnby IK. Med tanke på hur många bra spelare KIK förlorat till högre placerade föreningar och seriekonkurrentrer var det bara en tidsfråga innan det blev en degradering. Kvarnby är dock en av Malmös gedignaste småklubbar med en ljus framtid.
Tyvärr blev det ingen påfyllning underifrån.
LB 07, Malmös största fotbollsklubb, misssade att ta sig upp via kval. Inget lag föll ur trean så där finns nu sex Malmölag, sedan Flagg gått upp.
Även i fyran ökade Malmönumerären till fem, Hyllie ut, Rosengårds FF, Limhamns FF och Srbija in.
Så även om det är tunt i toppen har bredden i division 3 och 4 ökat.
Det är onekligen långt att gå ner för att hitta positiva serieresultat på herrsidan i Malmös fotbollsvärld 2018.
 

 
Malmö vill gärna kalla sig Fotbollsstaden.
Låt vara att två av  landets främsta lag finns i stan, Malmö FF:s herrar och FC Rosengårds damer.
Men i min enkla värld skall en fotbollsstad även ha en bredd, ett djup på toppen.
LB 07 finns förvisso också på högsta damnivån. Men sen är det så ödsligt tomt.
2018 förgyllde inte heller de båda storklubbarna de allsvenkska serierna, två tredjeplatser är inget man hurrar över i MFF och Rosengård.
Ett sådant tillfälligt (?) "misslyckande" kan man väl ta, men granskar man lite djupare var fotbollsåret 2018 ett verkligt uselt år för fotbollen i Malmö.
Jag vet inte vad ord man skall använda om damfotbollens situation. Två lag Allsvenskan är naturligtvis helt ok, men sen finns det inget lag på nivå 2, 3 eller 4.
Och på nästa steg i seriepyramiden, division 3, fanns tre lag, det bästa FC Rosengårds farmalag på en fjärdeplats långt från täten. Så illa är det i rikets tredje stad med en bra bit över 300 000 innevånare.
Med tanke på hur få infödda Malmötjejer, som spelar i de två allsvenska lagen, måste det finnas underlag för fler damlag med lite högre kapacitet än vad 2018 visade.
Det talas i bland om att svensk damfotboll tappar mark internationellt. Är förklaringen så enkel att klubbarna inte förmår behålla sina talanger?  De slutar före senioråren.
Jag har ingen aning om moderklubbarna för de spelare från LB 07 och FC Rosengård, som spelade SM-finalen i F 19, med LB 07 som svenska mästarinnor. Det är klart att här finns talang. Men porten in i A-trupperna är trång. I Malmö finns ingen attraktiv klubb för dem som blir utanför. De tvingas söka sig utanför stans gränser för att spela på sin rätta nivå. Eller slutar de bara?
Det finns ett samband inom idrotten mellan bredd och topp. Malmö har inhemsk topp med verkligen klen bredd.
Det är i längden förödande.
                                              ***
Återkommer med funderingar kring Malmös herrfotboll.
 

I går var jag på division 2-handboll i Lund.

Det var inte vilken match som helst. Mötet var mellan två av landets mest meriterade, maratontabelltian H 43 Lund med 34 säsonger i högsta ligan mot tvåan HK Drott från Halmstad, 50 säsonger i det som nu kallas Handbollsligan.

Det är två föreningar som hamnat på nivå 4 av samma skäl: Man har levt över sina ekonomiska resurser. H 43 så illa att klubben 2014 gick i konkurs. Drott tvingades säsongen efter att ge upp sin elitsatsning.

Det är en lång väg för båda att åter nå en toppen i Sverige på herrsidan. Hallänningarna kom med ungt lag med välkända namn för dem som kan sin Drotthistoria, Abrahamsson, Sivertsson och Suoraniemi. Arvsanlagen var goda.

H 43 hade också ett ungt lag men också några mera rutinerade spelare. Som nu den spelande tränare Jacob Anderberg, med erfarenhet från elitserietiden. Det var symptomatisk att just han avgjorde det jämna mötet. H 43 vann nämligen, 29—27

Genom sin tvångsdegradering till division 4 – till 3 för damerna – har H 43 hamnat i en tuff situation. Klubben har en av landets största, och också framgångsrikaste, ungdomsavdelningar. Det har visat sig de senaste åren i USM-slutspelen.

Problemet är naturligtvis att de många talangerna inte nöjer sig med spel på de nivåer A-lagen finns. Regionen har många lag högre upp i systemet. De lockar. Många lämnar H 43.

Därför är det av vikt att A-lagen avancerar. Damlaget har efter en bra säsosongsstart skaffat sig ett bra utgångsläge att nå division 1. För herrlaget lär det bli svårare att ta steget upp den här säsongen. Men på kort sikt en nödvändighet.

***

Varför hamnar man då i B-hallen i Arenan i Lund en lördagseftermiddag i november för att titta på ”division 4-handboll”? Man skall aldrig överge en vän i nödens stund. H 43 har ända sedan journaliståren haft en speciell plats i mitt handbollshjärta. Man har alltid känt sig välkommen i H 43 av styrelser och ner i spelarleden.

Min före detta kollega från Sydsvenskan Halmstadsfödde Janne Gustafson har sedan ungdomsåren haft Drott nära sitt handbollshjärta.

Så vi stämde träff. Och pizzan med några öl smakade extra gott efter H 43-vinsten.

Men Janne deppade inte.

***

I min ungdom i början av 1960-talet spelade jag handboll i Skurups AIF i division 4. Låt vara att seriepyramiden såg annorlunda ut. Men ”herremingud” vilken utveckling! Det de här unga grabbarna utförde i ett tempo, man då bara kunde drömma om, var en helt annan idrott än 1960-talets.

Vilken positiv utveckling!

Ovido - Quiz & Flashcards