Sydsvenskan har utsett vinnaren av Skånebragden.
Fredrik Jönsson, VM-silvermedaljör i lag i hästhoppning och åtta individuellt, ansåg juryn har utfört Skånes bästa idrottsprestation 2018. Det finns väl ingen större anledning att protestera mot valet. Kandidatlistan var inte direkt imponerande.
Men jag hajade förstås till när jag i en osignerad historielös sidoartikel kunde läsa:
I år delades priset ut för 21:e gången.
Tidigare har olika initiativ funnits, men inget riktigt etablerat sig.
(Språkfelen är inte mina.)
Historielöst?
Från och med 1934 till och med 2006 – det kallar jag etablerat – delade Malmö Idrottjournalisters Klubb (MIK) ut ett pris till årets främsta idrottsprestation i Skåne först under namnet Rundtursguldet och senare, 1997, när knappast någon kände till namnet Rundturen, till Skåneguldet.
När Sydsvenskan 1998, på initiativ av dåvarande sportchefen Åke Stolt, klampande in på scenen var det alltså på redan odlad mark. Under nio år premierade två olika organisationer den bästa skånska idrottsprestationen, Skåneguldet och Skånebragden. En inflation i utmärkelser som liknar den nuvarande inom proffsboxningsvärlden.
När MIK utsåg vinnaren av Rundtursguldet/Skåneguldet skedde detta genom en omröstning bland Skånes sportjournalister. Valet föregicks av en debatt, där förespråkare från kandidaternas förbund eller förening fick tillfälle att plädera för sin kandidat.
Den legendariske MFF-ordförande Eric Persson var en ofta sedd och uppskattad gäst vid dessa sammankomster.
I Sydsvenskans fall är det läsarna som föreslår kandidater. De tio som får flest röster utgör den kandidatlista ur viken en niomannajury utser vinnaren av Skånebragden.
Juryn har i min värld hittat rätt de flesta gångerna. Det finns absolut inga flagranta del.
Tiobästalistan ger jag dock inte mycket för. Den präglas av vad som hänt på senare tid och inte minst av att Sydsvenskan numera har ett minskat spridningsområde och att man inte bevakar hela distriktet. Hur många läser SDS i Kristianstad och hur många förslag kom från den regionen?
Södra och västra Skåne är överepresenterade.
Fotnot 1: Södra Journalistförbundet introducerade på 1930-talet (?) ett rabatthäfte på evenemang i Malmö, Rundturshäftet. Förbundet deltog också i olika marknadsjippon. Min källa menar att sportjournalisterna som var medlemmar i Södra Journalistförbundet med hänsyn till det populära häftet gav sin utmärkelse namnet Rundtursmedaljen.
På min blogg kan man läsa vad jag skrev just ”i dag” de senaste åren.
I dag dök rubriken från 20/12 2015 upp: Vad är så speciellt med boxning?”
Det gällde att Höllvikentjejen Patricia Berghult gjort proffsdebut och vunnit sin premiärmatch. Det pratades om succé. Redan då.
Och visst har det gått bra för henne. Patricia har vunnit alla sina elva proffsmatcher och i den senaste blev hon världsmästare i någon av de olika organisationer som var och en korar sin världsmästare. Jag vet inte hur många världsmästare det finns i hennes viktklass.
När en annan Malmöbo (Patricia bor i Malmö) Sven Fornling för några dagar sedan blev världsmästare fick jag lära mig att det finns fem organisationer som var och en utser sin mästare.
I min enkla – förvisso kanske gammalmodiga – värld kan det bara finnas en världsmästare. Inte fem. Det finns ett löjes skimmer över denna inflation av världsmästare.
Och tidningarna hakar på och sänder sina reportrar att skriva om dessa titelmatcher. Ordet Världsmästare säljer.
Men var finns den idrottsliga värderingen? Ok, jag har ingen aning om texterna om titelmatcherna lockar extra många läsare. Men även matcher av lägre dignitet inom proffsvärlden (både för damer och herrar) uppmärksammas på ett sätt som många likvärdiga idrottsprestationer bara kan drömma om.
Vad är så speciellt med boxning?”
Malmö, där amatörboxningen för en tynande tillvaro för närvarande, har alltså två världsmästare i proffsboxning. Och för inte så länge sedan hade Maria Lindberg ett mästarbälte. Glöm inte Armand Krajnc!
Proffsboxning en av Malmöidrottens historiskt sett framgångsrikaste idrotter?
Så är det nog inte.
Detta sagt utan att förringa dessa ambitiösa idrottsmäns prestationer.
Lite småfunderingar när mörkret faller på en onsdagseftermiddag i december.
Först om handboll, en av mina favoritidrotter.
Men jag är lite orolig för framtiden på herrsidan. Inte för rekryteringen. Där står handbollen sig bra.
Men…
Jag var inte på det för några dagar sedan. Publiken sviker Handbollsligan, herrarnas högsta nivå, och speciellt då i de tre största städerna. De 14 senaste matcherna i Stockholm, Göteborg och Malmö har setts av:
350, 387, 708, 367, 636, 219, 512, 581, 675, 368, 350, 682, 701 och 642 åskådare.
Jag skall erkänna att jag tagit bort derbyt AIK—Hammarby, som sågs av 1 357 personer.
Begrunda siffrorna!
Och lägg till att fem av de 14 lagen efter mer än halva serien har ett publiksnitt under 1 000. HK Malmö och Sävehof har siffror precis över de 1 000, men är ”räddade” av några derbyn, Skåne respektive Göteborg.
Hur länge orkar klubbarna satsa, när publikintäkterna är försumbara? I en marknadsekonomi är det intresset som lockar och genererar sponsorer. Hur intressant är det att bli exponerad inför 219 personer. Förvisso finns tv på plats vid varje match.
Idrottsledare har för vana att förklara det klena publikintresset med att ”folk” inte begriper hur bra deras idrott är, vad man går miste om. Damfotbollens förespråkare framför ofta denna synpunkt.
Jag tror inte på detta. Det är kvalitet som avgör.
Och känslan för klubben/orten. IFK Kristianstad är i handboll det bästa exemplet. Ystadslagen, Skövde, Alingsås och delvis Eskilstuna med sitt Guif är andra.
Man trodde optimistiskt att när Ricoh blev AIK skulle intresset öka i Stockholm. Så blev det inte. Derbyna mellan Hammarby och AIK har dock varit okej ur publiksynpunkt, 1 943 och 1 357.
Men rent generellt drar handbollen inte de AIK-are och hammarbyare som finns i regionen.
Det klena intresset i Göteborg med tradition och stor verksamhet är något överraskande. Redbergslid, historisk sett Sveriges överlägset främsta klubb, borde exempelvis ha ett större publiksnitt än 960. RIK och Sävehof är ju också oftast med i diskussionerna om slutspelsplatserna.
Malmö och dess HK, då?
Malmö har sett över tid aldrig varit en stabil elitstad. IFK Malmö har endast 20 säsonger på högsta nivån. Anmärkningsvärt är att dessa 20 år är fördelade på åtta sejourer. Det tyder inte på stabilitet.
Det har dock HK visat. Tio säsonger på raken är ett bevis nog.
Men bristen på kontinuitet både på elitplanet och i den breda ungdomsverksamheten har gjort att det finns stora åldersglapp hos de handbollsintresserade Malmöborna. Det är en anmärkningsvärt hög medelålder vid HK:s matcher i Baltiskan. Man har missat många generationer.
Det är oroande samtidigt som den senaste publiktrenden är nedåtgående.
Jag tycker HK Malmö gör ett bra arbete för att göra stan till ett stabilt handbollsfäste.
Men huvudfrågan är: Är herrhandboll tillräckligt attraktivt för att ta sig från tv-fåtöljen ut i höst- och vintermörkret?
Tittar man på åskådarsiffrorna är svaret NEJ.
Tyvärr.
December månads överlägset främsta (subjektivt naturligtvis) idrottsunderhållning är slut.
EM i handboll. För damer är bäst att tillägga.
Det blev värdiga mästare, Frankrike. Laget hade den bredaste truppen. Möjligtvis kan Norge konkurrera. Ett EM kräver en stark, bred trupp. Åtta matcher för de fyra främsta lagen, sju för femman och sexan, på drygt 14 dagar kräver sin kvinna. Finalmotståndaren Ryssland saknade detta djup i sin trupp. Det märktes tydligt, när Sverige utklassade Ryssland, 39—31, i en match som förvisso var betydelselös för ryskorna. Men ändå …
Det är en tuff turnering med en hård belastning. Orken tröt något för slutspelslagen. Matcherna på slutet höll inte samma fascinerande tempo som i inledningen. Men det var gott nog. Det lugnare bolltempot i det uppställda spelet innebar förstås också att det blev lite grötigare, fasthållningarna blev fler. Det gynnade fransyskorna. De fick delvis stopp på Anna Vyakireva, handbollsvärldens nya favorit. Extrabevakningen på henne gav ytor, som hennes lagkamrater inte förmådde utnyttja.
***
Sverige då? Självfallet är en sjätteplats godkänt med plus. Det är i den region vi hör hemma. Krysset mot världsmästarna visar att det finns kapacitet.
Hur är det då med den nödvändiga bredden för att ta ett steg upp på världsrankningen? De många, viktiga matcherna i ett EM ger inte tillfällen för ”att se och lära”. Det finns också få träningsmatcher för att experimentera. Förbundskapten Henrik Signell gjorde därför rätt att i placeringsmötet mot Norge ge sina bänkspelare bra med speltid. Spelarna fick se vad som krävs på internationell landslagsnivå och Signell fick se vilka som pallar tempo- och styrkemässigt och har den speluppfattning som är en nödvändighet i denna tempohöga nivå. Han fick besked i båda riktningarna.
***
Jag har tidigare berömt Claes Hellgren/Robert Perlskog, kommentatorerna i trean. Under veckan har jag tagit mig tid att även lyssna på Martin Frändesjös och Hanna Fogelströms analyser. Den här kvartetten har lärt mig oerhört mycket om handboll.
Jag tackar.
Förhoppningsvis har C Mores handbollsreferenter också tagit del av den kunskap damen och de tre herrarna förmedlat. För tyvärr – men jag är givetvis nöjd för att jag kan se alla elitmatcher – har många av de anonyma medarbetarna ingen djupare kunskap om handboll.
***
Jag bugar för 14 trevliga handbollsdagar.
Och i januari är det dags VM för herrar.
Kan ni bjuda upp till samma underhållning?
Det blev ingen stadsminister i dag heller.
Jag förstår inte hur man skall komma fram till en lösning. Mitt politiska intresse och insikt i inrikespolitiken är förmodligen på samma nivå som de flesta svenskars. För förtydlighetens skull vill jag poängtera att jag är liberal. Och röstar efter ideologi – kan förstås låta pretentiöst – och inte på person.
I många kommentarer/analyser – inte minst genom Sydsvenskans stjärnreporter Olle Lönnaeus – framförs synpunkten att Annie Lööfs (C) och Jan Björklunds (L) vallöften var motstridiga: De ville ha en borgerlig regering utan stöd av Sverigedemokraterna.
Jag ser inget som helst motstridighet i dessa vallöften. Det är två självklara målsättningar för ett liberalt, borgerligt parti.
Att sen valresultaten omöjliggör att de infrias är en helt annan sak.
Detta skrivit utan att ha insikt i vad som sagts i de interna partiledardiskussionerna.
Men att påstå att C:s och L:s vallöften i regeringsfrågan är motstridiga är inte korrekt. Bara ett partiskt inlägg.