Man skall inte svära i kyrkan.
Och nästan lika illa är det att inte applådera allt som händer och sker kring Malmö FF. Det går inte att ha några negativa synpunkter på MFF. Då reagerar man långt ner i supporterleden. För att inte skapa en negativ atmosfär skall man inte diskutera religion och politik. Och inte heller MFF i MFF-land.
Låt mig därför först som sist konstatera att MFF:s prestation att hålla liv i sin grupp i Europaspelet ända in slutomgången är en alldeles utmärkt idrottsprestation.
Så var det sagt.
Klubbens målsättning är att alltid kvalificera sig till någon av de två europeiska turneringarna. Det är realistiskt. Dagens spelartrupp har tveklöst den kapaciteten. Ekonomin är också så stark att föreningen har möjlighet att under överskådlig tid ha en konkurrensduglig trupp som ger plats i Europa.
Men är den i dag tillräckligt stark för att ta nästa steg, till slutspel i Europa League eller till Champions Leagues gruppspel? Jag tvivlar. Medveten om att jag den 13 december efter mötet med Besiktas kan ha helt fel. Självfallet kan MFF vinna över det turkiska laget. Marginaler, i båda riktningarna, har avgjort förr.
Men höstens internationella spel har i min värld pekat på framtidsproblem. Åldern rår man inte på. Inom idrotten är den oftast obarmhärtig.
I Allsvenskan är Markus Rosenberg en viktig kugge. Europaspelet har visat att det är en betydligt högre nivå.
Bakom Behrang Safari på vänsterkanten har motståndarna under hela säsongen skapat sina bästa och flesta farligheter.
Att vara en av Allsvenskans bästa mittfältare betyder inte att man har internationella kvaliteter. Anders Christiansen har under sina år i MFF knappast någon gång varit framträdande i Europamatcherna. Snarare tvärtom. Det är kanske ingen tillfällighet att hans två utlandssejourer (Italien och Belgien) blivit korta och misslyckade. Anders Christiansen har inte heller lyckats få speltid i det danska landslaget.
Det finns nivåer för alla spelare. Allsvenskan är Anders Christiansens.
Utan hans allsvenska klass saknar MFF en konstruktiv mittfältare internationellt. Fouad Bachirou har andra imponerande egenskaper. Liksom Oscar Lewicki, fast 2018 inte lika imponerande. Kan Romain Gall utvecklas så att han i större sammanhang kan ta över delar av Anders Christiansens roll?
Det finns fler framtida frågetecken i ett längre perspektiv.
För att på sikt hävda sig på en stabil europeisk nivå måste man vinna. I år har MFF spelat elva Europamatcher, bara vunnit fyra. Två av dessa kom i den första kvalmatchen mot Drita från Kosovo. På de nio resterande mot lite mer kvalificerat motstånd har det blivit två fullpoängare, Midtjylland och Besiktas hemma, fem kryss och två förluster.
En tredje vinst på Lucia mot Besiktas kan förstås ändra allt och ge ett annat betyg, som då inte är ett slutbetyg.
I all anspråkslöshet har jag funderat över MFF:s internationella situation. Den är inte så ljus som många vill antyda.
Och det innebär att jag svurit i MFF-land.
Längdåkning på skidor är globalt en liten sport.
Så är det naturligtvis. Snö är en bristvara i större delar av jorden.
Men detta innebär inte att världsjärnorna inom sporten inte är väldigt duktiga professionella idrottsmän. Det finns självfalallet också en bredd på toppen.
Kommentarerna efter Therese Johaugs segercomeback i Finland andas mycket:
Kan man efter två års bortovara vinna ett 10 kilomterslopp med 22 sekunder är det ett bevis på hur liten längdåkning är och att toppbredden är undermålig.
Att opportunistiska journalister söker rubriker är en (o)vana man lärt sig leva med. Men att personer med ledande ställning inom andra idrotter snabbt är inne på samma negativa linje irriterar.
Allt för att glorifera den egna sporten. De borde veta bättre.
Therese Johaug har inte legat på sofflocket i lyxvillan i Oslotrakten. Hon har tränat stenhårt. Det finns också teorier om att pulsering av träningsdosen även över år kan vara effektiv. Hon har kanske rent av haft nytta av ett "viloår".
Men att dra drastiska slutsatser efter ett enda lopp är oprofessionellt. Jag tror att norskan var mer laddad, mer toppformad, inför premiären än motståndarna. Loppet betydde så mycket mer för henne.
Och glöm inte att säsongsfacit inte sättes förrän efter VM den 3 mars. Det är mellan den 19/2 och 3/3 2019 formen skall vara som bäst. Inte en novembersöndag i norra Finland.
***
Rent allmänt ogillar jag denna jämförelse idrottsmän emellan. Idrottsvärlden är så bred att talanger för olika aktiviteter kan finna sin plast. Om de bara kommer i kontakt med idrotten.
Hade det funnits en simhall, där Charlotte Kalla växte upp, hade hon måhända varit en världsstjärna i simning. Och kanske tvärtom i Sarah Sjöströms fall. Det är slumpen som styr.
Inte heller förstår jag varför bollklänsla i fötter och spelsinne skall rankas högre än löpstyrka kombinerat med förmåga att hitta rätt i svårforcerad terräng. Låt vara att det finns betydligt färre orienterare än fotbollsspelare.