I går var jag på division 2-handboll i Lund.
Det var inte vilken match som helst. Mötet var mellan två av landets mest meriterade, maratontabelltian H 43 Lund med 34 säsonger i högsta ligan mot tvåan HK Drott från Halmstad, 50 säsonger i det som nu kallas Handbollsligan.
Det är två föreningar som hamnat på nivå 4 av samma skäl: Man har levt över sina ekonomiska resurser. H 43 så illa att klubben 2014 gick i konkurs. Drott tvingades säsongen efter att ge upp sin elitsatsning.
Det är en lång väg för båda att åter nå en toppen i Sverige på herrsidan. Hallänningarna kom med ungt lag med välkända namn för dem som kan sin Drotthistoria, Abrahamsson, Sivertsson och Suoraniemi. Arvsanlagen var goda.
H 43 hade också ett ungt lag men också några mera rutinerade spelare. Som nu den spelande tränare Jacob Anderberg, med erfarenhet från elitserietiden. Det var symptomatisk att just han avgjorde det jämna mötet. H 43 vann nämligen, 29—27
Genom sin tvångsdegradering till division 4 – till 3 för damerna – har H 43 hamnat i en tuff situation. Klubben har en av landets största, och också framgångsrikaste, ungdomsavdelningar. Det har visat sig de senaste åren i USM-slutspelen.
Problemet är naturligtvis att de många talangerna inte nöjer sig med spel på de nivåer A-lagen finns. Regionen har många lag högre upp i systemet. De lockar. Många lämnar H 43.
Därför är det av vikt att A-lagen avancerar. Damlaget har efter en bra säsosongsstart skaffat sig ett bra utgångsläge att nå division 1. För herrlaget lär det bli svårare att ta steget upp den här säsongen. Men på kort sikt en nödvändighet.
***
Varför hamnar man då i B-hallen i Arenan i Lund en lördagseftermiddag i november för att titta på ”division 4-handboll”? Man skall aldrig överge en vän i nödens stund. H 43 har ända sedan journaliståren haft en speciell plats i mitt handbollshjärta. Man har alltid känt sig välkommen i H 43 av styrelser och ner i spelarleden.
Min före detta kollega från Sydsvenskan Halmstadsfödde Janne Gustafson har sedan ungdomsåren haft Drott nära sitt handbollshjärta.
Så vi stämde träff. Och pizzan med några öl smakade extra gott efter H 43-vinsten.
Men Janne deppade inte.
***
I min ungdom i början av 1960-talet spelade jag handboll i Skurups AIF i division 4. Låt vara att seriepyramiden såg annorlunda ut. Men ”herremingud” vilken utveckling! Det de här unga grabbarna utförde i ett tempo, man då bara kunde drömma om, var en helt annan idrott än 1960-talets.
Vilken positiv utveckling!
Här andra delen av min höstlek, de personliga synpunkterna på den allsvenska säsongen.
Örebro SK hänger med år efter åt kring plats 10, i år nia, poängmässigt oftast närmare botten än toppen. Laget är rutinerat men det saknas utveckling på många spelare. Nordin Gerzic, nyckelspelaren, är 35 år 2019. ÖSK lever i nuvarande skepnad farligt.
***
Kalmar FF är beroende av bröderna Elm, Viktor och Rasmus. Har de senaste åren inte haft lyckan med sina brassevärvningar. Vågar mest av alla lag i Allsvenskan satsa ungt och eget. Sympatiskt i min värld. Men det har KFF gjort tidigare utan att lyftet kommit.
***
Efter fyra medaljår kom IFK Göteborg tia 2018, i år föll man ytterligare ett steg. Turbulensen har varit stor av tidningarna att döma. Truppen har, sett över hela spelåret, inte varit bättre än tabellplaceringen.
När det blåser motvind brukar tränaren åka, den huvudansvarige för kapaciteten på truppen, sportchefen, får stanna. ”Blåvitt” gjorde tvärtom, sparkade Mats Gren. Heders!
***
Trenden för IF Elfsborg fortsätter, nedåt. Laget har i väl många matcher haft marginalerna mot sig, minns några domarmisstag inte minst. Över tid har Elfsborg mist många landslagsmeriterade spelare. Den egna närproducerande, talangutvecklande ungdomssektionen har inte riktigt hunnit med. Men Boråsklubben är en av landets stabilaste på området, vann U 17-SM.
***
Efter en sällsynt skadedrabbad vårsäsong hittade IK Sirius rätt, inte minst tack vare sommartillskottet, rutinerade Robert Åman Persson. En bra lagmoral bidrog till det säkrade kontraktet. En jämn trupp utan de större stjärnorna. Philip Haglund bidrog med många mål och inte minst attityd.
***
Brommapojkarnas förmåga att ersätta alla sina flyktade spelare är imponerande, ett halv lag ute i Europa, mer än ett i de allsvenska konkurrenterna.
Jack Lahne!!
Skall erkänna en sak: När TFF var klart för degradering höll jag på BP i mötet mot TFF.
BP behövs i Allsvenskan.
***
Inget ont om Dalkurd men en klubb/ett lag utan lokal förankring hör inte hemma i Allsvenskan. Ett plus, laget försökte efter sin förmåga att hela året spela en positiv fotboll.
Under sommaruppehållet försvann japanen Yukia Sugita, en av under våren främsta allsvenska mittfältare.
Jag brukar – mest för eget nöjes skull – summera den allsvenska fotbollssäsongen.
Så även i år.
De två skånka lagens, Trelleborgs FF den 2 november och Malmö FF den 11, säsong och insatser har jag kommenterat.
Här är min amatöranalys efter att ha sett ett eller två allsvenska lag vid 169 tillfällen. MFF, TFF, BK Häcken och IFK Norrköping har jag sett flest gånger, Dalkurd, BP och Sirius betydligt färre.
Mästarna AIK:s defensiv var just mästerlig. Detta trots att tunga tapp i den lagdelen under försäsongen. I fjor värvade man fel för Isak-pengarna, i år rätt, Milosevic, Adu, Elyounoussi och under sommaruppehållet Sebastian Larsson.
Och så inte minst Robin Jansson, Årets nykomling i elitfotbollen.
(En intressant värvning i ett större perspektiv: Det finns talanger i de lägre svenska divisionerna. Man behöver inte söka i de utländska ligornas reservlager. Robin Jansson, uppbyggnaden av Östersunds FK och mera lokalt TFF:s Felix Hörberg och Isak Jönsson från två division 2-klubbar från Malmö är ytterligare exempel. Närodlat är aldrig fel 2018.)
Norrköping har en skön förmåga att hitta fullgoda ersättare till alla dem som försvunnit under de senare åren. I sina bästa stunder spelade Norrköping den mest sevärda fotbollen i Allsvenskan och då var man även effektivt. Det är ett ungt lag med framtidspotential. Men risken att många av startspelarna försvinner är förstås uppenbar.
Att fyran Hammarby skulle fixa den bronsmedalj man spelade sig till var överraskande. Truppen hade en internationell prägel och en bra bredd. Under 2018 var Hammarby landets framgångsrikaste på ungdomssidan, blev svenska mästare i U 21, U 19 och U 16. Vågar man ge talangerna chansen i det tuffa klimatet i Allsvenskan eller förlitar man sig på utlandsspåret?
BK Häcken har egentligen alla förutsättningar att bli ett ständigt medaljlag. Är dock alltför mycket beroende av konstgräs och har svårt att ta tre poäng mot toppkonkurrenterna även hemma på Bravida. Ungdomssektionen är en av landets framgångsrikaste.
Östersunds FK:s prestation att komma sexa är beundransvärd. Att trots att all turbulens kring ordföranden Daniel Kindberg bibehålla fokus är starkt och att dessutom mitt under säsongen tappa tränaren Graham Potter och fem av de bästa spelarna gör insatsen än starkare.
När Kadewere, åtta mål på elva matcher, försvann, försvann också Djurgårdens möjlighet till att bli ett topplag. Andreas Isaksson, målvakten, och innerbacken Jonas Olsson visade för många gånger att de passerat zenit. Många av spelarna har också stagnerat. Inte minst Kerim Mrbati.
Vilken revansch för tränaren Joel Cedergren, ifrågasatt av alla, och hans GIF Sundsvall, nedflyttningstippat av de flesta. Årets överraskning både resultat- och spelmässigt. Tre lysande stjärnor i ett på riksplanet i övrigt anonymt lag gav en åttonde plats, målvakten William Eskelinen, mittfältaren David Bantanero och anfallaren Linus Hallenius.
Återkommer med de sju återstående lagen.
Det blev trots allt en stunds tittande på Fotbollsgalan i går kväll, den sista timmen efter att ha sett Vår tid är nu.
Jag fick se en mjuk och varm intervju med Jimmy Durmaz, några klipp från en film med svenska herrlandslaget som jag inte begrep ett dyft av, och så utdelningen av Diamantboll och Guldboll,
Blev förvånad över att Nilla Fischer aldrig fått Diamantbollen tidigare. Hon har ju varit en av landslagets främsta ända sedan min tid som journalist. En värdig pristagare.
Victor Nilsson Lindelöf som vinnare av Guldbollen? Tja, ett svår val ett fotbollsår, där kollektivet under VM prisades. Han var duktig under VM och är den svenske spelare som spelar på högsta internationella nivån. Är du ordinarie i Manchester United, trots svackan, håller du hög klass.
Nu skall jag ta mig ut på minerad mark. Jag skall kommentera Nilla Fischers tacktal.
Jag är inte feminist. Jag är liberal, som anser att alla människor har lika värde. Feministerna ser ur sin position alltför ensidigt på skillnaderna mellan könen. Jag menar att Nilla Fischer generaliserade, drog alla män över en kam. Visst är löneskillnaderna stora i den internationella toppfotbollen. Herrlönerna är groteskt svinaktiga. Men i väst härskar marknadsekonomin. Det kan inte ett brandtal på en Fotbollsgala ändra på.
Den dag damfotbollen lockar lika många åskådare som herrfotbollen och lika många sponsorer, kommer de ekonomiska skillnaderna att utjämnas. Det är dit man måste sträva.
Det känns lite ”tradigt” – för att uttala sig på skånska – att Diamantbollvinnarna vart och vartannat utnyttjar tillfället att beklaga sin situation.
Det som irriterade mest i Nilla Fischers tal var hennes generaliseringar. Hon ”glömde” helt bort att det är män i stor grad som byggt upp den svenska damfotbollen och fortfarande leder den. Jag menar att dessa herrar skulle vara oerhört tacksamma om de fick kvinnlig hjälp.
I årets tolv allsvenska klubbar har två en kvinna som ordförande (fem är vice ordförande), två sportchefer är kvinnor, en är tränare.
Min uppfattning är också att betydligt fler män än kvinnor ser dammatcher.
Med denna bakgrundsfakta känns det helt fel att Nilla Fischer år så generaliserande i sitt fördömande av männens roll inom damfotbollen.
Utan män hade svensk damfotboll inte varit vad den är i dag.
Fotbollsallsvenskan är slut.
Kan faktiskt vara rätt skönt med en liten paus. Det tar sin lilla tid att vara lite väl intresserad och ha en önskan att se så många matcher det bara går. Tv ger onekligen möjligheter. Har faktiskt bokfört hur många matcher jag med allsvenska lag jag sett under 2018. Summan blev 169, inräknat några träningmatcher och cupmatcher av olika dignitet. Till detta skall läggas ett antal landskamper och andra internationella möten.
Det finns personer i min närhet som har synpunkter på mitt kanske nördiga – jag medger – fotbollsintresse. Samtidigt kan man replikera att deras tittande på olika serier och filmer tar minst lika långt tid i anspråk.
Alla gör sina val.
Det hör till att utse Årets spelare och ledare i olika kategorier. I kväll är det Fotbollsgalan. Den hoppar jag. Firmafester, när man inte själv är inbjuden, är inget för mig. Det blir i stället Hammarby mot HK Malmö på webben i Handbollsligan och sen Vår tid är nu.
Intressantare är för min del den gala som bland annat C More arrangerar, där man belönar prestationer i Allsvenskan. Kriteriet för att bli nominerad är att man medverkat i minst 15 matcher. Här faller många av vårens bästa spelare bort, de försvann under sommaruppehållet och många, som kom i detta fönster, hann inte upp i 15 matcher.
I den moderna fotbollen är det svårt att klassificera en spelare. Det beror på vilket spelsystem laget tillämpar. Är Häckens Paulinho mittfältare eller forward?
Här har du min lilla eftermiddagslek.
Målvakter
1) Oscar Linné, AIK
2) Isak Petterson, Norrköping
3) Johan Wiland, Hammarby
4) Johan Dahlin, MFF
5) Oscar Jansson, Örebro
Isak Pettersson har svarat för många spektakulära räddningar men hade en svajig inledning av säsongen, speciellt på fasta situationer.
Förvisso bakom seriens bästa defensiv men Oscar Linné har övertygat, Nu litar också övriga AIK-spelare på honom. Det har varit lite tveksamt tidigare.
De tre övriga är rutinerade och stabila spelare.
Försvarare
1) Per Karlsson, AIK
2) Andreas Johansson, Norrköping
3) Björn Paulsen, Hammarby
4) Rasmus Lindgren, Häcken
5) Viktor Elm, Kalmar
Per Karlsson har i över ett decennium varit en av Allsvenskans bästa mittbackar och har guldåret varit den viktigaste kuggen i AIK:s defensiv, Allsvenskans bästa.
Andreas Johansson har den här säsongen inte varit lika stabil som de senaste spelåren men har en auktoritet som inger respekt.
Björn Paulsens defensiva kvaliteter kombineras med kraftfull agerande offensivt.
Har någon sett Rasmus Lindgren göra en dålig match?
Viktor Elm är den sammanhållande länken i ett svajigt Kalmar.
Mittfältare
1) Rasmus Elm, Kalmar
2) David Batanero, Sundsvall
3) Fouad Bachirou, MFF
4) Kristoffer Olsson, AIK
5) Serge-Junior, Hammarby
Frisk, och det var han faktiskt under stora delar av hösten, är Rasmus Elm Allsvenskans bäste spelare.
Säsongens största överraskning, både tabell- och spelmässigt, är GIF Sundsvall. Orsak: David Batanero (och Joel Cedergren, tränaren).
Jag gillar Fouad Bachirous enorma arbetskapacitet. Han har under året räddat många farliga kontringslägen för motståndarna. Är dock ingen poängspelare.
Kristoffer Olsson rörlig och kreativ.
När Serge-Junior blev långtidsskadad tappade Hammarby sin främste bollerövrare och Europaplatsen.
Forward
1) Paulinho, Häcken
2) Samman Ghoddos, Östersund
3) Markus Rosenberg. MFF
4) Linus Hallenius, Sundsvall
5) Henok Goitom, AIK
Vinner man skytteligan och har en hel del assists är man bra. Det är Paulinho.
Östersund tappade många av sina bästa under sommaruppehållet. Samman Ghoddos var mest kännbar.
Det finns mycket att säga om Markus Rosenbergs uppträdande på plan. Men en duktig spelare är han.
Ett härligt genombrott på ”gamla dar”, Linus Hallenius.
En av de stora hos mästarna, Henok Goitom.
Värdefullaste spelaren
1) Rasmus Elm
2) Paulinho
3) Per Karlsson
4) David Batanero
5) Issam Jebali, Elfsborg
De fyra främsta se ovan!
Elfsborg hade ett tungt år. Issam Jebali drog ett stort lass i alla delar under våren. När han försvann till Norge blev det än tyngre
Tränare
1) Joel Cedergren, Sundsvall
2) Jens Gustafsson, Norrköping
3) Rikard Norling, AIK
4) Stefan Billborn, Hammarby
5) Uwe Rösler, MFFG
Ifrågasatt av de flesta och med ett lag/en trupp som alla trodde skulle åka ut formade Joel Cedergren ett både sevärt och effektivt lag.
Jens Gustafsson lyckades återigen skapa ett vinnande kollektiv trots de senaste årens många spelarförluster.
En guldvinnare, även med en bra trupp, är en bra tränare, så Rikard Norling skall naturligtvis finnas på listan.
Tillsammans med Sundsvall var Hammarby, efter förhandstipsen att döma, 2018 års överraskning. Det är Stefan Billborns förtjänst.
MFF:s höst var bra. Uwe Rösler bidrog naturligtvis till detta. Med, det skall inte glömmas, seriens dyraste och bredaste trupp.
Årets nykomling
Diffusa regler gör att jag nöjer mig att utan rangordning nämna spelare 20 år och yngre:
Norrköpings islänning Arnor Sigurdsson och Ian Smith från Costa Rica.
Kalmars tonåringar Isak Magnusson, Johan Stenmark, Adrian Edqvist, Nils Fröling och Adam Hellberg.
Givetvis BP:s Jack Lahne.
Trelleborgs Felix Hörberg och Isak Jönsson platsar också på listan.
Tyvärr ingen MFF-are. I årets/höstens lagbygge finns inte plats för att kontinuerligt spela in klubbens talanger i seniorfotboll.