manssonsport

I ett par inlägg har jag granskat tillståndet i den skånska friidrotten.

För den som har haft just friidrott som huvudidrott känns det lite vemodigt. Att Heleneholms IF:s friidrott verkar vara på väg att mer eller mindre försvinna känns ibland lite “som ogjort arbete”. Vi, och det är många, får trösta oss med att vi hade skoj och att de 1 000- tals ungdomar som vi sysselsatt haft både trevliga och lärorika år i klubben.

***

En annan idrott, som jag förhoppningsvis också har lite hum om, är handboll, och då kanske mest den skånska.

Där är tongångarna helt annorlunda. I en allt hårdare konkurrens om lokaler och ungdomar med innebandyn och med fotbollen, som numera tävlingsmässigt spelas året runt, har handbollen ökat sina aktiviteter.

Intressant är att i ungdomsåren lika många flickor som pojkar ägnar sig åt handboll.

Ned en pressrelease från Skånes Handbollförbund, som ger en liten bild av tillståndet i skånsk handboll.

***

Skånsk handboll står starkare än någonsin.

Både topp- och breddmässigt.

I herrarnas Elitserie finns fyra skånska lag, i damernas lika många. I serierna under, i de båda Allsvenskorna, spelar tre herrlag och två damlag.

Skåne Idrottsförbund har presenterat en lista över de idrotter i distriktet som har flest aktiviteter för ungdomar och på denna har handbollen nu passerar ridsporten och simningen och finns på andra plats efter fotbollen.

Under de senaste säsongerna har antalet lag i det skånska seriesystemet nästan exploderat. I år ligger antalet lag på ungefär samma höga nivå, cirka 700, som 2014/15. Könsfördelningen är jämn med en knapp övervikt för pojkar med något över 50 procent.

I USM, som har som slutmål finalspelet i Malmö den 22-24 april, och som startar i helgen med steg 1 i juniorklasserna, har 27 klubbar (lika många som i fjor) anmält 96 lag. Det är en ökning med fyra, alla på flicksidan. Det innebär 52 flicklag och 44 pojklag,

I vanlig ordning har Lundaklubbarna flest lag i de sex tävlingsklasserna, Lugi tio, H 43 nio och Lundagård två. En annan stark region är Kristianstad med fem klubbar och 19 lag.

Näst Lugi och H 43 är det Ankaret (Bjärred) och OV, Helsingborg som anmält flest lag, sex vardera.

Glädjande är att ungdomshandbollen i Malmö ökar. IFK Malmö kommer med fem lag, Dalhem med tre flicklag och IFK Klagshamn med ett.

Fotnot: Damelitlagen är Lugi, H 65, Team Eslöv och Kristianstad HK, i Allsvenskan spelar OV, Helsingborg och Lundagård.

På herrsidan finns IFK Kristianstad, Lugi, Ystads IF och HK Malmö i högsta serien, IFK Ystad, OV och Vinslöv i Allsvenskan.

Förra helgen avgjordes Götalandsmästerskapen i friidrott för 13-14-åringar.

I distriktstävlingen kom Skåne tvåa, en bit efter Göteborg men med klar distans till trean Småland.

En trogen och kunnig följare av min blogg undrade givetvis då, varför jag kunde ha så negativ syn på skånsk friidrotts framtid. Svaret är tyvärr enkelt och än mer dystert för svensk friidrotts framtid: De övriga distrikten har tappat än mer än Skåne. Mest anmärkningsvärt är Smålands tapp. Det är inte många år sedan Småland gav Göteborg och Skåne hårda fighter och om jag inte minns alldeles fel också någon gång placerat sig mellan “de två stora”.

Vi skall inte heller glömma att Skåne befolkningsmässigt i runda tal är dubbelt så stort som Göteborg och Småland. De övriga distrikten är “lilleputtar” i befolkningshänseende.

Skånskans flitige Jonny Nilsson konstaterar i en artikel om “Göta” att det inte var så konstigt att Göteborg vann, då man gjorde 80 individuella fler starter än Skåne. Men häri ligger ju hela problemet. Det skånska laget var inte komplett. I några grenar fanns inte en enda skånsk startande. Det finns helt enkelt ingen att ställa upp med.

Självfallet finns det skånska talanger. De bästa drog ett tungt lass och bidrog med poäng i tre, fyra grenar och gjorde så att Skåne i alla fall hade en hyfsad närhet till Göteborg.

Det är inte alltför länge sedan man på allvar diskuterade att ett överläget Skåne skulle ha två lag, ett från Malmö och ett från de övriga klubbarna.

I årets lag hade Malmö (MAI) en tävlande i P13, en i P14.

Säg inget annat än att det är rekryteringskris i Friidrottsmalmö!

***

I friidrott med sina många grenar kan man alltid finna några ljuspunker. I VM fanns tre skåningar, Axel Härstedt, Tracey Andersson och Elise Malmberg. Intrssant är att de kommer från mindre skånska klubbar, IK Finish, IFK Trelleborg och Hässleholms AIS, som med upp- och nedgångar i alla fall alltid haft kontinuerlig verksamhet.

Det är nödvändigt att skånsk friidrott stimulerar att det finns aktiviteter runt om distriktet. Men finns kraft och intresse? Vill man hjälpas åt? Jag har en känsla av att den egna klubben går före friidrottens utveckling i en pressad situation.

Talangerna finns överallt. Det visade inte minst insatserna på GM. Det var ungdomar från de mindre orterna/föreningarna som fixade merparten av de skånska poängen.

Under de mer än 60 år jag följt skånsk friidrott har många skånska klubbar, som haft friidrott under mer än fem år, oftast fostrat någon landslagsman/kvinna på seniorsidan.

***

I helgens Finnkamp kastar Öresunds/Heleneholms Malin Andersson spjut. Det är debut för 22-åringen i seniorlaget. 2009 blev Malin bronsmedaljör på SM på hemmaplan. Hon har tagit guld i de yngre klasserna. Det riktiga lyftet har dock aldrig kommit. Trots detta har Malin fortsatt träna seriöst. Och tävlat. Jag vet inte hur många resultatlistor jag sett, där Malin varit den enda deltagaren, utan någon stimulerande konkurrens.

Vid årets SM kom hon femma och i en testtävling för en tid sedan kastade hon 49.73 och fick plats i landslaget.

Jag beundrar Malin, alltid glad och trevlig, för att hon orkat fortsätta i sin ensamhet som enda skånska spjutkasterska.

I går var det Upptaktsträff i för de 26 elitserielagen i handboll i Malmö.
Det var en informativ träff för oss som vill veta mer om andra lag än “våra” egna, som i Sydvenskan även utesluter Ystad och Kristianstad.

Det är för övrigt en tendens att i referaten näsan aldrig nämna något om “våra” lags motståndare. Jag menar att det är en brist i informationen.

Man fick i går veta en hel del, som gör det intressantare att följa de två elitserierna. Vi lärde något om 25 av de 26 lagen. Lugis herrtränare Tomas Axnér ballade ut -- det har ni förstås läst om, det blev ju rubriker -- för en sak som man kunnat ändra med ett samtal på några sekunder. Att ha synpunkter är naturligtvis bra, men var sak har sitt forum och ett ohyfsat uppträdande är aldrig acceptabelt. Lugi som dubbel medlem i Svensk Elithandboll borde ha hanterat detta bättre. Det var ingen bra pr för Lugi och Tomas Axnér.

***

Jag hade i alla fall behållning och när nu tv sänder i olika kanaler alla herrmatcher och en del dammatcher kan man göra det med mer initierade ögon.

Man märker att tränarna är mediatränade. De flesta är verbala och att de klyschigt har en tilltro till sitt eget lag är naturligt och inget att göra sig lustig över.

***

Moderator -- så heter det väl -- var Patrik Westberg, kunnig och påläst. Han är min favorit även som referent/kommentator i C Mores fotbollssändningar.

Kunnig i i alla fall detaljer är även TV 4:s Daniel Kristiansson. Men vad han pladdrar på om oväsentligheter och om matcher som spelades för åtskilliga år sedan. Inte tyst en kort sekund. Han är påfrestande.

Daniel Kristiansson refererade i går dammatchen mellan Göteborg och det lag som jag som skattebetalare i Malmö ofrivilligt sponsrar (det vill säga FC Rosengård). Visst hade Rosengård med åtta utländska spelare i startuppställningen ett överlägset spelövertag men det blev 0--0. Jag är uppriktigt överraskad över att lag som Rosengård, där de tre övriga tjejerna dessutom är svenska landslagsspelare, inte vinner alla sina matcher.

Det måsta vara fel någonstans.

***

Åter till handbollen!

Att tippa är ett nöje. Sen får man stå ut med alla gliringar framåt vårkanten.

Herrar: 1) Ystads IF, 2) Guif, 3) Alingsås, 4) IFK Kristianstad, 5) Redbergslid, 6) HK Malmö, 7) Sävehof, 8) Hammarby, 9) Lugi, 10) Drott, 11) Skövde, 12) Ricoh, 13) Karlskrona, 14) Aranäs.

Damer: 1) Skuru, 2) Sävehof, 3) Skövde, 4) H 65, 5) Irsta, 6) Heid, 7) Lugi, 8) Eslöv, 9) Kristianstad, 10) Önnered, 11) Spårvägen, 12) Hellton.

***

Nu bär det snart i väg till Lugi--HK Malmö, där en tvåa till 3,40 är grunden till en trippel med oddset 7,38.

***

Sen måste jag medge -- trots att det inte blev så många vinster på plan -- att det känns tomt utan ett H 43 i någon av de två högsta serierna.

Det skånska friidrottsåret fick det slut det förtjänar.

Lite elakt uttryckt förstås, men det finns onekligen substans bakom konstaterandet.

Heleneholms IF hade inbjudit till en tävling i helgen för att förlänga säsongen. I Skåne med sitt oftast fina höstväder och med allvädersbanor känns det lite underligt att årets sista arenatävling skall arrangeras i augusti. Malmöklubben hade lockat med lite udda distanser för att löparna skulle få pröva på något nytt, helt enkelt ha skoj. Men det hjälpte inte. Heleneholmsspelen är inställda. Det var alldeles för få anmälda.

Det förvånar mig inte. Skånesäsongen har varit precis som de senaste -- många -- åren. Startfälten har i ungdomsklasserna varit små, ett par tre deltagare i vissa grenar, i några inte ens det. Vem inspireras i en sådan omgivning?

Jag har även gjort stickprov och granskat resultatlistorna från ungdomstävlingar runt om i landet. Faktum är att det i stort är lika nedslående landet runt.

Man lär kunna bevisa det man vill med statistik. Men samtidigt är den avslöjande. Som den skånska i friidrott.

Jag skall inte trötta med detaljer, bara konstatera att de på seniorsidan, där man noterar resultat oavsett ålder, endast finns tre (herrar) respektive fyra (damer) grenar där det finns tio “anständiga” resultat. I några grenar är det endast ett “godkänt” resultat.

Går man ner i åldersgrupperna, där redovisningen är åldersbunden, är det i ytterst få grenar det finns en komplett tiobästalista. I 19-årsklasserna ingen och inte heller i P 15 och P 14. Det finns ingen ålderskategori, där man kan notera något som kan kallas bredd.

Jag har noterat det tidigare, för att få ekonomi i tävlingarna har några arrangörer lagt in grenar för barn från sju år. Det har inneburit hyggliga startfält -- och inkomster. Men var tar ungdomarna vägen? De tävlar i alla fall inte när de är tolv år.

Och hur slussas alla de barn som är inskrivna i de så kallade friidrottsskolorna in i en mer tävlingsinriktad verksamhet? Barnen finns ju i klubbar som har som mål att bedriva just tävlingsverksamhet.

Det som oroar mest är att viljan eller förmågan att vända trenden inte finns i varken det skånska förbundet eller i föreningarna, generellt sett.

Att vara ledare i en klubb i utveckling kräver några timmars arbete varje dag. Året runt.

Vem är beredd att ideellt åta sig detta år 2015?

Jag är rädd att skånsk friidrott på sikt är på väg tyna bort.

Men bättre än vad fallet är i dag bör det kunna bli.

Jag återkommer med nya iakttagelser.,

Åsikterna duggar tätt i Fotbollssverige efter gårdagens 1--4 mot Österrike i EM-kvalet.

Siffrorna och sättet Sverige förlorade på svider naturligtvis. Det värsta är att Österrike inte var speciellt bra. Missförstå mig nu inte. Fram till 0--2 i 38:e minuten hade österrikarna bara haft tre anfall och efter två inkast gjort två mål. Det var ett taffligt svenskt försvarsspel, inte ett bra österrikiskt anfallsspel, som sedan satte sin prägel på resten av matchen. Då kunde gästerna i tack vare ett virrigt och offensivt svenskt försvarsspel spela ut och kunde mycket väl gjort både tre och fyra mål ytterligare. Det var Andreas Isakssons målvaktsspel som räddade Sverige från en ännu större förlust.

Det förvånar mig att han i alla de betyg jag sett fått nöja sig med en tvåa. Men skall man vara negativ så skall man vara det rejält och rakt igenom. Tydligen.

Erik Hamrén, förbundskapten, får sina fiskar varma. Att bytena kom så sent tyder givetvis på beslutsvånda. Och det är givetvis ett stort minus för en ledare att inte kunna hantera stressituationer.

Men som jag frågade efter lördagens Rysslandsmöte: Har vi tillräckligt med bra, matchtränade spelare för att kunna konkurrera på denna nivå?

Som jag svarade mig själv då: Jag vet inte, har sett utlandsproffsen alldeles för lite för att ha en uppfattning. De som bäst kan svara är förhoppningsvis Erik Hamrén och hans medhjälpare, som på plats -- det förutsätter jag -- sett de aktuella spelarna i matchsituationer. Om dessa nu över huvudtaget får spela.

Några skriker för att få se fler av guldspelarna från U 21-landslaget på plan. Några har tagit plats i A-truppen men har tydligen inte imponerat under träningarna så att de blivit aktuella för en plats i startelvan.

Det var väl också så att Håkan Ericson i U 21-laget prioriterade kollektivet framför den individuella skickligheten. Det är spetskompetens som behövs i ett A-landslag.

I Malmökretsar pläderar man för Anton Tinnerholm och Oscar Lewicki. Tinnerholm har jag i nuläget i sin ojämnhet svårt att se som en stabil ytterback i dessa sammanhang. Och nu när Kim Källström visade att han är på tillbakagång behövs först och främst ett konstruktiv innermittfältare. Det är inte Lewickis främsta egenskap. Han har andra höga kvaliteter.

Möjligheten att nå EM finns självfallet kvar. Play-off-rundan verkar inte oöverstiglig med bra lottning. Den chansen skall man givetvis ta.

Men det är ett dilemma. Skall Sverige ha en möjlighet att hävda sig i Frankrike räcker inte det nuvarande manskapet till. Om man nu skall döma efter de två senaste insatserna.

När skall man testa ett delvis nytt lag utan att riskera möjligheten att nå slutspelet? Har laget kapacitet att klara Liechtenstein och Moldavien och ett åtföljande kval?

Träningsmatcherna under våren är inte många så tillfällena att hitta ett konkurrensdugligt lag är få.

Svensk fotboll och Erik Hamrén står inför svåra avväganden.