Det har varit mycket nu.
Inte minst fotboll, mest via tv.
Såg naturligtvis den spännande avslutningen av Allsvenskan för damer, följde Kopparbergs/Göteborg mot FC Rosengård, 4—2. Dramatik var det, inte tu tal om annat. Och det var den som räddade tv-timmarna. För som helhet var det ingen större fotbollsunderhållning. Låt vara att Göteborgs fyra mål var ”granna”. Inte minst Ellen Rubenssons båda.
Och för dem som i idrottsvärlden har en stark känsla för ”de små” gladde Piteås SM-guld extra varmt.
Nåväl. Rosengårds guldmiss har kommenterats från många håll. Jag läste förstås vad de huvudansvariga, sportcheferna Therese Sjögran och Erling Nilsson, hade för framtidsplaner för laget: Vi måste värva spelare som är villiga att stanna kvar i klubben under en längre tid.
Så löd deras recept. Alltså samma beprövade metod som inneburit tre missade guldsäsonger i följd. Ja, förutom nu förhoppningen om en längre kontraktstid. Men det är väl en utopi i dagens fotbollsvärld. Även på damsidan.
Men inte ett ord om att låta spelare från de egna leden, från regionen, få chansen. FC Rosengård har genom åren alltid haft lag med topplaceringar i den allsvenska F 19-serien, det finns till och med SM-guld i prisskåpet. Man vad har det blivit av de talanger som bevisligen har funnits? Har de, precis som landslagsaktuella seniorer, tvingats bort för att få speltid på andra håll så att FC Rosengård kan skapa ett ”nordeuropeiskt landslag”?
Av spelare från närområdet har Ebba Wieder startat i tio allsvenska matcher, Nellie Lilja i tre.
Facit är också ett underbetyg åt den egna ungdomsverksamheten och fotbollslinjerna på Malmö idrottsgymnasium och Idrottsgrundskolan, som FC Rosengård ansvarar för på dam- och flicksidan. Syftet med dessa skolor är att ge kommunens ungdomar extra tid att utvecklas till elitspelare. Man ser givetvis att eleverna skall stanna i Malmö och fortsätta sin utveckling här.
LB 08:s allsvenska damtrupp är mer regionalt uppbyggd men i den finns bara en spelare som har en Malmöförening som moderklubb, Elina Lenir från Husie IF. Och hon startade inte en enda gång.
Det borde finnas en potential i en så stor stad som Malmö att få fram fler damelitspelare än vad som nu är fallet.
FC Rosengård verkar dock inte intresserat.
Skånes Friidrottsförbund, Malmö stad och Malmö AI vill arrangera EM för veteraner i Malmö 2020.
Malmö stads intresse kan jag förstå. Över 4 000 personer förväntas komma till stan och vara här under en dryg vecka. Det inbringar sköna slantar till besöksnäringen och därmed skatteintäkter för kommunen.
Varför MAI vill vara medarrangör i detta jättearrangemang (enligt kalkylerna kommer man att tävla sju dagar mellan 09 och 23) har jag ingen aning om. MAI är inte precis känt för att anordna tävlingar utanför galor och SM-tävlingar och bidrar årligen väldigt lite till det nödvändiga tävlingsprogram som håller liv i en tunn skånsk friidrott.
Att Skånes Friidrottsförbund är drivande för att få hit VEM är för mig en olöslig gåta. Är styrelsen inte medveten om de överlevnadsproblem som finns? Se mitt förra inlägg! Och fram för allt studera statistiken! Det finns en hel del grenar utan en enda seriöst satsande skånsk senior.
Ett EM kommer att kräva mycket förarbete.Arbetsinsatsen under själva tävlingsveckan kommer att bli enorm på funktionärsidan. Även om man är utlovad hjälp av Malmö stad med ett antal ungdomar/volontärer för ”lättare” uppgifter. IFK Lund, IK Pallas, IK Finish och Heleneholms IF, innesäsongens flitigaste arrangörer i olika konstellationer, vet mycket väl hur svårt det är att få tillräckligt med kompetenta funktionärer ens till en tvådagarshelgtävling. Och nu handlar det om en hel vecka med tävling 14 timmar/dygn. Under icke semestertid.
Jag får inte ihop det.
Jag hoppas innerligt att de föreningar, de fyra ovannämnda plus Åhus, som svarar för att det skånska inomhusprogrammet, fortsätter att arrangera sin för skånsk friidrott livsviktiga tävlingar även 2020. Och att de i en eventuell valsituation väljer bort EM.
Krafterna behövs till rekrytering, utbildning av tränare, ledare och funktionärer. Och fler mindre, tvåtimmarstävlingar utomhus för senior och äldre ungdomar. Dessa behöver stimulans.
***
Sen måste man ställa sig frågan: Behöver skånsk veteranfriidrott ett EM?
Efter en titt i statistiken är svaret: NEJ.
Veteranfriidrottarna är alltför få för att motivera att så mycket resurser läggs på denna kategori som ett EM innebär.
Arenasäsongen i friidrott är slut.
Ur skånsk synvinkel finns det naturligtvis både plus och minus. Den breda statistiken från seniorer ner till och med 13-åringar visar dock att distriktets friidrott inte mår bra. Visst, du kan finna glädjeämnen, men man kan även bland dessa hitta förklaringar som inte är enbart positiva. Jag skall inte uppehålla mig vid dem.
Med ett undantag.
Skåne blev åter bästa distrikt vid Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringar. Det har man nästan i alla tider varit. Av ett naturligt skäl. Skåne är befolkningsmässigt överlägset störst men sina något över 1,3 miljoner invånare. Göteborgs friidrottsdistrikt har en bit över 800 000, Småland/Öland en bit under, Västergötland något över halvmiljonen, Östergötland en bit under. Och så de små distrikten Bohuslän-Dal och Halland cirka 350 000 invånare och Blekinge med 160 000 boende.
Under en period har Göteborg blivit bästa distrikt. Då skall man väl som skåning glädja sig: Ordningen är återställd!
Men som friidrottsvän blir jag verkligen orolig. Kan Skåne, trots befolkningsövertaget, med en så undermåligt underlag numerärt vinna är det rejäl kris även hos konkurrenterna. Skåne kunde långt ifrån mönstra fullt lag. Det fanns grenar utan en enda skåning, några med en eller två. Min uppfattning är klar: I en tävling som GM är det absolut viktigare att komma med en bred trupp än att låta ett fåtal fysiskt utvecklade yngre tonåringar deltaga i tre grenar och hämta poäng till sitt distrikt.
Varför helt enkelt inte skrota tävlingen mellan distrikten. Den är i grunden orättvis. Blekinge kan aldrig kampas med de stora.
Man kan givetvis se att resultatnivån, speciellt på djupet, är låg både vid GM och i årsstatistiken för Skåne. Det må vara sin sak. Men att skånsk ungdomsfriidrott inte i många grenar ens kan fylla en tioitopplista måste oroa de bestämmande.
Man vet ju att tappet i de äldre tonåren är stort och att friidrotten har svårt att fånga in dem som slutar i andra sporter. De är få som börjar intressera sig för friidrott som 16- 17-åring.
Friidrottsleden kommer att tunnas ut.
Därför är jag förvånad över att Skånes Friidrottsförbund lägger energi på att försöka arrangera ett EM för veteraner.
Återkommer i detta ärende i morgon.
Jag såg toppmötet i den allsvenska fotbollen mellan Malmö FF och Hammarby, 2—1, via tv.
Det var en tuff match med mycket duellspel. Domarteamet kom snabbt i fokus, på plan, på läktare och bland mer eller mindre professionella kommentatorer såväl de tidningsrelaterade som de på andra social medier.
Min uppfattning är klar: Tre varningar är alltför få i en match av den här karaktären. Vid den här tidpunkten av säsongen är många spelare bara ett gult kort från en avstängning. Efter att tidigare ha sett mer eller mindre ”billiga” varningar resultera i avstängningar känns det inte okej att bedömningsnivån mellan domarna är så stor. Skillnaderna ger skillnad. Och det är inte bra.
Kristoffer Karlsson och hans team hade det inte lätt. Jag begär inte att man – som tv – skall se MFF:s ikon Markus Rosenberg långt från bollen sparka en Hammarbyspelare i bakhasorna. TV:s Anders Andersson menade att det var ”gult”. Varför inte ”rött”? Att medvetet sparka på en motståndare är direktutvisning. Men ok, ser man inte så …
Däremot förstår jag inte varför MFF-målvakten Johan Dahlin inte straffades för sitt provocerande uppträdande i samband med Hammarbys straff. Då, om inte annars, undergrävdes Kristoffer Karlssons auktoritet. En berättigad varning för osportsligt uppträdande hade inneburit att Johan Dahlin varit avstängd mot AIK.
Såg i går Alingsås—HK Malmö, 22—23, i Handbollsligan.
Och tänk vad något negativt kan få en positiv effekt. Förhoppningsvis på lång sikt. Jag tänker på det röda kortet på Adam Lönn, Anton Blickhammars uppslagna skada och Binai Azizs sjukdom, alla tre något av nyckelspelare i HK:s offensiv.
Robert Månsson fick mycket speltid, den förvaltade han utmärkt.
Men framför allt, situationen gav speltid för Tim Hilding i skarpt läge. 18-åringen blev i min värld något av matchvinnare, fick förhoppningsvis ett genombrott. Han inledde med att fixa en straff, gjorde två mål och hade, om jag inte minns fel, en målgivande assist och ställde till allmän oreda i hemmaförsvaret. Tim var inte kartlagd.
Tidigare den här säsongen har jag bara sett hans korta – men initiativrika – inhopp i den avgjorda matchen i storförlusten mot IFK Skövde. Och så har jag noterat att Tim öst in mål i HK:s U-lag i division 2.
Under sina år i elithandbollen har HK Malmö aldrig varit känt för att satsa ungt. Det vore synd om Tim Hilding blir ytterligare en i raden av talanger som blir fast på bänken.
Jag vill gärna se honom med mycket speltid i framtiden. Unga spelare skall få möjligheten. Se bara hur många spelare kring Tims ålder som gör avtryck i Handbollsligan!