Jag var på fotboll i går på vackra Malmö stadion. Alltså den från 1958.
Vi var cirka 200 personer. Fler var inte intresserade av att se toppderbyt i division 2 mellan IFK Malmö och FC Rosengård.
Det visar på den klena dragningskraft för fotboll som finns i stan. Ja, MFF:s herrar undantaget.
IFK vann med 3—1. I mina ögon en rättvis seger. Laget var mera homogent än Rosengård, vars målvakt Blerim Gudjufi var gästernas klart bäste. I IFK glänste Gustaf Backaliden och efter den här matchen är det förståeligt att han, både under sin tid i Kvarnby IK och nu, har och är under uppsikt av högre placerade lag.
I Malmöregionen har spelarövergångarna mellan klubbarna i division 1, 2 och 3 varit stora under en lång period. Att IFK nu blivit ett topplag i tvåan beror på att man lyckats behålla en stomme under något år.
Vinsten gör att IFK nu är Malmös hopp för att täppa den lite genanta luckan med inget Malmölag varken i Superettan eller i division 1. Ett sådant glapp är inte värdigt en stad som vill kalla sig Fotbollsstad.
Men vägen till avancemang är lång, först skall Lindome passeras för en direktplats i ettan och så måste man hålla undan för Halmia, som för övrigt gästar IFK på lördag klockan 14, för att få kvala.
***
Med sin nuvarande placering är IFK Malmö åter näst bäst i stan. Det har IFK varit de flesta åren sedan den första Allsvenskan 1924. Sex gånger har IFK haft en serieplacering bättre än MFF, senast 1960.
Fem år 1936—1940 var MBI tvåa i Malmö, 1944 och 1945 var det Limhamns IF.
Från 1960 och fram till och med 1986 var IFK i stort ohotad som Malmötvåa. Då kom det första stora raset och under åren 1987 till och med 1992 fanns det ofta sex högre placerade Malmölag än IFK. 1993 var IFK åter Malmötvåa och den placeringen hade man till och med 2003 efter tre säsonger i Superettan. Fem spelår därefter var IFK trea/fyra i Malmö. Bunkeflo IF/LB 07 och Mabi passerade.
Sen kom det andra stora raset. Kring 2010 hade IFK 13, 14 Malmölag före sig i seriepyramiden och var nere på nivå 6. 2014 kvalade sig IFK upp till division 2 och har sen tagit ett steg i taget och är -- i alla fall tillfälligt – på den plats klubben har Malmös fotbollshistoria. Det vill säga som tvåa efter Malmö FF.
***
13 allsvenska säsonger och 48 på näst högsta nivån har respekt med sig. Det är en fördel men samtidigt en nackdel. Kraven är stora. Men det visar på en inneboende styrka i namnet IFK Malmö att klubben åter kommit tillbaka efter två rejäla djupdykningar.
Det är inte lätt att leva i en historisk skugga av jätten Malmö FF.
Topptrion AIK, Hammarby och IFK Norrköping har skapat sig ett litet försprång, närmast skuggat av Djurgården.
Medaljkvartetten (det delas ut fyra medaljuppsättningar i Allsvenskan)?
Nja, jag har nämnt Östersund som outsider och med sin förstärkta breda trupp kan Malmö FF nå i fatt ett eller kanske till och med två av de fyra.
Det finns dock stabilitet hos toppkvartetten.
AIK. Har inte förlorat en enda match. Det är starkt. Har dock problem med målskyttet mot topplagen (undantaget 3—3-mötet mot Norrköping). Men en stabil defensiv kompenserar.
Hammarby. Har inga rejäla floppar och är stabilt och välkomponerat med individuell skicklighet i många fötter och händer (mv Johan Wiland).
IFK Norrköping. Förlusten hemma mot Trelleborg grämer förstås rejält. Är ett lag under stark utveckling med unga spelare, stöttade av rutinerade förvarare. Är starkt på Östgötaporten och har alla toppkonkurrenterna kvar på hemmaplan. Mitt tips: Svenska mästare.
Djurgården. Fyra förluster, tre av dem i 08-derbyna. Till och med mot BP blev det förlust. 1—1 hemma mot TFF är också svårsmält. Får man rätt på ”derbyspöket” kan försvars- och mittfältsstarka Djurgården hålla distansen ut. Saknar anfallsmässig bredd när Kadewere försvann.
***
Om någon timme börjar andra halvlek av Allsvenskan. Och det lär inte dröja så länge, innan mina amatörfunderingar visar sig heltokiga. Men det får man ta och bjuda på.
Detta skrives efter att AIK, Djurgården och Häcken i går försvann från det europeiska cupspelet.
Att Häcken skulle åka ut var givetvis väntat. Kvalen i Europa League är i många fall svårare i de första omgångarna är de i Champions League. Ett topplag från Bundesliga, som Leipzig, är ett högre hinder än ett mästarlag från Rumänien.
AIK var den stora besvikelsen. 2x0—1 mot Nordsjälland visar på AIK:s svårigheter att göra mål mot toppmotstånd. Det räcker inte att utklassa Trelleborg och Brommapojkarna.
Djurgården hade inte marginalerna med sig mot ukrainska Mariupol, ut efter förlängning, sedan motståndarnas ena mål kom efter försvarstouch och Djurgården totalt på dubbelmötet hade två stolpträffar. Där försvann både avancemanget och chansen till miljoninkomster.
Nåväl, att den här trion nu kan koncentrera sig på det inhemska seriespelet kommer givetvis att påverka insatserna i den fortsatta Allsvenskan.
***
Här kommer del 2 av mina funderingar.
Vårbesvikelser med kapacitet för höstförbättringar
Elfsborg. Har efter år tappat toppspelare till Europa. Någon gång blir det för mycket, speciellt som återvändare som Stefan Ishizaki och Samuel Holmén inte infriat förhoppningarna samtidigt som Simon Lundevall inte hittat fjorårsformen. Saknar också en vass forward. Issam Jebali får för stort ansvar både som framspelare och målskytt. Elfsborg har dock en trupp för övre halvan.
BK Häcken. Oavsett hur man ser på det är Hisingelagets klena poängskörd en rejäl besvikelse. Är svårslaget hemma på Bravida och är bättre på konst- än naturgräs. Av sina 15 återstående matcher avgörs 13 på konstgräs, många av topplagen kommer till Bravida. Det finns mycket som talar för en bra mycket bättre andra halva av Häcken. Laget har också haft ganska många tvivelaktiga, avgörande domslut mot sig. Inte minst när Djurgårdens Jonas Olsson slapp utvisning efter strupgreppet på Alexander Jeremejeff och Stockholmslaget sedan avgjorde på övertid.
Malmö FF. En helt annan bredd och spets på höstens trupp än vårens. Frågan är dock hur man hanterar dubbelspelet, Europa och Allsvenskan. MFF är obesegrat under nye tränaren Uwe Rösler och det ger självfallet en moralisk styrka. Vinsten mot Norrköping och krysset mot Cluj kom genom två strålande individuella prestationer och erfarenheten säger att ett lag sällan gör så många fler klassmål under ett spelår. Rieks och Traustassons mål i all ära. Den store match- och poängvinnaren i dessa matcher var målvakten Johan Dahlin. En minst sagt strålande parade hindrade Norrköping att få 2—1 och en lika fin Cluj från att få 2—0. Dahlins insatser glömdes bort i euforin över de ”snygga” målen.
Vad som talar för ett MFF-lyft är man i de fyra kommande allsvenska matcherna möter de fyra sämst placerade lagen.
Outsider
Östersund. Succétränaren Graham Potter borta liksom också tre av de bärande krafterna. Likväl har laget på fyra matcher bara tappat poäng, kryss, mot Malmö FF. Men tål laget fler spelarförluster?
Östersund har en av seriens intressantaste spelare, Tesfaldet Teike.
Har också uppfattningen att Östersund kunnat haft ett ännu bättre utgångsläge. Under våren spelade både Ken Sema och Saman Ghoddos för att ta en plats i Sveriges respektive Irans VM-trupp. Det gick ibland ut över ett effektivt lagspel.
***
I morgon funderingar kring de fyra nuvarande topplagen.
Det är halvtid, plus två matcher till, i herrarnas Fotbollsallsvenska.
Kanske dags att summera och titta framåt. Ur en helt personlig synvinkel.
Bakgrund: 69 matcher, de flesta på tv, TFF:s hemmamatcher mestadels på plats.
Förvisso är inte transferfönstren stängda med allt vad det kan innebära men här mina funderingar.
Trillar ut:
Dalkurd. Ett folk utan land och en klubb utan ett hem. En förening utan stabil förankring har det alltid svårt. Har dessutom tappat en av seriens främsta mittfältare, japanen Sugita.
Brommapojkarna. Platsen i näringskedjan gör det omöjligt att skapa ett hållbart allsvenskt lag. I VM-truppen fanns fyra BP-produkter, ytterligare BP:are gör utlandstjänst och i de allsvenska konkurrenterna finns det ett tiotal spelare med BP-anknytning. En plantskola, men otillräckligt för spel år efter år i Allsvenskan.
Kvalplatsen står mellan Sirius och Trelleborgs FF.
Sirius. Har vaknat något efter sin miserabla start och har mer rutin än TFF inte minst sedan Robert Åhman-Persson tillkommit.
Trelleborgs FF. Hade en bra våravslutning. Tränaren Patrik Winqvist gör ett bra jobb med ett begränsat material, men många spelare saknar kvalitet för allsvenskt spel i 90 minuter. Ett tufft program den närmaste tiden, i sex av de kommande sju matcherna är varje poäng en överraskning. Zoran Jovanovic måste efter sin skada återfå vårformen. Såg lovande ut senast mot Hammarby för hans del. Salif Camara Jönsson?
Ingenmansland
IFK Göteborg. Har tappat kvalitet under sommaren och materialet räcker inte till för avancemang till övre halvan.
Örebro SK. Startelvan är bra och rutinerad. Ekonomin tillåter inte förstärkningar varken på toppen eller bredden. ÖSK kan överraska mot alla.
Kalmar FF. Skriker efter en frisk Rasmus Elm. De nya utländska spelarna har inte infriat förväntningarna. En del av talangerna har stagnerat. Dock har Isak Magnusson fått något av ett genombrott.
Årets överraskning
GIF Sundsvall. Tveklöst. Och då både spel- och poängmässigt. För bara något år sedan frågade Malmös meste sportkrönikör vilket värde Sundsvall (och Gefle) tillförde Allsvenskan. I VM-truppen fanns två spelare med GIF-bakgrund (Lustig och Forsberg) och Malmö FF har på senare år förstärkt med tre Sundsvallsspelare (Forsberg, Eric Larsson och Gall). Nog sagt om Sundsvalls betydelse för svensk fotboll. Det behövs elitfotboll i hela landet. Så heja Sundsvall!
Återkommer om de åtta främsta lagen i sluttabellen, där dock Sundsvall mycket väl kan hamna.
Jag har inte sett en enda av Magnus Pehrssons träningar underhans ett och ett halvt år i Malmö FF.
Och inte heller någon av hans ersättare Uwe Röslers under hans korta tid i MFF.
Men enligt de nästan dagliga rapporteringarna lär det vara en himmelsvid skillnad i allt, tempo, intensitet, engagemang, personlig uppbackning.
Så kan det naturligtvis vara. Samtidigt är det ett rejält underkännande av Magnus Pehrssons och hans assistenters arbete. Varför kom detta inte fram under den för MFF miserabla våren. Varför reagerade inte den sportsliga ledningen? Och varför påtalade inte MFF-följarna i massmedia de tydligen tydliga bristerna i vad jag menar är elitträning?
Jag vet inte, ställer bara frågan.
***
Uwe Rösler har fått en lyckad start i MFF, obesegrat i sju tävlingsmatcher. Samtidigt har han fått en betydligt bredare, och bättre trupp än Magnus Pehrsson hade i våras. Ordföranden Håkan Jeppssons sympatiska, men naiva, målsättning att MFF men en trupp bestående av 50 procent spelare hämtade från de egna leden skulle prestera både i Allsvenskan och ute i Europa visade sig inte hålla ens i Allsvenskan. MFF tvingades spela en hel del matcher med inte helt kuranta spelare, Behrang Safari, Rasmus Bengtsson och Fouad Bachiro.
Och märk väl, under den korta vårsäsongen var matchprogrammet lika komprimerat som det är för MFF i dessa dagar. Magnus Pehrsson hade inte en trupp, som när skadorna kom, hade den kapacitet som behövs ens för allsvensk toppstrid. Truppen var för nedbantad. Vems var ansvaret?
Jag menar man skall beakta detta när man hyllar Uwe Rösler delvis på bekostnad av Magnus Pehrsson.
Betyget skall inte sättas efter sju matcher