Det gäller att som pensionär bosätta sig strategiskt.
Som i mitt fall 3—400 meter från Stadionområdet i Malmö. Därför hinner jag nu under några lediga timmar ta mig ner och bevista succéarrangemanget USM-finalerna i handboll.
Att inom 150 meter kunna bevista sex handbollsmatcher är unikt och att se publiken köa för att kunna se sina lag är en härlig upplevelse. Läktarna i Kombihallen, Baltiska träningshallen och Atleticum är överfulla och antalet besökare på Isstadion är större än vid en ordinarie Pantermatch i ishockeyns Allsvenska. Under finalpasset i eftermiddag i Baltiska hallen lär inte många, om ens någon, av HK Malmös matcher i Handbollsligan ha dragit fler intresserade.
Arrangörerna räknar med att cirka 4 000 personer cirkulerar runt området, ser matcher, fikar och umgås.
Med andra ord, ungdomsidrott när den är som bäst.
Och de ansvariga drar verkligen inte ekonomisk fördel av det stora intresset.
För tre dagars tittande och möjlighet att se alla de matcher du kan och vill, kostar det 60 kronor.
I all sin välvilja tycker jag handbollen i detta fall är alldeles för givmild. Jag är övertygad om att ingen hade protesterat om det kostat, låt oss säga, en hundralapp.
Lär finna anledning att återkomma och studera USM-finalerna ur ett idrottsligt perspektiv.
***
Turerna kring den allsvenska fotbollsklubben AFC Eskilstuna har den senaste tiden varit många. Bland annat uppmanas lagets motståndare bojkotta bortamatcherna i Eskilstuna.
Anmärkningsvärt är att ordföranden väljs på tio år. Kutym inom idrottsrörelsen är ett eller två år, inom de politiska partierna fyra år.
Är en medlemsavgift på 1 000 kronor 2017 så anmärkningsvärt? Det kostar 700 kronor att vara medlem i Heleneholms IF. Se på utlandet, exempelvis Danmark! I min värld är det AFC:s konkurrenter som har för låg avgift.
Är det så självklart att vem som helst skall få bli medlem i en förening? Jag känner inte till premisserna i AFC, men det finns klubbar, där det i stadgarna finns vissa restriktioner och att ett medlemskap skall godkännas av styrelsen.
Och att man skall vara medlem under det år som verksamheten skall granskas är i sig självklart. Samtidigt är det ett visst dilemma. Årsmötet skall ju samtidigt välja en ny styrelse och anta en verksamhetsplan. Så egentligen borde ett årsmöte ha två röstlängder, en för det år som granskas och godkännes och en för den som stakar ut framtiden.
Sen har jag svårt att förstå indignationen från Malmöhåll över på det sätt Eskilstuna nått högsta serien. Redan i höstas påpekade jag vissa likheter med FC Rosengård och HK Malmö, vars status på högsta nivån är skörden av föreningar med annat namn. Och där sponsorer haft en icke oväsentlig roll i sammanhanget.
Efter tre dagar/kvällar i kyla och i friidrottens tjänst beslöt jag mig för att ta det lugnt under torsdagen, läsa tidning och tidskrifter lite noggrannare och surfa en stund på nätet.
Och det väcker funderingar och tankar om idrott – och givetvis om mycket annat, och betydligt viktigare. Men jag håller mig till sportens värld.
***
I går spelades första SM-finalen för damer i bordtennis mellan skånska Eslöv och värmländska Storfors, 4—2 till Eslöv. Ingen av de sex spelarna hade ett svenskklingande namn. I och för sig kanske inget ovanligt i det moderna Sverige. Google kan ge svar på det mesta. Jodå, en av Eslövstjejerna var svenska från Stockholm. De övriga fem kom från Slovakien, Kina, Ungern, England och Brasilien. En svenska av sex i en SM-final. Nog är det lite anmärkningsvärt i en idrott som inte lär locka storpublik och ge inkomster inte ens till en SM-final.
Har haft samma funderingar om herrlaget i Pingisligan Österlens BTK från Simrishamn. År efter år tar ledningen hit tre utländska spelare för spel i den högsta svenska ligan. I år åkte klubben för övrigt ut.
Men min fråga kvarstår: Vad driver ledare att satsa tid och pengar på en verksamhet utan lokal förankring och som i ringa utsträckning gynnar svensk idrott?
***
Samma fråga kan man rikta till den fotbollsledare i BW 90, en klubb från en by i Sjöbotrakten, som haft den orealistiska målsättningen att se sin klubb i Superettan. Han har hämtat spelare från när och fjärran, ett inte oansenligt antal från Afrika. Till ett lag på nivå 4! I höstas föll laget ner ett steg och är nu på snabb väg mot nivå 6.
Om inte en konkurs gör raset ännu snabbare. I så fall försvinner BW 90, sörjt och saknad av väldigt få.
***
Friidrottssäsongen är i gång.
Om den varit på den gamla goda tiden hade en av säsongens trevligaste tävlingar avgjorts i söndags, Parkstafetten i Beijers park i Malmö. Den har sedan länge försvunnit ur programmet. Anledning: Få eller ingen klubb har tillräckligt med aktiva för att kunna ställa upp med lag. Inte ens i ungdomsklasserna, definitivt inte på pojksidan.
Och man ser ingen ljusning.
Det har arrangerats några ungdomstävlingar redan i Skåne. Få deltagare, och då talar vi om så långt ner som i 13—14-årsåldern, i synnerhet som vanligt på pojksidan.
Och ofoget fortsätter med att bjuda in till tävlingar för 7-åringar. Allt för ekonomins skull.
Det är patetiskt att se en 7-åring vinna kula på 2.02
Efter Svenska Fotbollförbundets dom att ge Örebros Kennedy Igboanike fyra matchers avstängning för hans grova överfall mot Eskilstunas Ludvig Öhman finns det mycket att fundera över.
För dem som inte är insatt: Igboanike satte en armbåge i Öhmans nacke, när bollen inte var närheten. I C Mores tv-sändning visades den brutala attacken, som tydligen inte uppfattades av någon i domarteamet eftersom det inte blev något straff.
En dom av denna karaktär måste i min värld vara prejudicerande. Men hur skall man lösa det? Det är väl ingen större hemlighet att det vid många tillfällen utdelas tjuvsmällar spelare emellan, som varken domare eller tv-kameror upptäcker.
Jag försvarar på inget sätt Igboanikes vettlösa beteende men är väldigt kritisk till videobedömningar i efterhand även inom fotbollen. Har domaren missat, så får man leva med det. Ett eventuellt bildbevis skall inte bli avgörande.
Vilka situationer skall man studera?
***
Att domarna inte såg överfallet på Öhman är bara ett av många misstag i allsvenska sammanhang den här säsongen. Det är inte bara min uppfattning. Den delas av personer med större kunskap än jag har och som dessutom har inflytande i dessa frågor inom fotbollsvärlden.
Överlag har bedömningarna varit svajiga. Domarna lägger ”ribban” olika högt. Det är i sig inget konstigt men differensen är för stor. Förseelser som i många fall ger varning släpper andra igenom. Och några utvisningar till skulle det också ha varit.
Det har också varit många lättvindiga straffar. Och många uteblivna.
Jag vet att tv-repriserna är domarnas värsta fiende och att det är svårt att döma fotboll på elitnivå. Men …
Positivt är att de ansvariga är medvetna om bristerna.
***
Man brukar mena att fel och rätt jämnar ut sig sett över en hel säsong. Så är det naturligtvis inte. Felaktigheterna kan komma i mer eller mindre viktiga matcher, eller i redan avgjorda möten eller i vilket skede av spelåret det är.
Ta nu BK Häcken, som trots alla lovord har svårt att locka publik till sina hemmamatcher. En absolut topplacering hade kanske hjälpt.
I senaste matchen mot Sirius fick laget ett klart regelrätt mål underkänt och har i min bok inte fått två straffar de spelat sig till. En straffspark är förvisso inte mål men en i alla fall en bra målchans. Men lite flyt med domsluten kunde Häcken haft fem poäng ytterligare. Och lett Allsvenskan.
***
Åter till det underkända målet mot Sirius. Hur kunde domaren Jonas Eriksson från sin position bakom en kontrade Häckenspelare Nasiru Mohammed över huvud taget se hur denne tog ner bollen? (I en intervju sa Eriksson att han inte tog någon hjälp av sin assistent.) Tv-reprisen visar klart att Nasiru Mohammeds nertagning är perfekt.
Till råga på allt fick han en varning för hands. Häcken fick två straff för något man utfört perfekt.
Här har det aldrig varit tal om någon videogranskning. Jag vet inte om Jonas Eriksson bett om ursäkt.
Nog sagt.
***
Beröm till domaren Kristoffer Karlsson som gav två gula kort till maskande AIK-are i slutskedet i mötet mot Halmstad. Må hans beslut följas av andra och helst då tidigare in i matcherna.
Fyra poängs försprång i den allsvenska fotbollstabellen efter sex omgångar har fått många med himmelsblå MFF-ögon att redan spekulera om ett försvarat guld.
Ok, en differens på fyra poäng skall plockas in mot ett starkt lag och det är naturligtvis inte det lättaste. Det finns sansade vänner som menar att det är smått unikt att ett lag redan efter sex omgångar haft en marginal på fyra poäng. Så är det inte. Det finns säsonger i Allsvenskan med tolv lag och med endast två poäng för vinst, där liknande försprång betydligt längre fram i programmet inte räckt ända in i mål.
Det finns personer med betydligt bättre minne än jag som kan ge åtskilliga exempel. Det finns säkert också statistikmaterial någonstans att hitta fakta.
***
Bolletinen, tidskriften för Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker, redovisar i ett specialnummer om Allsvenskan 1947—48 alla laguppställningar och tabeller omgång för omgång. Efter sex omgångar hade MFF full poäng 12, Degerfors 8 och slutliga guldlaget Norrköping 7. MFF mötte för övrigt Norrköping i sista omgången den 6 juni 1948. Norrköping vann på hemmaplan med 2—1 och kom upp i 31 poäng, MFF nådde 29. Vid kryss hade MFF blivit mästare på bättre målskillnad.
Så vi som hoppas på kamp om alla viktiga placeringar långt fram i höst behöver nog inte ge upp hoppet redan i maj.
***
En tabell efter endast en femtedel av matcherna ger inte heller en rättvisande bild av styrkeförhållandena. Man har ju inte mött hälften av konkurrenterna. Av de sex lag MFF mött tror jag faktiskt bara det är Djurgården som hamnar på övre halvan i sluttabellen. Möjligen blir IFK Göteborg ett gränsfall.
Något att kanske ta i beaktande vid en titt på den aktuella tabellen.
***
Såg i går John Guidettis Celta Vigo förlora med 1—0 mot Manchester United i Europa Legue. Svensken hade en tuff uppgift i sin nästan ensamma roll som anfallare. Men Guidettis gjorde det helt ok. När han väl kom i kontakt med bollen blev det oftast något konstruktivt av det. Han är ifrågasatt i Sverige, men en av få svenskar som spelar kontinuerligt i en av de stora ligorna. Då håller man en viss klass.
***
FC Rosengård förlorade i veckan med 3—2 borta mot Eskilstuna i Damallsvenskan. Enligt Sydsvenskans Max Wiman var kanske det mest intressanta att matchen sågs av 2 876 personer. Givetvis en utmärkt siffra.
Men sen kommer det: Atheltic Eskilstunas senaste matcher i herrallsvenskan – får man skriva så i SDS? – mot Halmstad och Östersund sågs av 2 086 respektive 1 840 åskådare.
Det nämndes inte med ett ord om att det fanns 4 611 personer på plats vid premiären mot Örebro.
Och framför allt inte – och det hade varit med adekvat i en Malmötidning – att Rosengård och LB 07 hade 491 respektive 485 åskådare vid sina premiärer. Det är intressanta, alarmerande siffror.
Det var kontrasternas fotbollseftermiddag i går.
En kall och blåsig västerläktare på Swedbank Stadion och en matchkvalité, Malmö FF—Örebro SK 2—1, som inte värmde.
Sen i värmen, i den sköna tv-fåtöljen, Djurgården—Norrköping 3—3 i säsongens bästa allsvenska match (i alla fall av de 23 jag sett).
I Malmö, ett ödesdigert missförstånd (sånt händer) vid 0—1, 1—1 på straff och så 2—1 efter en spark i luften med följd att bollen hamnade hos Alexander Jeremejeff.
I Stockholm fem verkligt högklassiska mål och en hemmakvittering på övertid genom en försvarstouch och stolpe in.
Det var allt skillnad på underhållningsvärdet.
Nåväl.
Det mest anmärkningsvärda efter MFF-tränaren Magnus Pehrssons utspel i veckan om att alla planer före match skulle vattnas, oavsett vad hemmalaget hade för vilja. Med avsikten att det skulle bli ett snabbare spel i akt och mening att det skulle gynna svensk fotboll. Magnus Pehrsson menade ett den torra mattan i 0--0-mötet mot Kalmar var oraken till den uteblivna vinsten.
Malmöpoeterna hängde naturligtvis på.
Men vad fick man se? Jo, säsongens (referens 23 matcher) tempofattigaste match. Hade det varit handboll hade MFF riskerat blivit avblåst för passivt spel i i stort varje anfall.
Så var det med det utspelet!
Örebro taktik var att ligga lågt. Och som vanligt var kritiken framme om den parkerade bussen. Men Örebro fick verkligen hjälp att parkera den. Det usla tempot underlättade för ÖSK. Det vore direkt idiotiskt att inte placera sina spelare på rätt sida om bollen. Detta är en av grundreglerna i ett effektivt försvarsspel. Att luckra upp en sådan defensiv kräver tempo. Det saknade MFF de största delarna av matchen.
Inte ens vattningen hjälpte.