Med sex barnbarn, fem av dem aktiva i olika idrotter på olika nivåer, får man en hygglig inblick i ungdomsidrottens värld.
Går man så lite mer på djupet och studerar resultatlistor och serietabeller, i den mån de nu finns, hittar man oerhört stora skillnader i hur klubbarna anammar de intentioner som förbund och idrottsforskningen vill genomföra.
Berörde ämnet i ett blogginlägg för en tid sedan.
I Lundaspelen i basket i åldersgruppen U 12, det vill säga en klass för 11-åringar, möttes kontrasterna. En av Skånes främsta klubbar har en stor trupp i den åldern som räckte till tre lag. Två andra duktiga Skåneklubbar hade vardera två lag med i turneringen. Dessa två föreningar fördelade sina spelare på två jämna lag. Den andra klubben toppade ett lag, som i gruppspelet vann alla sina matcher i utklassningsstil. Medan de två andra lagen i sin tur förlorade rejält i de flesta av sina matcher. Var finns den idrottsliga utvecklingen i att vinna överlägset vid de flesta tillfällena? Och hur skoj är det att alltid förlora? Speciellt när det inom de egna ramarna går att undvika.
Att till varje pris vinna en 11-årsturnering med följd av en tidig utsortering är just det förbunden vill förhindra.
Alla klubbar har inte denna inställning.
***
Därför är det så skönt att hitta en kontrast i de stora Lundaklubbarna i handboll, H 43 och Lugi. Till SM i 18/19-, 16/17- och 14/15-årsklasserna har man inte toppat sina lag i de två yngsta grupperna. Totalt i de sex klasserna hade H 43 13 lag, Lugi 12 till start.
I de två yngsta pojkklasserna startade Lugi med sammanlagt sex lag, endast ett återstår inför steg 4. Men jag är övertygad om att om man nöjt sig med ett toppat lag hade detta i de båda klasserna varit heta aspiranter till att bli bland de åtta lag som i maj i Malmö skall spela om SM-medaljerna.
H 43 har i samma två åldersklasser samtliga fem startande lag med inför steg 4, två av 32 i PA-gruppen och tre av 32 i PB-klassen. Imponerande!
H 43 har också prioriterat bort eventuellt finalspel för två lag och i stället låtit så många som möjligt delta länge i en utvecklande SM-spel.
I min värld skall ungdomsidrott bedrivas som H 43 och Lugi gör i USM för sina tonåringar.
Inte som basketklubben för att vinna en 11-årsklass i Lundaspelen.
***
I kommande helg spelas steg 3 för flickor A (16/17-åringarna). Återkommer då med en skånsk sammanfattning inför steg 4.
Det var en jobbig helg.
Men fantastisk trevlig.
Det var Pallasspelen i friidrott, cirka 1 000 deltagare som gjorde cirka 2 000 starter. Var protokollförare vid 14 höjdhoppstävlingar i drygt 15 timmar totalt. Visst sliter det på en gammal kropp men det var det värt och få kontakt med alla dessa trevliga ungdomar, de spontana 12-åringarna, som gjorde sin tävlingsdebut, till de mera rutinerade plus 20-aktiva. Men i stort alla visade sin tacksamhet för att vi funktionärer frivilligt och ideellt ställde upp en hel helg för att de skulle få utöva sin främsta hobby.
Några 20-årskillar kom fram, tog i hand och tackade. Det värmde.
Det är ingen uppoffring att vara medhjälpare vid en idrottstävling. Det är ett privilegium.
***
Men samtidigt …
När ma granskar tävlingen ur ett skånskt perspektiv blir man inte lika upplyft. Med i stort samma grenutbud hade Skåne för tio år sedan cirka 1 400 starter vid Pallasspelen, i år ungefär 700. På tio år har alltså antalet skånska starter reducerats med 50 procent. 50 procent!
Det fanns grenar i de åldrar (14 till och med 19 år) , där man i ett idealfriidrottssamhälle hade hoppats på som störst antal deltagare, inte fanns en enda skånsk representant. Det är sant och Pallasspelen är den STORA skånska innetävlingen. En av de största i Sverige med en stimulerande konkurrens. Det borde locka. Men finns det inga aktiva så finns det inte.
Förhoppningsvis noterade de närvarande styrelseledamöterna från Skånes Friidrottsförbund dessa illavarslande fakta.
***
Nu höll Pallasspelen likväl hög klass både vad gäller kvalitet och bredd.
Och det tack vare Danmark. I åtskilliga grenar, speciellt i seniorgrenarna och då främst på damsidan, kom hälften av deltagarna från Danmark. Lägg till ganska många duktiga norska aktiva. Utan gäster från våra grannländer hade det blivit en urvattnad tävling.
Men i Köpenhamn lurar det stora hotet mot Pallasspelen. På Själland finns ingen innearena för tävlingar i friidrott. Det finns långt framskridna planer på en sådan.
Det är inget orealistiskt framtidsscenario att de många livaktiga klubbarna i Köpenhamn då kommer att arrangera många egna tävlingar på hemmaplan.
Utan danskar finns ingen ekonomi i Pallasspelen. Skånefriidrotten måste ta sitt egna ansvar.
Norge bäst i världen!
I alla de olika skididrotterna är vi vana. Men i handboll!
Så är det. I december vann de norska damerna EM. Nu i januari blir de norska herrarna sämst tvåa i VM.
Och bakom succén står två Malmöbor, eller före detta, är det bäst att tillägga. Och kanske för ärlighetens skull också notera att de båda inte har hela ansvaret utan är viktiga kuggar i ett fungerande maskineri.
På bänken i damlaget satt Söderkullagrabben och Dalhemsfostrade Mats Olsson och coachade de norska målvakterna med all den erfarenhet han skaffat som en av världens främsta målvakter under en lång karriär.
I Frankrike har man bakom den norska bänken ofta sett Kent-Harry Andersson antecknande och analyserande för att vidarebefordra sina iakttagelser till förbundskapten Christian Berge.
Inte långt efter slutsignalen efter förlängningsdramat i går såg man Berge och Andersson i en öm omfamning.
De senaste säsongerna har Kent-Harry varit Berges ”spion” på de många norska spelare som spelat i Sverige. Det finns några i VM-laget.
Kent-Harry och Malmö då? Ok, han är född i Ystad med bodde efter studierna på Lärarhögskolan många år på Djupadal (tror jag) och hade Malmö som bas innan den långa lyckosamma internationella tränarkarriären.
Och det viktigaste: hans första tränaruppdrag var i början av 1980-talet var i IFK Malmös damlag i division 2. Dessförinnan spelade han IFK:s herrlag i högsta serien, som han också tränade efter säsongerna damlaget.
Så visst har Kent-Harry Malmöanknytning.
Om inte annat för att få en lokal journalistik poäng till Norges nästan osannolika handbollsframgångar under två månader.
Kan Norge förresten göra en Danmark? 1992 kom danskarna in som reserv i EM-fotbollen och blev Europamästare. I detta VM har Norge fått plats efter ett återbud.
Hur anammar de enskilda föreningarna, de viktigaste kuggarna, de intentioner och bestämmelser, som diskuteras och delvis genomförts i svensk ungdomsidrott?
Det lär inte finnas någon undersökning och det underlag jag har för mina funderingar är naturligtvis för litet för att dra några säkra slutsatser. Förhoppningsvis är mina iakttagelser från olika hemsidor, facebook, tidningsartiklar och egna besök vid faktiskt ganska många ungdomsevenemang bara enstaka olycksfall i arbetet att utveckla svensk ungdomsidrott och få barnen – för det är det ju oftast just barn – att vara kvar inom idrotten längre.
En ålderspeak vid 11,5 år – se senaste inlägget om ungdomsidrott! – är med mina erfarenheter minst sagt oroande.
Distriktsförbundet i Skåne i innebandy, fotboll och handboll vill att ungdomarna skall kunna kombinera olika idrotter – forskning och erfarenhet visar att detta är utvecklande – och gjorde så att seriesäsongerna i görligaste inte skulle kollidera. Det gäller framför allt fotbollen kontra handbollen och innebandyn.
Men vad händer?
”Mertiden” använder man i stället till olika turneringar och utlandsresor.
Ett tioårslag från Malmö åkte till Barcelona och spelade, deltog i en turnering i Stockholm och ytterligare en någonstans i Sverige.
Ett tolvårslag, också från Malmö, åkte också långt söderöver för en tävling och spelade på hemmaplan i Skåne tre turneringar.
Föräldrarna i de här lagen tillsammans med sina ledare har gjort ett fantastiskt arbete för att samla in pengar och organisera det hela. Men har man fått med alla? Har några av ekonomiska skäl eller av bristande tid för engagemang av ensamstående eller flerbarnsfamiljer tvingats avstå?
I dessa fall har jag ingen aning. Men jag vet att det förekommit. Många gånger.
För några år sedan var ett lovande ishockeylag för 15-åringar i Kanada och spelade. Två år senare finns laget inte kvar. Kanadaresan var kulmen på deras ishockeykarriär. Vid 15 år.
Förbunden vill, många föreningar likaså.
Men när intentionerna, det är inga regler i många fall, inte följs, vems ansvar är det då?
Givetvis föreningarnas.
Men har de kraft att i ledarbristens tider sätta stopp för kreativa ledares/tränares och prestigetörstande föräldrars ambitioner?
I botten ligger hela tiden det många gånger missriktade lokala aktivitetsstödet, som ger pengar och också genererar underlag för andra viktiga bidrag.
Bidragsbestämmelserna är inte bra för det nytänkande som förhoppningsvis är på rejäl uppgång inom svensk idrott.
VM-handbollen 2017 är slut för Sveriges del.
Sverige kom på sjätte plats.
Jo, så är det. Även om Sydsvenskans krönikör påstår att det återstår några placeringsmatcher. Sedan mellanrundan slopades i samband med VM 2013 rankar man lagen mellan plats 5 och 16 efter insatserna i gruppspelet.
Men att lära sig dessa grundläggande bestämmelser är givetvis för mycket begärt, när i alla sammanhang kvantitet går före kvalitet. Det går ju inte att missa att ett ungdomslag från MFF skall spela en träningsmatch på Parken i Köpenhamn.
Om den svenska VM-insatsen är det mesta sagt. Men mer vill alltid ha mer. Det hade med en annan lottning kunnat bli ett steg till. En VM-lottning beror inte enbart på Fru Fortuna. Insatserna i tidigare turneringar rangordningar nationerna, sätter dem i olika seedningsgrupper. Sjätteplatsen i år gynnar därför Sverige inför kommande mästerskap.
I kommentarerna frodas optimismen inför de kommande årens många mästerskap. Idrotten är i sig optimistisk, det ligger i generna. Själv ser jag givetvis också med stora förhoppningar fram mot vad det här unga, sympatiska och inte minst lovande lag skall åstadkomma i framtiden.
Men det blåser snålt på toppen. Marginalerna är små, extremt små i handboll. Ett mål hit eller dit betyder så oerhört mycket.
En av många positiva egenskaper med den här svenska upplagan är att laget i de matcher man ”skulle” vinna aldrig utsatte sig för risken att hamna i stressiga, jämna avslutningsminuter. Laget fick snabbt matcherna dit man ville.
Det går givetvis att påstå att Sverige bara hade två riktigt bra motståndare – och det blev ju också förluster mot Danmark och Frankrike – men de lag man utklassade visade vid andra tillfällen sin höga kapacitet.
Det finns ingen klar logik i idrottens värld. Som nu att Danmark elimineras av Ungern, som besegrats av Vitryssland, samma lag som sen åker på minus 19 mot Sverige. Som förlorade mot just Danmark.
Och se på Danmark en gång till: OS-etta 2016 och som vid de nio senaste internationella mästerskapen, OS, VM och EM, har spelat hem fem medaljer, därav två guld, och nu i Frankrike kom på plats tio.
Kanske bra att veta när den svenska optimismen frodas inför framtiden.