Skånes Fotbollförbund har kommit ut med årets intressantaste nummer av sin tidning Skånebollen. Det är i den man redovisar alla tabeller för säsongen, från de båda allsvenskorna ner till 10-årsserierna för de skånska föreningarna.
Ur detta material kan man läsa ut hälsotillståndet i skånsk fotboll. Under mina år på Sydsvenskan på Malmösportsidorna förde jag noggrann statistik, den senaste publicerade var från 2004.
Vad har då hänt sedan dess och sedan i fjor, då jag gjorde en minianalys?
I två inlägg skall jag försöka visa på tendenserna.
Jag börjar med damsidan.
***
Bakom den internationella guldkulissen LdB FC Malmö, eller som från och med nu FC Rosengård, är det liksom på herravdelningen bakom Malmö FF tunt.
Toppmässigt står sig damerna dock bättre tack vare LB 07, som spelade på nivå 2 i den nya Elitettan. Laget klarade sig kvar och klubben hade även i övrigt en bra säsong på damsidan, F 16-laget blev svenska mästare och 19-årsflickorna vann den södra elitserien och kom fyra i SM-slutspelet.
Men bakom de två elitföreningarna öppnar sig gapet, inget lag i division 1, tre lag i division 2 där ett föll ut och så bara två i trean.
Totalt hade elva Malmöklubbar seniorlag. Det är i paritet med den senaste tioårsperioden.
15 föreningar hade dam- flickverksamhet, tre fler än 2012 men fem färre än 2004. Men bakom siffran 15 döljer sig några klubbar med endast ett lag, ett sjumanna.
Sen kommer det som inger oro, flickfotbollen. 2004 fanns 36 flicklag i åldersspannet 13 till och med 16, 2012 16 och 2013 hade antalet minskat till tolv.
Man kan inte heller påstå att det finns ett tryck underifrån. I åldersgrupperna 12, 11 och 10 spelar man sjumanna. 17 Malmölag fullföljde hösten sina serier i dessa tre klasser, i fjor 19, 2004 36. På tio år har antalet lag mer än halverats.
Kan dam- flickfotbollens regress i Malmö illustreras tydligare?
Kris, eller kalla det vad du vill.
De största klubbarna är LdB med tio lag, LB 07 med åtta, Husie IF med sju, Hyllie IK med fem och IFK Klagshamn med fyra.
FC Rosengård, LdB:s nye partner, hade 2013 endast ett seniorlag, som kvalvägen tog sig till division 3.
Hur orkar dom?
Fotbollsledarna på de lägre nivåerna.
Dagligen ser jag rubriker – speciellt i Skånskan – som lyder:
Tio nya spelare till X, men åtta lämnar.
Det är inte en enstaka klubb som har denna omsättning, det är många, många.
Fritt översatt från en officiell hemsid a:
Inför 2013 skaffade vi tio nya spelare för att vinna division 4, nu skall vi byta ut många av dessa och få ett lag som skall vinna division 3.
Ett exempel från Skurups kommun. I år vann Skurups AIF division 6 i konkurrens med bland andra kommunkollegan Janstorps AIF. När övergångsfönstret för fria transfers för icke kontraktsbundna spelare stängdes hade åtta spelare lämnat SAIF för – Janstorps AIF.
Var finns den sportsliga ambitionen?
För pengar kan det ju inte röra sig om. Det förnekar ju alla. Och inte ljuger man, spelare och ledare.
Vad driver ledare att frivilligt ägna sig åt detta förhandlande – för något erbjuder man givetvis – med mediokra spelare?
Jag förstår inget.
Att följa ett lag, en klubb, på vilken nivå det än må vara, är att känna samhörighet, att känna igen spelarna, att se hur de utvecklas säsong efter säsong.
Ja, så vill jag, en åldrande nostalgiker, ha det. Men det är en försvunnen tid. Jag saknar den.
Det som sker varje höst i småklubbsvärlden ger i alla fall mig en smått olustig känsla.
Hur orkar dom, fotbollsledarna?
Jag tillhör inte innebandygenerationen.
Mina kontakter med denna relativt nya idrott har varit sporadiska. Följde dock som reporter den första VM-turneringen för herrar 1996 med spel i Skellefteå och final i Goben inför 15 106 åskådare. Det blev svensk seger med 5—0 över Finland.
Det var en rätt häftig upplevelse. Det fanns mycket skrivbart om en ny idrottsföreteelse.
I går såg jag en ny VM-final, damernas, Sverige mot Finland, 5—1.
Min erfarenhet är alltså ringa av innebandy men rent idrottsligt blev jag faktiskt lite imponerad. Det var intensivt, högt tempo, många fina kombinationer som visade på spelförståelse och detta kryddat med bra individuella prestationer.
Innebandys regler är moderna. Spelarbytena måste ske snabbt, all maskning vid frislagen är förbjuden annars går bollen över till motståndaren, om en spelare ställer sig för nära vid ett frislag blir det utvisning direkt. Det blir inga longörer i en match. Det går snabbt.
De mer konservativa idrotterna har i vissa fall något att lära.
***
Självfallet känner jag till att bredden på den internationella toppen är sällsynt klen och att medaljerna är lättfångade. De många utklassningsvinsterna ger inte den bästa PR:n för innebandyn.
Men så har det sett ut i alla idrotter under pionjäråren.
Handbollen visar på samma problem när man vill få med alla kontinenter i de internationella mästerskapen som nu under VM för damer. Låt vara att handbollens europeiska konkurrens är vida överlägsen.
Konkurrenssituationen till trots. VM-finalen och den idrottsliga prestationen lockar till ett besök på en match i Malmö.
***
Innebandyn och handbollen är de stora lagbollidrotterna under vintern. Ur skånsk vinkel är det intressant att se att i de orter där det inte finns seniorhandboll, där har innebandyn en stark position, som Höllviken, Ängelholm, Staffanstorp, Svedala, Dalby/Södra Sandby, Tyringe (Röke) ja, listan kan göras mycket längre.
Det finns också orter där handbollen är detroniserad av innebandy. I tidigare starka handbollsfästet Skurup är till exempel nu innebandyn betydligt större och attraktivare.
***
Som sagt, VM-finalen lockar till ett besök på en match i Malmö. De många klubbsammanslagningarna i stan har dock gjort mig lite konfunderad. Vem är vem? Och var hör lagen hemma?
Om några dagar publiceras namnet på Skånes främste idrottsutövare 2013.
Det är Sydsvenskan som utser vinnaren, den som erhåller utmärkelsen Skånebragden.
Kandidaterna är framröstade av läsarna och listan innehåller tio namn. Det är ingen lista som är relevant för det skånska idrottsåret 2013. Den saknar både världs- och Europamästare och det finns klara bevis på kompisröstning. Det märks också att Sydsvenskans nuvarande bevakningsområde numera är starkt begränsat till Malmö- Lundregionen med den givna följden att den överväldigande största delen läsare/röstare bor i detta område. Sju av de tio kandidaterna tävlar också för föreningar från denna region, två golfspelare för närliggande Barsebäck och en från Ängelholm, fältryttaren Niklas Lindbäck.
Det finns välmeriterade aktiva även i andra delar av Skåne.
Nåväl, det har i år ingen större betydelse. De två huvudkonkurrenterna finns på juryns valsedel, världsettan i golf Henrik Stenson och Europamästarinnan i bordtennis Li Fen.
Och efter att ha läst kommentarerna till Bragdguldet av två jurymedlemmar, SDS:s båda sportkrönikörer, finns det bara en möjlig vinnare, Henrik Stenson.
Och det är rätt segrare om Skånebragden 2013.
Nicolaj Koch-Hansen fick berättigat beröm för sitt anfallsspel i HK Malmös segermatch i handbollens elitseriematch mot Hammarby, 27—25.
Det skall man ha efter tio mål i en jämn match. Den gode dansken var briljant över hela planen. Hans defensiv var mästerlig, hans förmåga att i rätt ögonblick skära av Hammarbys passningar vid de så kallade övergångarna var bland de bäst tajmade jag sett på denna nivå. Koch-Hansen gjorde det utan frikastgivande omfamningar. HK:s försvarsspel konfunderade helt Hammarbys offensiv.
Över allt svävade tränare Magnus Anderssons noggranna kartläggning av motståndarna. Taktiken att inledningsvis punktmarkera Hammarbys speldirigent Josef Pujol gav Malmö från början ett taktiskt övertag, som man trots underläge i paus (12—15) aldrig riktigt släppte. Men som i alla jämna handbollsmatcher är marginalerna små, mycket små.
Men den här vinsten var till största delen Magnus Anderssons förtjänst.