Jag gillar allsvensk fotboll.
Fast jag inser den dåliga – i kväll usla – kvaliteten, Salzburg—Elfsborg 4—0.
2011 MFF, 2012 HIF (trots allt fyra poäng) och så nu 2013 Elfsborg, där det förstås inte är kört än. Men, vilken utskåpning! Europa League är ett steg för högt upp för de svenska topplagen.
Man ser ju hur långt ner i den så kallade näringskedjan svensklagen befinner sig. Jämför Elfsborgs utländska spelare med de i Red Bulls! Klasskillnaden i i stort allt var enorm. Med undantaget, den danske målvakten i Elfsborg Ellegaard. Han var bäst i Boråslaget. Det säger det mesta om den svenska insatsen.
Man skall inte glömma att Elfsborg är den svenska klubb som lagt ner mest resurser på att med en bred trupp klara spel både i Allsvenskan och i Europa.
Och ändå gick det så uselt i kväll. Och det är inte Österrike som har en av de bästa ligorna.
Det är tur att det är så spännande i Allsvenskan.
Så det lär bli några matcher framför tv:n de närmaste dagarna, Öster—HBK, Norrköping—MFF och IFK Göteborg—AIK.
Spänning får ersätta kvalitet.
I dag tillbringade jag en stor del av dagen med gräddan av svenska handbollsspelare.
Elitföreningarna hade Upptaktsträff på Kasinot i Malmö.
Det vimlade av stjärnor. Handbollen har tagit hand om den kunskap som spel på hög internationell nivå ger. Fem herrtränare, Ola Lindgren, Magnus och Robert Andersson, Johan Ekelund och Robert Ahrrenuis, har tillsammans 1 093 A-landskamper. Och då hade Redbergslid ”bytt ut” 384-Wislander mot 85-Eklund.
Över arrangemanget svävade 492 landskamper Stefan Lövgren och Peter Gentzel, de huvudansvariga för upptakten.
Expertutfrågare var Matilda Bosom och Martin Frändesjö, totalt närmare 400 landskamper. De ställde frågor till de tre återvändare, Dan Beutler, Magnus Jernemyr och Jonas Källman. Och då blev det närmare 350 landskamper till.
Så visst var det stjärnglans över Kasinot.
Det jag vill säga, och upprepa, och fråga: Finns det något förbund som så väl tagit tillvara sina stjärnor som handbollen?
Att sedan programmet blev lite väl mastigt med 36 intervjuer är en annan fråga. Förvisso lärorikt, men lite mer raka frågor till tränarna om nyckelspelare och intressanta unga spelare hade nog uppskattats av massmedia.
***
Nedan en kort sammanfattning med en skånsk synvinkel.
***
Det blir tre skånska lag när SM-finalerna i handboll avgörs i Malmö arena den 17 maj.
I alla fall om man skall lita på dem som borde veta bäst, elitserietränarna. Det var så de tippade vid tisdagens Upptaktsträff på Kasinot i Malmö.
Lugi mot Sävehof på damsidan, precis som i våras, och så ett Skånederby som ett effektfullt slut på säsongen, Lugi mot IFK Kristianstad på herrsidan.
Lugis damtränare Dragan Brljevic låg dock lågt i sin målsättning, åtminstone när det gällde placeringen i grundserien. Fyra var hans eget tips.
Även Niklas Harris var försiktig. Han placerade sitt H 65 som femma.
Deras tränarkolleger hade större respekt för lagen. De tippade Lugi som trea och Höörs idrottsstolthet som fyra.
Eslövs nye tränare Tomas Westerlund hade större tilltro till sitt eget lag än kollegerna hos konkurrenterna. Han såg sitt lag som sexa, i slutrankningen blev Eslöv åtta.
Nåväl, alla tre damlagen i slutspel 2014 precis som 2013 är ett bevis på den stabilitet på toppnivå som skånsk damhandboll nu har.
Om de verkliga experterna nu kan sin sak.
På herrsidan går tipsen i en riktning, den självklara. Det blir en intensiv, spännande kamp mellan IFK Kristianstad och Lugi. De båda tränarna, Ola Lindgren och Thomas Axnér, försökte lägga över favoritbördan på den andre. De tippade båda sina lag som tvåa.
Den samlade tränarkåren menade dock att Kristianstad skulle vinna serien.
YIF:s Mats Engblom stack ut hakan lite grann. Han tror på sitt nykomponerade lag som fyra. Lika stor respekt har dock inte motståndarna. De ser YIF som slutlig sjua.
Målet för Magnus Anderssons HK Malmö var en åttondeplacering, det vill säga slutspel. Realistiskt, det var alla eniga om.
Nykomlingen H 43 har en stor vana av ovissa kval under en lång period. Det vill nye tränaren Robert Andersson undvika. Han tror nämligen på en tiondeplats. Men det tror inte hans kolleger att laget har kapacitet för. Plats 12 ger ett nytt kval för Lundaklubben.
Hälften av slutspelslagen för herrar skall alltså komma från Skåne.
Framåt senvårkanten kommer facit.
I veckan drog Oxie SK (tidigare IFK Oxie och Oxie IF) bort sitt herrlag från handbollens division 3.
För något år sedan försvann Dalhems herrlag från seriesystemet och ytterligare några år tidigare la MBI ner sin handbollssektion.
Det tunnas ut. Malmöhandbollen har nu HK Malmö i Elitserien, deras farmarlag Malmö HP i division 3 och IFK Malmö i steget under. Vi pratar herrhandboll, damsidan är lika tunn om än inte ännu sämre.
Malmö är landets tredje stad, belägen i Sveriges främsta handbollsdistrikt. Siffrorna skall ses med detta som bakgrund.
Det har funnits över tio klubbar i stan, förutom de ovannämnda som exempelvis Malmö FF, Limhamns IF, Hemgården, Rapax, Sorgenfri, KFUM, Scania, Malmö GIF, Örnarna, Pallas, Polisen och Malmölärarna. Det är några klubbar jag plockat fram ur minnet.
På 1980-talet spelade IFK, MFF, MBI och Dalhem alla på näst högsta nivån – kanske inte alla under en och samma säsong men oftast tre av dem. IFK var uppe i det som nu kallas Elitserien en säsong, de övriga var nära att ta steget upp någon gång. MFF i en sammanslagning med Dalhem.
Under 1980-talet hade Dalhem och MBI två av landets främsta ungdomsavdelningar med åtskilliga guld i riksturneringar som J- och USM. En final i Malmömästerskapen mellan Dalhem och MBI var vissa år en repris på en final i J- eller USM.
IFK Oxie hade en gedigen ungdomssektion i sin växande stadsdel.
Denna bredd och topp under 1980-talet var en frukt av IFK Malmös framgångar på elitplanet under 1970-talet, då man ”fyllde” Baltiska hallen med ett lag av spelare från egna led (IFK har också haft bra ungdomsverksamhet), övriga Malmöklubbar och inköpta/värvade stjärnor. Ungdomarna sökte sig till Baltiskan och blev intresserade, började träna i klubbarna, som tog väl hand hand om dem. Den lokala konkurrensen stimulerade.
Framtiden såg ljus ut. Det fanns underlag för ett stabilt elitlag.
Men vad gick snett?
Det fanns diskussioner om sammanslagningar. MFF gick, som skrivet, tillsammans med Dalhem. Ledarna i MBI och Dalhem, som spelarmässigt hade bäst resurser, trodde att de ensamma skulle ta steget upp. Och de var som sagt nära.
När det nu inte lyckades spreds talangerna runt om i Skåne. Malmö dalade med korta sejourer av IFK (med olika konstellationer) på högsta nivån. Och nu HK Malmö med också rötter i IFK men med tunn Malmöanknytning på spelarsidan.
Hade en stark ledare på 1980-talet kunnat ena Malmöhandbollen till en stabil enhet?
Jag är tveksam. Generellt tror jag inte på sammanslagningar. Misslyckade sådana överväger med stor marginal de lyckosamma. Och de drivande krafterna i 1980-talets föreningar kände verkligen för sin klubb. Den positiva antagonismen hade varit svår att överbrygga.
Men nu måste ett samarbete till för att på sikt rädda handbollen som en idrott som Malmös ungdomar kan lockas till. Som det är nu är det oerhört tunt. I J- och USM på pojksidan ställer IFK upp med två lag – heders för att man deltager fastän juniorlaget i helgen blev utklassat i sina matcher. De är de enda på den manliga sidan.
Inte minst är det betydelsefullt att få upp intresset så att fler söker sig till HK:s elitseriematcher. HK:s publik är ålderstigen. Det är naturligt.
Malmöhandbollen har tappat generationer på grund av få unga spelare sedan mitten av 1980-talet.
Egentligen skulle jag skrivit det här i går, när jag var som mest irriterad.
Men som pensionär med kontakter i en del pensionärsklubbar erbjuds man då och då några bussutflykter. Det tillhör några av pensionärslivets guldkorn.
I går var det Danmark med besök på Cisternerne, en unik konsthall med bland annat fantastiska glasföremål belägen i tre före detta vattenkaserner under Frederiksbergsparken (visste du att Frederiksberg är en egen kommun mitt inne i Köpenhamn), någon timme i museet till ära åt Storm P, denne flitige, mångsidige konstnär och så ett studiebesök i Svenska kyrkan med sin dramatiska historia, inte minst under andra världskriget som granne till den tyska garnisonen. Naturligtvis hanns det med en dansk frokost och tillbehör och kaffe med ett dansk wienerbröd.
Allt är att rekommendera!
Efter en sådan heldag måste en pensionär vila, bloggskrivandet sköts upp tills i dag.
***
I ett av minnesprogrammen för Anna Lindh konstaterade Göran Persson att hon var en mycket duktig politiker på grund av den i politik nödvändiga egenskapen att kunna kompromissa. Denna förmåga byggde Anna Lindh på en grundlig kunskap.
Kompromissa och prioritera har vid många tillfällen samma innebörd. Det gäller att ha kunskap för båda.
Jag tänkte på detta i går morse när min morgontidning konstaterade att Argentina var VM-klart i fotboll och att tre nationer ytterligare skall få åka till Brasilien från Sydamerikagruppen.
Vilka ligger då bäst för en VM-kvalificering?
Men inte hittade jag någon tabell, inte!
Lika lite som från Concacaf-gruppen, den med lag från Nord- och Centralamerika, som är inne i ett lika ovisst skede som de flesta grupper världen runt. Ingen tabell där heller.
Vad var då viktigare?
Jo, en tabell från Bundesliga i handboll (jag är intresserad) där de flesta lagen har 32 matcher kvar och resultat med samtliga poänggörare från tre mellanrundsmatcher i EM i basket.
Hur många av tidningens läsare är intresserade av denna information?
Gårdagens matcher redovisades enbart med resultat, så svaret på frågan är givet.
Jag hade inte lagt energi på detta om det varit en engångsföreteelse men det händer ständigt och jämt.
Kunskapen – intresset? – är inte tillräckligt stort för en prioritering.
Det är en skymf mot den idrottsintresserade läsaren att låta okunniga journalister redigera sportsidorna.
I de flesta kommentarer om tidningskrisen talas det om konkurrensen utifrån. Den är naturligtvis stor.
Men bättre kvalitet, även i detaljer, är ett sätt att hejda nedgången.
***
På samma sida som resultatredovisningen fanns två spalter med tv-tablåer, där 90 procent var repriser.
Varför?
Jag har bett om en förklaring.
Inget svar!
Någon?
Läste i en krönika i morse att om Sverige förlorade kvällens VM-kvalmatch mot Kazakstan så hade de tre poängen mot Irland inget värde.
Nonsens.
Även om Sverige skulle kamma noll – gud give att det inte blir så – så kan man de facto vara kvar på andra platsen efter kvällens omgång och som sämst vara trea på sämre målskillnad.
Så visst var trepoängaren i Dublin värdefull oavsett dagens resultat. I en serietabell, en jämn sådan, är alla poäng lika värdefulla. Men det är klart att ett sådant tråkigt konstaterande inte skapar någon rubrik.
Låt vara att en svensk förlust i dag ger ett svårare utgångsläge.
***
I en analys menar en skribent att det är en malmöitisk åkomma att övervärdera stans elitlag. Visst gör man det, men jag tror inte det är kännetecknande för just Malmö. Det är ett storstadssyndrom, eller en form av hemmablindhet, kombinerat med okunnighet om och ointresse för konkurrenterna.
Man ser sitt eget lag regelbundet men endast de övriga lagen sporadiskt.
För att nu ta fotbollen. Varje match i Allsvenskan tv-sänds, det ger tillfälle att skaffa kunskap om alla lagen. Vem av ”experterna” gör det? Ur Malmösynvinkel verkar det som om bevakningen av MFF-lagen under A-laget är viktigare än att skaffa kunskap om övriga lag.
Min mening är att MFF är ett bra lag – annars leder man inte Allsvenskan – men att serien med svenska mått mätt har många bra lag. Det har lite nördigt tv-tittande lärt mig.