I morgon avslutas EM i fotboll för damer.
Jag har sett en hel del matcher, de flesta med behållning. Damfotbollen har utvecklats i rätt riktning. Antalet lag med EM-slutspelskapacitet är dock för få. Denna brist kommer inte att kunna repareras tills 2017, då det lär bli 16 lag i slutspelet. Positivt är förstås att man då slipper att lotta om vilka lag som skall avancera till kvartsfinal. Det är inte värdigt ett EM i vilken idrott det än må gälla.
Mest irriterande i bevakningen har varit övertonerna – åt båda håll. Jag pratar nu om kommentarerna till den svenska insatsen.
Matcherna och spelar- och ledarprestationerna har inte varit så fantastiska som många velat påskina och inte heller så undermåliga som belackarna menat. Som det mesta i världen är det både ock.
I en tidningsvärld i kris tror jag inte överdrifter lockar till trofasta läsare.
De sexistiska påhoppen och näthatet har jag inte tagit del av. Endast noterat att det har förekommit. Orkar inte ta del och vill inte heller.
***
Förutsättningarna inför finalen är inte helt rättvisa. Jag är fullt medveten om att det är omöjligt att få ett spelprogram med lika lång vila mellan matcherna för alla lag i slutspelet. Men visst borde semifinalerna spelas på samma dag. Efter fem matcher på kort tid är spelarna slitna. En dags extra vila kan bli avgörande, speciellt som det ”förfördelade” laget (Norge) dessutom tvingades spela en tuff förlängning.
Detta gör Tyskland till Europamästare!
***
Fyra av fem svenska klubblag vidare i de europeiska fotbollsturneringarna var glädjande.
Från och till diskuteras om en återgång till höst/vår i den svenska seriefotbollen för att komma i fas med stora delar av Europa. Den nuvarande spelordningen ger fördelar i kvalen i Europacuperna, när det inte är EM- och VM-år, då vi också vanligtvis har ett långt sommaruppehåll.
De svenska lagen är nu inne i ett tempohöjande seriespel. Motståndarna har försäsong.
Det gäller att passa på. Det gjorde svensklagen utom besvikelsen IFK Göteborg.
***
Över till något annat, till handboll.
Såg att IFK Kristianstad lockade över 2 000 åskådare till en träningsmatch mitt i juli. Förvisso mot ett av världens bästa lag, Flensburg-Handewitt, men ändå.
Träningsmatcher för andra konkurrerande lag är förknippade med stora utgifter.
Kristianstad gör sig en inte så liten hacka.
Den ekonomiska klyftan växer.
Det var mycket som flagnade efter gårdagens 0—1 mot Tyskland.
Det leende landslaget blev det gråtande, det har jag förståelse för. En förlust i en EM-semifinal svider givetvis, speciellt som laget pumpats upp som något av storfavorit. Utan egentlig grund.
Men att fokusera på det underkända målet känns ovärdigt för ett lag med spelare som under turneringen nästan helgonförklarats både för sitt spel och sina personligheter. Av video- och stilbilder att döma var det både offside och ruff.
Mest förvånande var dock Pia Sundhages utspel och ilska mot tyskornas fördröjning av spelet i slutskedet. Jag har aldrig sett en match, där ett lag hastat med att sätta bollen i spel i ledning med bara några få minuter kvar. Så ser verkligheten ut. Även i damfotbollen, som dock har ett klart plus på herrfotbollen, det filmas betydligt mindre.
Pia Sundhage står för något positivt. Hon är en stark pr-kvinna för damfotbollen. Nu brast det i nederlagets tunga stund.
Hon kommer att föra damfotbollen framåt i Sverige. Men förlusten kan kanske få många av alla dessa hovpoeter att inse att hon, lika lite som någon annan, kan göra några underverk.
Sverige har ett bra lag men inte av den höga klass som många lockats tro efter alla lovorden.
***
Förhoppningen är att det intresse som varit kommer att fortplantas till Allsvenskan och övrig serieverksamhet. Av bilderna att döma har antalet kvinnor på EM-matcherna varit stort. Så är det inte i serielunken.
Nu är det dags för kvinnorna att även komma till de mindre arenorna. Skall damfotbollen utvecklas måste ekonomin förbättras, inte minst genom större publikintäkter. Potentialen finns bland kvinnorma.
Sen kan man alltid hoppas, specciellt ur Malmösynvinkel, att rekryteringen höjs så att LdB i framtiden kan få fler spelare från regionen i sin trupp.
Tänk bara om Therese Sjögran platsat i LdB:s startelva efter sin skada och där fått den speltid som gjort att hon kunnat konkurrera fullt ut i EM-laget. Hon visade sin kapacitet i inhoppen och blir ett starkt kort i höstens guldjakt för Malmölaget.
I min värld gynnar ett starkt klubblag med tio spelare med utländsk pass inte svensk landslagsfotboll. Men alla har givetvis rätt att välja sin väg till framgång.
I morgon spelar Malmö FF 2013 års hittills viktigaste match, returen i kvalet till Europa League mot Hibernian.
Inte en rad i en av mina morgontidningar, inte en rad på hemsidan, inte ens en notering på bloggen, där annars en ”fis på tvären” på en spelare kring plats 20 i hierarkin kan ge både en och två rader.
Däremot i stort fyra helsidor inför EM-matchen mellan Sverige och Tyskland.
Lite sans och måtta och en mer nyanserad bevakning vore på sin plats.
Varför glömma MFF?
***
I första matchen mot Hibernian var MFF sett över 90 minuter överlägset och borde på Swedbank ha säkrat sitt avancemang med en större seger än intagbara 2—0.
Men vad som inte kom fram i Malmöpressen var att det var skottarna som efter en frispark hade matchens dittills klart bästa chans – en nick i friläge innanför straffområdet – vid ställningen 0—0 och en träff i stolpen vid 2—0.
Ett mål vid något av dessa tillfällen hade kunnat ändra matchförloppet.
På några fasta situationer skapade Hibernian också några halvchanser och visade också vid sin slutforcering kvaliteter.
Skottarna var inte ofarliga och har nu hemmaplansfavör.
Jag vill gärna se Swansea här i Malmö. Men jag är faktisk lite osäker.
***
Såg Elfsborg säkra sitt avancemang i kvalet till Champions League genom klara 4—0 mot lettiska Daugava på en undermålig plan med en torftig inramning på en plats långt ute i ingenstans.
När man hör och läser om de krav Uefa ställer på arenor för matcher av denna dignitet, måste man undra hur då denna arena kan godkännas.
***
Språket förändras. Nya modeord dyker upp. Det nya i sportsammanhang är ”kross”. Alla stora segersiffror, till och med 3—0 i fotboll, betecknas som en kross. Kan man få begära lite nyanser?
På eftermiddagstidningarnas hemsidor ”krossas” det ett par gånger per dag.
Jag saknar Frankrike i det fortsatta EM.
Av de matcher jag sett – det är inte alla, inte ens de svenska helt ut och faktiskt väldigt lite Tyskland – har fransyskorna mot hyggligt motstånd varit i särklass mest sevärda.
Innerbacken Renard har varit strålande och ytterspelarna Le Sommer och Thomis har varit glänsande.
Synd att gå miste om chansen att få se en drömfinal mellan Sverige och Frankrike.
Jag skall inte gå in på diskussionen om det rättmätiga i Danmarks avancemang via Frankrike, bara konstatera att i min värld är det svårt att fotbollsmässigt motivera en seger där motståndarna har 24—4 i avslut. Sen får andra givetvis ha sin åsikt liksom om domarens insats.
Rent allmänt har domarna i de matcher jag sett varit duktiga. Låt mig dock konstatera att gårdagens italienska förmodligen haft bättre dagar.
***
Det diskuteras att nästa slutspel skall innefatta 16 lag. Att döma av några av det spel några av de här närvarande länderna presterat finns det inte så många lag med kapacitet. De många utklassningsvinsterna i kvalet understryker också med råge att damfotbollen i ett större perspektiv har långt, långt till samma status som herrfotbollen. Och då tänker jag bara på Europa
Av tolv slutspelslag i detta EM kommer fem från Norden. Tre av de fyra semifinallagen är nordiska.
Var finns Balkan, Mellaneuropa och Östeuropa?
Regioner som i övriga lagbollsporter är konkurrenskraftiga på en hög nivå.
Men inte i fotboll. Ännu i alla fall.
Kommer just från Malmö stadion. Ville se den förödelse som i fredags beskrevs i en av stans morgontidningar.
Visst, det fanns skador på många ställen förorsakade av ovarsamhet i samband med förra veckans konserter. Men jag tvivlar på att alla skavanker är nya och jag förstår inte heller– utan att på något sätt vara expert – varför man inte provisoriskt skulle kunna reparera dem.
Friidrottsdelen är ett lapptäcke. De tillfälliga lagningarna är otaliga. Några till skulle inte göra någon större skillnad.
Några smärre ingrepp – men det är bråttom – och Stadion skulle åter kunna användas fullt ut till träning.
Men Stadion fyller inte måttet för en tävling av någon högre dignitet. Väder och vind har satt sina spår. Plus naturligtvis ett visst mått av träningsutnyttjande, som man dock hade önskat vore betydligt större.
Styrelseledamoten i Stiftelsen MAI, Bengt Bendéus, tillika hedersordförande i MAI, är enligt tidningen frän i sin kritik:
-- Fritidsdirektören Bo Sjöström visar stor nonchalans mot friidrotten när det får gå till på det här sättet.
Förlåt! Om nu en arrangör inte uppfyllt kontraktskraven kan väl knappast en tjänsteman i detta tidiga läge kritiseras.
Malmö stad måste väl se till att det blir en viss ekonomi i Stadion, när idrotten inte bidrager med något. Välbesökta konserter är ett sätt.
Jag har ställt frågan tidigare: Vad gör Malmös friidrottsföreningar för att fylla stans två friidrottsanläggningar med aktiviteter?
En säger en arenatävling, ett lag-SM för 17-åringar, under 2013. Och relativt liten träningsverksamhet.
Behövs verkligen två friidrottsanläggningar i Malmö? Jag tror att de styrande i Malmö inom kort kommer att fundera i dessa banor.
Det naturliga alternativet är då givetvis ett upprustat Stadion med en publikkapacitet på 5 000. Internationella galor utanför de i Diamond league är förlustarrangemang. Det är inget för Malmö i ett längre perspektiv. Det medger promotor Daniel Wessfeldt också i ett inlägg på Svenska Friidrottsförbundets hemsida.
***
Farhågorna om att IFK Malmö inte skall kunna spela sina närmaste hemmamatcher på Stadion var också överdrivna. Det lilla området med gulnat gräs hade redan börjat grönska.