Island slår Holland. Norge vinner över Tyskland.
Det är alltid lika trevligt med sensationer. Om de nu förstås inte drabbar det egna favoritlaget.
Mitt idrottshjärta klappar alltid lite extra för Island.
Tänk att detta lilla örike i norra Atlanten kan producera så bra lag! Med en befolkning som är lika stor – eller i detta sammanhang liten – som Malmö, något över 300 000.
Några få jämförelser.
Ett damfotbollslag som nu skall spela kvartsfinal i EM. I Malmös allsvenska lag finns inte en enda Malmöfödd spelare i en ordinarie startelva.,
Islands herrlag i handboll är med i de flesta slutspel i VM, EM och OS. I Malmös elitserie lag var ingen Malmöfostrad spelare riktigt nära en säker plats i truppen.
Islands handbollslag för damer vinner då och då över Sverige. Malmös bästa lag spelar på nivå 4.
Ok, det är lite provokativa jämförelser. Det finns naturligtvis många idrotter, där Malmö är bättre än Island.
Men medge att Islands handbollslag och nu damlaget i fotboll är värda all respekt.
Det blev mycket fotboll i helgen. Så brukar det bli.
Här några funderingar.
Såg Malmö FF:s 4—0 mot Åtvidaberg. Det blev överraskande stora siffror. ”Åtvid” var bra före paus men att efter 2—0, på en oturlig touch, så vika ner sig var förvånande med tanke på lagets senaste prestationer.
Nåväl.
MFF anses ha Allsvenskans bästa supporters. Så kan det vara. Jag ser bara matcher live i högsta serien på Swedbank, så jag har inget att jämföra med. Men stödet och engagemanget är enormt.
Jag störs dock av okvädningramsorna mot domarna. Inte ”en domarskandal, en domarskandal”, inte heller ”linjeman hallå, linjeman hallå”. Dessa har man – kanske tyvärr – vant sig vid.
Men när en hel läktarsektion skanderar ”domaren är en hora” efter ett domslut som gått hemmalaget emot, då tycker jag att gränsen är överskriden. Det är inte en enstaka person utan tusentals människor som vräker ur sig dessa otidigheter.
Fansen får ofta sin berättigade hyllning men ännu har jag inte sett någon kritisera ståplatspubliken för denna hatramsa. Det fanns tillfälle efter gårdagsmatchen.
Kalla mig gärna moralist. Men jag mår illa när man kallar en person för hora. Även om denne råkar vara fotbollsdomare.
***
Att MFF på tv-skärmen på Swedbank inte visar målen från övriga matcher i Allsvenskan lär vara av ekonomiska skäl. MFF måste spara. Men inte kostar det något att muntligt rapportera de aktuella siffrorna i övriga matcher? Den servicen är publiken värd.
Jag är övertygad om att det skulle uppskattats mer än den fullständigt meningslösa uppgiften om utdelningen på Bomben. Utan vetskap om de enskilda resultaten säger denna upplysning absolut inget.
***
Såg också Mjällbys 2—0 mot Djurgården. Man måste beundra den lilla Blekingeklubben, som med sina begränsade resurser kan hävda sig i Allsvenskan. Att i regionen hitta så många duktiga spelare och utveckla dem till allsvensk klass är imponerande.
I de senaste matcherna har en 24-åring från Stafsinge – förvisso en halländsk småklubb – kommit in i laget och genast visat hög klass. Mahmut Özen är namnet och ytterligare ett bevis på strålande scouting och bra utbildning i en stimulerande miljö.
Jag skrev i går att de många jämna matcherna – med de för experterna oväntade resultaten – i fotbolls-EM för damer berodde på att bredden på toppen förbättrats.
Det är fortfarande min mening.
Men i den här turneringen finns det ett undantag. Det spel Finland hittills visat upp har varit minst sagt uselt. Ett lag med sådana brister skall inte kunna kvalificera sig till ett EM 2013. Det visar att damerna har en lång väg att vandra för att i mästerskapssammanhang konkurrens- och breddmässigt kunna mäta sig med herrarna.
Detta inte skrivit för att nedvärdera den svenska insatsen. Den var givetvis sevärd med blågula ögon. Men handen på hjärta, skall en av storfavoriterna inte just utklassa ett så – som sagt – uselt lag?
Euforin är på många håll enorm.
Jag har gärna fel. Svenskorna får mycket gärna fortsätta göra många mål och vinna men jag sparar de stora orden, tills man åter möter ett värdigt motstånd.
***
Och varför kalla gårdagsinsatsen för en revansch på näthatarna med sina sexuella anspelningar? Det är bara att ge dessa olyckliga människor en uppmärksamhet de inte värda.
Första omgången i dam-EM i fotboll är avklarad.
Jag har sett alla tolv lagen, förvisso bara en halvlek mellan Norge och Island och en mellan Tyskland och Holland. Live-fotboll mellan Malmö FF och Drogheda lockade mer.
Med den matchen på näthinnan vågar jag påstå att damfotboll på elitnivå – och då menar jag inte mellanmatcher i Allsvenskan – också kan vara bra fotbollsunderhållning. Damerna har tagit stora steg i sin utveckling.
Den naturliga fysiska skillnaden, tempo och styrka, måste man givetvis ta hänsyn till men många av damerna visar upp en teknik som man önskat att fler herrar haft. Taktiskt har damfotbollen också blivit bättre även om naiviteten ibland tar överhand.
Målvaktsspelet är det som utvecklats mest. Jag tänker då inte på spektakulära räddningar utan mer på sättet att arbeta inom sitt område. Ryskan Todua och finländskan Korpela har visat hög klass.
Det där om bra målvaktsspel gäller förstås inte England. Det var bedrövligt mot Spanien i går liksom mot Sverige i genrepet, 4—1. Glöm inte detta vid bedömningen av den svenska vinsten!
Vilka lag har då imponerat?
Inget rakt igenom. Frankrike var stundtals verkligt bra mot ett förvisso svagt Ryssland men var sårbart och hade en ganska lång period i andra halvlek med oväntat svagt spel.
Danmark var också bra i kryssmatchen mot Sverige, den som i massmedia kallas ”fiasko” ur svensk synvinkel.
Med tanke på att Frankrike är det enda lag av förhandsfavoriterna som hittills vunnit har det med denna måttstock varit många fiaskon redan i EM.
Kan det inte vara så att många nationer tagit ett rejält steg framåt, gjort att bredden på toppen stegrats? Till gagn för fotbollens utveckling.
Det enda lag som rakt igenom var dåligt i omgång 1 var Finland, trots 0—0 mot Italien. Bra att komma ihåg inför kvällens drabbning.
Äntligen är det bara några timmar tills fotbollsfesten börjar, dam-EM eller EM för damer.
Kalla det vad du vill. Huvudsaken är väl att man vet vad det gäller.
Jag är trött på förhandssnacket, där man i vissa tidningar (inte bara min ena morgontidning) kan förledas tro att det är ett genuskrig. Bara för att några män vräker ur sig otidigheter om damfotboll i diverse media och till olika mailadresser. Hur många dessa mail är har jag aldrig fått någon uppfattning om. I massmediavärlden har orden ”storm”, bombardemang” inte alltid samma värde som i övriga samhället.
Det är väl bara att ignorera dessa små olyckliga människor.
Sanningen är den att att utan männen hade den svenska damfotbollen varit väldigt, väldigt tunn.
Det är män som ser fotboll för damer -- mina små egna undersökningar visar på procentsatsen 70—30.
Det är män som är ordförande i de flesta klubbar, de flesta styrelseledamöterna är män, det övervägande antalet tränare på alla nivåer är män.
I Allsvenskan har en klubb en dam som tränare (Kristianstads DFF), två föreningar (Karlslund och Sunnanå) en kvinna som ordförande. Ungefär så ser det ur i hela Fotbollssverige.
Jag tror inte för en sekund att männen hindrar kvinnorna för att ta hand om de ledande positionerna. Orsaken är helt enkelt att det finns för få kvinnor – av olika anledningar – som är villiga att ta på sig ansvaret.
Det är den svenske mannen som tar sitt ansvar för svensk damfotboll från grunden.
Notera detta i stället för att lägga krut och irritation på en minoritet, som i många fall är ute för att provocera.
Och tydligen lyckas.