Det blir åter några friidrottstankar.
Det är den idrott jag i olika funktioner – och mer eller mindre – varit engagerad i under cirka 60 år.
Konservativt? Kanske!
Men det ser inte bra ut för framtiden i skånsk friidrott. Det är dags att agera, att göra något!
***
Vi börjar dock positivt!
Grattis till MAI för den försvarade titeln i lag-SM för 17-åringar. Lagets sammansättning visar också på betydelsen av en levande friidrott runt om i distriktet. MAI:s egna ”produkter” – vilket fult ord i dessa sammanhang – kompletterades med duktiga ungdomar friidrottsuppfostrade i mindre skånska föreningar.
Glädjande var att både IFK Lund och IFK Helsingborg hade lag med. Det har inte varit skånsk ungdomsfriidrotts styrka de senaste åren att mönstra lag till stafetter och andra lagtävlingar. Ett trendbrott?
Däremot kom inte Öresund FK med något lag, trots att tävlingen avgjordes på hemmaplan.
Den främsta anledningen till att Finish, Pallas och Heleneholm blev Öresund var att man gemensamt skulle kunna få slagkraftiga lag.
Jag tror generellt sett inte på sammanslagningar, 1 plus 1 blir ofta 0.75
Alla tre klubbarna hade svårighet att få fram en drivande ledare att hålla ihop den egna föreningen. Att då hitta någon som kan samordna aktiviteterna i tre till en gemenskap har tydligen varit för svårt – och inte oväntat.
***
Tredje generationen har börjat friidrotta. Tiderna är annorlunda. Friidrottens status har ändrats. Miljön är inte densamma.
När morfar började tävla på 1950-talet fanns det rikligt med tävlingar på olika nivåer. Dottern/mamman startade under 1980-talet, då skånsk friidrott hade en stor inspirerande ungdomsverksamhet. Barnbarnet gjorde i söndags som 12-åring sin andra utomhustävling.
Hur inspirerad blev hon av vad hon upplevde?
Det var i Finish Games i Vellinge med ambitiösa förhoppningar, många grenar, många åldersklasser. Men det är bara det att underlaget inte alls räcker till. En deltagare per gren i åtskilliga grenar, ingen i andra. På 800 meter deltog tre löpare, en var P 15, en var P 17 och en var senior.
Hur skoj var det, speciellt som det var blåsigt och kallt och även med en och annan regnskur?
Några få grenar hade hyfsade startfält, men de var få.
Och det här var ingen engångsföreteelse. Så har det sett ut under många år i Skåne. Visst finns det ett visst nytänkande. Klippan hade i år slagit ihop två åldersklasser till en (förr i tiden tävlade man i tvåårsintervaller) och det innebar större och förhoppningsvis mera inspirerande startfält.
Jag förstår ambitionen ute i klubbarna men de biter sig själv i svansen. I längden sviker ungdomarna och inte minst den viktiga resursen, föräldrarna. Och alla nödvändiga funktionärer.
En friidrottstävling – speciellt de över två dagar – tar för lång tid och är för tråkig. 2013 är konkurrensen stentuff dels mellan de olika idrotterna och dels med andra fritidsaktiviteter.
Kvalitet vinner.
Det gäller att återfå den.
Skånsk friidrott mår inte bra. Klubbarna/arrangörerna måste tänka om, jobba mot samma mål. De måste prata sig samman.
Nu är det upp till Skånes Friidrottsförbund att snabbt arrangera en ingående framtidsdiskussion.
Idéerna finns. Men finns viljan till ett samarbete i klubbarna?
Det är upp till Robert Nord, ordförande i det skånska förbundet, att agera och visa kraft.
Jag vill gärna att mitt barnbarn skall finna samma glädje i friidrottsgemenskapen som hennes mamma och morfar.
MAI:s utspel om en Bolt-gala har satt igång en diskussion om Malmö stadion ute i stans idrottskretsar.
De flesta är positiva till att vår stad kan gästas av en av världens mest karismatiska idrottsmän. Men till vilket pris för kommunen för upprustningen av Stadion? Det finns kritiker som menar att MAI:s krav utgör en utpressning gentemot Malmö stad.
Min uppfattning är att Malmöfriidrotten själv delvis satt sig i denna situation. Man har inte tagit sitt ansvar för att utnyttja Stadion (och Heleneholm) för tävlingar. Detta ansvar har de tre klubbarna däremot tagit för innearenan Atleticum med tre fyra nationella/internationella tävlingar per säsong och ofta med ett SM av något slag eller ett Götalandsmästerskap.
Men Stadion/Heleneholm har i stort varit tävlingsdött. Ingen större internationell gala på 2000-talet, några svensk GP-tävlingar (den senaste 2010), SM 2009 och det var länge sedan det arrangerades ens en ungdomstävling på Stadion. Heleneholm hade SM 1999, var huvudarena för veterantävlingen EMG 2008 (på renoverade banor), var värd för ett GM för ungdomar och har årligen haft en tvådagars ungdomstävling, som dock på grund av dåligt intresse inte arrangeras i år. En tävling på 800 meter för veteraner har också avgjorts på Heleneholm varje år.
Så har det sett ut i Malmö den senaste perioden. Det är inget imponerande facit.
Enligt en säker källa är det förutom DN-gala tävlingar av olika dignitet över 20 dagar på Stockholms olympiska stadion varje år.
Detta sagt som en liten jämförelse.
***
Ovanstående är fakta som naturligtvis de beslutande bör och skall ta i beaktande vid ett beslutande om Stadions framtid och upprustning.
***
På tal om Stadion.
För cirka fem år sedan kostade en renovering och investeringar cirka 50 miljoner. Bland annat gjorde man förbättringar som innebar att arenan fyllde Uefa-kraven för internationella fotbollsmatcher.
Detta samtidigt som man byggde Swedbank stadion.
Malmö måste vara den enda stad i Europa som har två Uefa-godkända fotbollsplaner vägg i vägg.
***
Två gånger har en friidrottsgala på Stadion haft över 20 000 åskådare, 24 657 såg Bubka 1991 sätta världsrekord i stav och 1958 såg 21 015 personer bland andra Herb Elliott springa 1 500 meter. De två senaste SM-tävlingarna har setts av cirka 1 000 personer/dag. De bästa senaste svenska GP-tävlingarna av ungefär lika många.
***
En tidning öppnade i veckan sin hemsida för en chatt om Stadion. Efter att ha i efterhand ha läst inläggen kan man konstatera att de utomstående debattörerna – givetvis – talar i egen sak.
Men att påstå att man inte ens kan träna på det nuvarande underlaget är rent nonsens. I dag arrangeras exempelvis SM i lag för ungdomar, 2013 års enda ”riktiga” friidrottstävling i Malmö.
***
Det påstods även i chatten att 1 000 medlemmar i Malmös friidrottsklubbar behöver banor att träna på. Tänk om det vore så väl! I lek- friidrottsskolorna finns det kanske några 100-tals barn mellan fem och elva år.
Ungdomar som tävlar är få – vi pratar ju om banor för tävling.
I åldersspannet 13 till och med 15 tävlade innesäsongen 2012/2013 cirka 15 Malmögrabbar, på flicksidan ungefär det dubbla.
Så illa ser det ut.
Heleneholms IF har exempelvis fått sitt konsulentbidrag indraget på grund av för få medlemmar mellan 5 och 25 år och för få aktiviteter.
***
Malmös friidrott rör sig på två skilda plan, en enstaka (?) stjärngala kontra överlevnad.
Såg för en tid sedan en notis om att LdB FC Malmö, damfotbollklubben, hos Malmö stad sökt närmare en miljon i ett jämställdhetsprojekt.
Pengarna skall – om nu ansökan beviljas – användas till att höja statusen för damernas Champions league och närma sig motsvarande tävling för herrar.
Tyvärr har jag inte läst ansökan utan bara sett den refererad i en tidning. Men jag förstår inte kopplingen. Det kan inte vara skattebetalarna i Malmös uppgift att höja statusen för CL. I mina ögon är det ett sätt för LdB att försöka få in pengar till sina stora kostym. Vi skall inte glömma att föreningen i fjor erhöll 1,4 miljoner i ett extra kommunalt bidrag.
Jag kom att tänka på ekonomi vid gårdagsmatchen mellan LdB och Tyresö, toppmötet i Allsvenskan med åtskilliga världsstjärnor på plan, sista omgången före EM-slutspelet och ett skönt sommarväder. Till denna match kom cirka 1 300 personer. Med en så klen publiktillströmning är det givetvis svårt att få balans i ekonomin.
Hur löneläget är inom damfotbollen har jag ingen exakt kunskap om. Men med en trupp med tio utländska spelare, kompletterad med svenska landslagsspelare, lär man behöva intäkter långt över vad entréavgifterna ger. Den senaste tidens skriverier om damelitklubbarnas ekonomiska problem är lätt att förstå med bakgrund av antalet åskådare på de allsvenska matcherna..
Det enda fullständigt obegripliga är att en krönikör menar att det är just fullständigt obegripligt att inte fler kom till Malmö ip i går. År efter år har det visat sig att intresset för LdBs matcher inte alls är det som lokala massmedia tror.
Några ord om jämställdhet: Herrmatcher besöks till övervägande del av män. Och det var också män som till 70-75 procent var publik i går. Männen ställer upp på damfotboll: Men var finns kvinnorna?
***
Matchen då?
Jag ser alldeles för få dammatcher live per säsong (två, kanske tre) för att ha en definitivt uppfattning. Några krönikörer var smått lyriska och betygen i två tidningar var verkligen höga.
Och visst, det var aggressivt (främst Malmö), det fanns många snabba kombinationer, härliga dueller och en hel del tekniskt svåra nummer (främst Marta).
Och de tre målen mot Pildammshållet till (Martas två och Mittags kvittering) var strålande avslut. Men de tillkom efter tre rejäla försvarsbjudningar. Det var i princip så att de tre målgivande passningarna kom från en försvarare.
De många felpassningarna på mittfältet inåt plan var också påfallande många. Båda lagen var nära att bli straffade ganska så många gånger. Åtskilliga beslut var verkligen naiva.
Vi pratar ju ändå fotboll på en hög nivå med internationell touch.
Jag är övertygad om att en herrmatch med så många misstag inte hade gett samma fina betyg.
Men det var spännande, mycket spännande.
Och det är ett betyg så gott som något.
***
Mina två nya favoriter i LdB: vänsterbacken Alexandra Riley och mittfältaren Katrin Schmidt.
Underhållningen på lördagseftermiddagen var toppmatchen i division 5 mellan Håkanstorp och Kosova.
Det var en bra match mellan två lag som försökte – och ofta lyckades – spela en sevärd fotboll. Vi fick se Årets mål, Håkanstorps segermål, 2—1. Ett högt fint inlägg nickades med precision snett inåt bakåt och där mötte Ercan Okur direkt på volley och bollen satt uppe i ena krysset.
Snyggare kan det inte bli på vilken storarena världen runt man än besöker och vilka välbetalda spelare som än finns på plan. Men på Rosengård Norra fick cirka 100 åskådare entusiaster se dessa fotbollsdelikatesser.
Genom vinsten tog Håkanstorp ett visst grepp om första platsen i tabellen men stor möjlighet att avancera till fyran.
Håkanstorps BK är en av de klassiska Sorgenfriklubbarna, bildad 1932, och har alltid ansetts som en av Malmös mest välskötta med en kontrollerad ekonomi och genom alla år en stor fungerade ungdomsverksamhet. Tills nu …
HBK var en av de klubbar som under 1960- och 1970-talen flyttade ut till de nybyggda stadsdelarna från innerstaden. Då, på Rosengård Norra, byggde klubben upp en stor ungdomssektion med upp mot 30 lag. Det fanns ledare, ett par tre per lag, administrerade av en Malmöfotbollens stora profiler Wilbert Hansson som konsulent. Han efterträddes av en annan profil, Rolf ”Kungen” Schreiber, som trots att engagemanget från föräldrarna minskade radikalt lyckades hålla igång en stor verksamhet med mellan 15 och 20 lag en bra bit in på det första decenniet av 2000-talet. När arbetsbördan blev för tung utan föräldrahjälp, bytte Kungen från HBK till Kirseberg/Malmö City.
Håkanstorps ungdomsverksamhet tynade bort. Klubben har nu bara ett enda lag, seniorlaget.
Hur länge orkar entusiasterna Sten Andersson, Christer Gunnerfalk och några andra, moraliskt stöttande av veteranerna Wilbert Hansson och Tage Nilsson?
Risken är uppenbar att Håkanstorps BK sällar sig till den stora skara av anrika klubbar som försvunnit från Malmös fotbollskarta under de senaste 40 åren: MBI, Limhamns IF, Bunkeflo IF, Allians, Lydia, Marathon, Kirseberg, Sofielund, Malmö SK, Rapax, Sorgenfri, Rosengårdsstaden, Augustenborg, Almhögs Vingar, Oxie IF, Vintrie, Sundet, Söder, Bulltofta …
***
Cirka 100 åskådare fanns på plats, cirka hälften betalade sina 40 kronor utan prut. Den andra hälften hade mer eller mindre krystade förklaringar varför just de inte skulle betala.
”Vi orkar inte argumentera, släpper in alla, suckade kassören Christer Gunnerfalk, som också berättade att alla styrelseledamöter betalar sina 40 kronor för att se matchen.
***
”Förr bytt man tränaren ungefär vart tredje år för att spelarna skulle få höra en ny röst eller få en annorlunda träning. Det behövs inte nu längre. Nu byter man i stället ut hela laget.”
Wilbert Hansson apropå det som sker inför varje säsong på denna nivå i Fotbollsskåne: tio in och tio ut.
***
I Håkanstorps laguppställning fanns bara spelare med invandrarbakgrund. Inget ont i det. Rent allmänt är spelare med invandrarbakgrund statiskt överrepresenterade i Malmös fotbollsvärld på den manliga sidan allt från seniorer till de yngsta.
***
Håkanstorps historia ger en bra bild av utvecklingen i Malmö, där ledarbristen gör att antalet föreningar, lag och spelare minskar år efter år.
Det blev inte den fredagskväll man önskat. 1—2 mot Österrike svider.
Syndabockarna plockades snabbt fram i svenska massmedia. Jag är övertygad om att man i Österrike var lika snabba att kora sina hjältar. Från samma situationer!
I den bästa av världar slutar alla matcher 0—0. Då finns det inga syndabockar. Men ack va tråkigt!
Det är denna blandning av misstag och lyckade ingripande, som gör fotbollen fascinerade på alla nivåer.
Samtidigt som man i Sverige gnäller på Jonas Olssons agerande vid 1—0 hyllar man i Österrike Martin Harniks vilja att attackera svensken och tro på möjligheten att skapa en målchans, en straff.
Och visst var Marc Jankos snabba förflyttning runt Granqvist och precisa målnick, 2—0, invid stolproten en strålande prestation. Om det varit en svensk som utfört den hade hyllningarna i svensk press varit överväldigande. Tro mig!
Sveriges reducering var ur österrikisk synpunkt också ett misstag. Man låter inte en duktig spelare som Zlatan vara omarkerad i den zon han befann sig för att kunna leverera den delikata målgivande passningen till Elmander.
Tack och lov att de begås fel av spelarna. Annars hade fotboll varit tråkigt.
Jag gillar inte att efterhand efter att ha sett situationerna i tv ge ett omdöme om olika omdiskuterade situationer. Det är – i alla fall delvis – att ha facit i hand.
Jag är dock benägen att hålla med de experter och kommentatorer i tv, som menade, att domaren i de fyra straffsituationerna gjorde rätt bedömning.
Det som irriterade mest var Sebastian Larssons och Elmanders ideliga protester mot domsluten. Elmander var i inledningen så okoncentrerad efter en utebliven (?) hörna med efterföljande gester att han missade en stor möjlighet att ge Sverige en viktig ledning.
Ett misstag i paritet med Olssons och Granqvists. Eller?
Alla matcher lever sitt eget liv – Nanne Bergstrands upprepade sanning. Så även denna. Och sett i detta perspektiv var det det för dagen bästa laget som vann.
Med en ny favorit som bäst på plan .
Alaba!