Det är mycket fotboll nu, live och i tv.
Man skaffar sig relationer till lag och reportrar/kommentatorer. För en tid sedan dök Anders Andersson, den förre liraren i bland annat MFF, upp i C More. Det var ett lyft. Sen dess har jag inte hört honom i den kanalen, tyvärr.
Anders har fått nöja sig att förträffligt kommentera matcher i Superettan. När Anders talar, då lyssnar man. Oftast jobbar Anders tillsammans med Daniel Kristiansson, påläst och kunnig. Men oj, vad han pratar. All kunskap skall ut i rymden: Om att spelare XX i sin debut i reservlaget blev tvåmålsskytt osv, osv …
Vem orkar och kan ta allt till sig? Inte jag i alla fall.
Lasse Granqvist, en annan tv-profil, sa vid ett föredrag för Idrottsmuseets Vänner i Malmö att en kommentator skall kunna ”allt” och vara påläst men bara använda det som är relevant. Detta föredrag borde Daniel Kristiansson hört.
I allt detta pladdrande är det befriande att lyssna till Anders Anderssons sakkunskap. Då lyssnar man.
C More har lanserat Martin Åslund som expert. Det är han kanske. Men är det någon som hört eller förstått vad han sagt eller menat? Han talar otydligt och har svårt att förmedla sina tankegångar.
Jon Persson, en annan expert, har också svårt att förmedla sina åsikter/kunskaper. De är båda underlägsna Anders Andersson.
Nej, ge honom fler uppdrag! Han talar tydligt – sin Österlenskånska till trots –och är värd att lyssna på.
Så snart nyheten om att H43/Lundagård frivilligt dragit bort sitt damlag från Elitserien i handboll var diskussionen i gång: Lund är inte stort nog för att ha två damelitlag.
Det är klart man är!
Med det stora, gedigna intresset det finns bland stans ungdomar för handboll är det givet att de skall ha möjlighet att spela i eliten på hemmaplan. Kanske kan Lund inte varje år ha två lag i Elitserien men ett där och ett i Allsvenskan är väl bra nog. Allsvenskan är också elit.
Jag har ingen aning om vilken kapacitet ett H43/Lundagårdlag haft säsongen 2013/2014. Det vet naturligtvis ledningen bäst. Man tar inte ett så drastiskt beslut utan kunskap.
Elitserien har de senaste säsongerna haft lag som varit mer eller mindre chanslösa i samtliga matcher. ”Slagpåsar” gynnar inte svensk damhandboll. H43/Lundagård ville inte hamna i den situationen.
Klubbens möjligheter att komma tillbaka till eliten inom kort är stora. Farmarlaget H43/Lundagård U klarade sig via kval kvar i division 1 i den tillspetsade seriepyramiden, Lundagårds juniorlag kom sexa i JSM och i USM var både H 43:s 16- och 14-årslag framme i steg 4, nivån under slutspelet.
H 43/Lundagård är en stark förening.
De två senaste säsongernas förluster av nyckelspelare har dock blivit för tunga. Man kan glädja sig åt att ha fostrat spelare med bra kvalitet och med möjlighet att bli A-landslagsspelare.
Ambitionen att bli en elitklubb har inspirerat ledare och spelare. Nu är det upp till styrelsen att bibehålla denna målsättning och skapa resurser.
I Lund är spelarunderlaget tillräckligt stort för två elitlag. Både på dam- och herrsidan.
Friidrotten i Malmö – och i hela Skåne också förresten – behöver en injektion.
Kan en eventuell Bolt-gala ge en sådan? Jag tvivlar. Det behövs något mer, något mer långsiktigt.
Diskussionerna om en stortävling 2014 på Malmö stadion har åter tagit fart. Fritidsdirektören Bo Sjöström är minst sagt tveksam om det finns investeringspengar till en uppfräschning av Stadion. Det talas nu om cirka fem miljoner. I höstas pratade man om sex, sju. Ingen vet egentligen var kostnaderna landar.
Jag förstår Sjöströms invändningar. I en kärv ekonomisk situation måste man ha vissa garantier för att en investering lönar sig, i detta fall att Stadion används mer än till träning. Inför SM 2009 gjordes smärre förbättringar. Året efter arrangerades en svensk GP-tävling. 2011 och 2012 var det inte en enda tävling på Stadion. I år skall MAI vara värd för lag-SM för ungdomar.
Inför EMG 2008 la man en ny beläggning på Heleneholms idrottsplats. Sen dess har det arrangerats en mindre tvådagarstävling för ungdomar varje år. Och det värsta är, att den friidrottsträning som bedrivs på Heleneholm är minimal.
Den samlade Malmöfriidrotten har inte utnyttjat de möjligheter som kommunen arenamässigt tillhandahållit.
Kan man då med gott samvete göra en mångmiljoninvestering, som kanske bara (och då eventuellt) kommer att utnyttjas en enda gång?
Jag svarar inte, bara ställer frågan.
***
Apropå tävlingar!
2013 kommer Malmöklubbarna, ensamma eller tillsammans, att anordna tio långlopp.
Var finns proportionerna?
***
Jag har skrivit det tidigare. Malmös ungdomar ägnar sig inte åt friidrott, i alla fall inte tävlingsmässigt.
Årets innesäsong är avslutad. Man kan vara elak med statistik.
Som när man konstaterar att endast tre infödda manliga Malmöfriidrottare 20 år och äldre tävlade under säsongen. Motsvarande siffror för kvinnor var sex.
Men detta är inte det värsta. I 14-årsklasserna var det bara tre pojkar som överhuvudtaget var noterade för resultat. Något bättre, men inte mycket, var det i de övriga ungdomsgrupperna.
Ingen hänsyn är tagen till resultatnivån, alla resultat är med.
***
I min värld – friidrottare som jag är i grunden -– är frågan om en Bolt-gala i Malmö eller ej fullständigt ointressant. En samlad Malmöfriidrott måste se till att locka ungdomarna till sig och finna stimulerande tävlingar. Gärna då både på Stadion och på Heleneholm.
Annars är risken att friidrotten mer eller mindre försvinner från Malmös idrottskarta.
Jag ägnade några söndagstimmar åt att besöka slutspelet i Skånemästerskapen i handboll. Ungdomsidrott är stimulerande. Det är härigt att uppleva stämningen på och bredvid plan. Här mina intryck, förmedlade till Skånes Handbollförbunds hemsida.
Årets slutspel i Skånemästerskapen blev återigen en härlig handbollsfest.
Skurup med sina tre hallar i en är en logistiskt fullträff, där de intresserade enkelt kan förflytta sig mellan planerna och följa sin lag. Och det var många, föräldrar, far- och morföräldrar, släkt och vänner, som sökt sig till Skurup.
Ungdomshandbollen utvecklas ständigt. Det bjuds på delikatesser som man sällan eller aldrig såg bara för ett fåtal år sedan. Modet att våga misslyckas har blivit större utan att tränarna – de flesta i alla fall – griper in. Man såg också att många spelare vågar satsa in i mer eller mindre stora luckor i sina genombrott, ett mod som fordras för bli konkurrenskraftig lite senare i handbollslivet.
Skånsk ungdomshandboll står stark. Men det visste vi förstås redan tidigare.
Den stora vinnaren bland klubbarna var Dalhem. Malmöföreningen hade lag med i alla tre flickfinalerna, vann 97-klassen, förlorade efter förlängning mot Näsby i 00-finalen. 99-orna var i sin sista match numret för litet mot ett bra Eslövs IK.
Dalhemsframgången var viktig för handbollen i Malmö. A-laget för damer förlorade i kvalet till division 1, men klubben visade nu en bred återväxt, som är nödvändig för att bygga en stabil grund för ett blivande elitlag. Dalhem har traditionen efter två säsonger i Elitserien. Låt vara att det var länge sedan.
Näsby IF måste givetvis också nämnas, som sagt en seger, men också en semifinalplats i F 99.
Finalen mellan Dalhem och H 43 i F 97 var dramatisk. Malmölaget tappade en klar ledning, låg sen under med tre bollar för att sen till slut vinna med 14—11.
När dessa båda lag till hösten startar i USM är siktet naturligtvis inställt på steg 5, slutspelet.
Det samma gäller i P 97-klassen. Ettan Eslövs HF, finalmotståndaren IFK Kristianstad, IFK Ystad och Lugi visade alla upp lag med hög kapacitet.
IFK Kristianstad och Lugi var bäst på pojksidan, ett guld och ett silver vardera. Det är två gedigna elitklubbar liksom H 43, som hade tre lag kvar avslutningsdagen. Det hade också, som sagt, Dalhem men även Lugi och i dessa sammanhang alltid duktiga Ankaret.
Skåneförbundet passade på att utbilda och testa de bästa av sina yngre domare. De fick experthandledning av bland annat av de före detta elitdomarna Krister Andersson, PO Björk – båda saknade av många under den pågående säsongen -- och Göran Pripp.
Det finns talang även på domarsidan.
Här resultaten för dem som är intresserade
Flickor 00
Semifinaler
Dalhem—Ankaret 11—10
Näsby—GW, Landskrona 16—13
Final
Näsby—Dalhem 15—11, efter förlängning, 11—11 vid full tid.
Flickor 99
Semifinaler
Dalhem—Näsby 19—11
Eslövs IK—H 43 13--8
Final
Eslövs IK—Dalhem 19--12
Flickor 97
Semifinaler
Dalhem—Ankaret 21—18
H 43—Hässleholms HF 17—10
Final
Dalhem—H 43 14—11
Pojkar 00
Semifinaler
IFK Kristianstad—H 43 25—14
Lugi—Vinslöv 23--17
Final
IFK Kristianstad—Lugi 22—17
Pojkar 99
Semifinaler
Ankaret—Ljunghusen 27—10
Lugi—Åhus 24--14
Final
Lugi—Ankaret 20--15
Pojkar 97
Semifinaler
Eslövs HF—IFK Ystad 18—14
IFK Kristianstad—Lugi 14--13
Final
Eslöv—IFK Kristianstad 14--12
När lag från mindre orter slå sig in i elitidrotten väcker det positiva känslor.
När samma lag nästan uteslutande består av egenfostrade spelare känns det något alldeles extra.
Som nu att Rimbo HK, från en ort med cirka 4 500 invånare, kvalificerat sig till Elitserien i handboll.
Jag har kanske en gammalmodig syn på idrott men att det 2013 går att göra den vandring som Upplandslaget gjort, är positivt för svensk idrott. Det går att med små medel nå Sverigetoppen utan ekonomiskt uppumpade muskler även i en stor idrott som handboll.
Framtiden för Rimbo HK finns ingen anledning att diskutera i dag. Idrottssverige skall nu glädja sig att det finns en kultur som kan skapa en idrottssaga som Rimbos.
***
Rimbolaget är uppbyggt kring tre bröder Tollbring med en massa familjemedlemmar på viktiga poster kring laget.
Just att syskon utgör stommen i framgångsrika lag är relativt vanligt. Vi har bröderna Nordahl i fotboll – minns OS-guldlaget 1948! – , bröderna Hjertsson i Malmö FF, även om de inte spelade många matcher tillsammans, Anderssonbröderna i Mjällby (fotbollens Rimbo), systrarna Augustsson i bordtennis, när Trelleborg hade ett elitlag.
Det finns självfallet åtskilliga ytterligare exempel.
***
Min födelsekommun Skurup kan också uppvisa en syskonskaras styrka. Låt vara på en något lägre nivå.
När Pantern från Skivarp på 1950-talet var en av Skånes främsta i klubbar i brottning byggdes laget kring tre bröder Stjernfeldt, Ingvar, Einar och Allan.
Skurups AIF var under 1960-talet ett ständigt topplag i division 4 i fotboll (då nivå 4), då och då placerat före TFF. Lagets främsta var tvillingarna Olle och Göte Jönsson tillsammans med lillebror Sven.
Skurups BTK hade under 1970-talet en av sina storhetstider med tre bröder Sandström (Per, Olle och Anders?) i spetsen. Per nosade på Sverigeeliten.
På 1980-talet spelade Rydsgårds AIF i division 3 och blev skånska mästare i fotboll. I truppen fanns sju bröder Severin.
***
Rimbosagan väckte angenäma känslor och minnen.
Tyvärr kan jag inte se lagets match på lördag mot HK Malmö.
Men jag tror banne mig att jag skall bli medlem i deras supporterklubb!
Rimbo står nära min idrottsliga ideologi.