Det är mycket handboll nu.
Tre dagar med USM-finaler och så semifinalspel i SM så gott som varje dag.
I går gladdes man åt att en spelare, fostrad i en Malmöklubb, hade en delvis avgörande roll i Lugis segermatch mot H 65 Höör. Jag tänker på Sara Olofsson, som lärde sig spela handboll i Söderkullahallen hos Dalhems IF. Redan i tidig ålder försvann hon till elitklubben i Lund.
Sara, en av få spelare på elitnivå med en Malmöförening som moderklubb för närvarande, är ett av många bevis på hur svårt det är att bibehålla talangerna om A-laget håller till på en låg nivå.
För Sara var steget till Lugi naturligt. Hon visade tidigt sin talang för att bli en etablerad elitseriespelare. Problem kan det bli när äldre ungdomar med något mindre utvecklingspotential från samma grupp också överger moderklubben för spel på en nivå endast ett steg högre. Alltför många bärande spelare försvinner. Det blir svårt att avancera i serieträdet.
Den skånska idrottsvärlden bjuder på många exempel.
***
Jag pratade under USM-helgen med några ledare från H 43 Lund. Konkursen för några år sedan sätter sina spår i långt ner i ungdomsleden. Spelare och deras föräldrar – inte alla men förhållandevis många – tycker att de och deras barn är för bra för att spela i en klubb vars A-lag håller till på nivå 4 i seriesystemet. Från den grupp 14/15-åringar, som i förra årets USM-slutspel tog både guld och brons och vara nära att få ett tredjelag bland de åtta främsta, har ett tiotal grabbar försvunnit till konkurrentklubbar. Och vi pratar om 15-åringar. Trots detta ställde H 43 upp med fyra lag i säsongens SM-spel för 15/16-åringar. Det främsta kom sexa.
Med tanke på hur lite tålamod många spelare – och jag upprepar: Deras föräldrar – visar, var de misslyckade kvalen för både dam- och herrlag en missräkning för H 43. Det är en avsevärd skillnad på attraktionskraften med A-lagen i division 1 eller 2.
***
Det är lite av samma syndrom i Dalhem, oftast med en gedigen flicksektion, och nutidens H 43. A-lagen är inte tillräckligt attraktiva för att behålla de egna talangerna.
Vad Dalhems sammangående med HK Malmö innebär får framtiden utvisa.
Båda Dalhem/HK Malmö och H 43 vill tillbaka till eliten, H 43 har 34 säsonger i högsta herrserien och tre i damserien. Dalhems damer spelade högst uppe två gånger under mitten av 1980-talet.
***
De skånska föreningarna skötte sig bra i USM. Räknade för skojs skull ut en föreningstävling med åtta poäng för guld, sju för silver osv …
1) Sävehof 22, 2) IFK Kristianstad 19, 3) H 43, Lund 18, 4) Lugi 17, 5) Skövde HF 14, 6) Tyresö 12, 7) Ystads IF 10.
Det är mer än på seniorsidan Skåne dominerar.
Man skall givetvis inte glömma Åhus vinst i P 16/17.
***
IFK Malmös 14/15-årspojkar var enda Malmölag i finalspelet, blev förvisso åtta och sist, men det var definitivt en injektion för både klubb och inte minst grabbarna. Det finns talang att bygga vidare på.
Men IFK behöver givetvis ett herrseniorlag för att hålla kvar spelarna.
Man har sina favoritlag. I alla idrotter.
Det går att ha mer än ett. Helst då förstås på olika nivåer.
Om dessa inte spelar, klappar mitt gammalmodiga idrottshjärta alltid för den klubb med den bredaste ungdomsavdelningen och som ger sina egna talanger chansen. Och om då klubben också har förmågan att hitta talanger i närområdet och utveckla dem, så höjs sympatierna.
Därför blev det en härlig känsla, när Lugi, som har mycket av mina grundläggande ideal i sin filosofi, i kväll i den högdramatiska SM-semifinalen i handboll kunde besegra IFK Kristianstad, 26—25.
Jag är fullt medveten om att Lugimodellen inte räcker i de stora internationella klubbturneringarna. Där behövs Kristianstadssatsningar. Men visst är det härligt att hemvävt ibland kan utmana ett internationellt storlag, som Kristianstad de facto är efter säsongens insatser i Champions League.
Nu tror jag inte Lugi når SM-finalen men jag hoppas att skicklige tränaren Tomas Axnér kan ge sina spelare inspiration och taktiska direktiv så att semifinalspelet går till ett femte och avgörande möte.
Tillbringade en del timmar på Stadionområdet i Malmö de tre senaste dagarna.
Det var USM-finaler i handboll, 48 lag, 108 matcher på sex planer inom en radie på cirka 100 meter. Ett oöverträffat koncept.
Det var tredje gången finalspelet avgjordes i Malmö. Tyvärr verkar det inte bli någon fortsättning de närmaste åren. Ekonomin lär vara problemet. Det är olyckligt att Malmö inte har ett enda stort årligt återkommande ungdomsidrottsevenemang. Lund har sina Lundaspel i basket och handboll, Helsingborg sin Eskilscup i fotboll och Åhus sina beachturneringar i handboll och fotboll. För att inte tala om Göteborg med Gothia cup i fotboll, Världsungdomsspelen i friidrott och Festivaler i basket, handboll och innebandy. Listan kan göras betydligt längre.
Jag räknar inte Skånecupen i fotboll som numera är en lokal tävling. Visst arrangerar Fair Play en ganska stor tennistävling i december varje år och badmintonklubbarna är också flitiga som anordnare av ungdomstävlingar.
Friidrotten har sin inomhustävling Pallasspelen med drygt 1 000 deltagare.
Men dessa arrangemang sätter inte sin prägel på ett område som nu helgens USM-finaler.
***
Arrangörer har en viss förmåga att överdriva sina publiksiffror. När Svenska Handbollförbundet redovisar antalet besökare under de tre USM-dagarna undervärderar man dock intresset. Förbundet beräknar att 7 500 enskilda personer (det inkluderar de cirka 1 000 personer som finns i de 48 trupperna) sammanlagt sett de 108 matcherna. Det har jag ingen anledning att betvivla.
Men då rimmar det totala antalet åskådare 16 460 illa med verkligheten. Ingen match jag såg hade färre än 150 besökare. I Kombihallen med sina två spelplaner var det oftast fullsatt. För att komma in, måste någon lämna. Det innebär att varje match såg av 350 personer, 700 totalt.
Ingen skall heller inbilla mig att de 7 500 besökarna i snitt bara såg två matcher. Jag såg nio. Något proffs på att räkna åskådare är jag inte heller, men nog var totalantalet åskådade upp mot det dubbla mot det uppgivna antalet 16 460. Finalmatchen i P 18 mellan Lugi och Skövde sågs bara den av 3 042 personer.
***
Siffrorna visar vilken succé finalspelet var i år. Och har varit de två tidigare åren. Cirka 30 lag – de 15 skånska lagen bodde förmodligen hemma – med föräldrar och anhängare har tillbringar två nätter och tre dagar i Malmö. Vilken ekonomi finns det inte i dessa siffror?
De styrande i Malmö pratar ofta och gärna om evenemangens – inte bara idrottens förstås – betydelse för besöksnäringarna. USM-finalerna är ett strålande exempel.
Nog borde politiker, näringsliv och den skånsk/svenska handbollsrörelsen kunna diskutera sig fram till en lösning.
Jag tror att svensk handboll vill ha USM-finalerna i Malmö. Jag vill i alla fall.
Bättre koncept kan man inte hitta någon annanstans.
***
Det finns fler funderingar efter tre härliga handbollsdagar. Återkommer.
Det är mycket allsvensk fotboll nu.
För mycket. Som nörd orkar jag med det.
Men det täta programmet med tre matcher på åtta dagar ger inte sportslig rättvisa, när tv skall ha sitt med matcherna utlagda i stort varje dag.
Det är en väsentlig skillnad att få fyra dagar till rehabilitering och träning jämfört med två. I dag gynnas Örebro och Malmö FF i sina möten mot AIK och Djurgården. I fredags Sundsvall—MFF och Trelleborg—ÖSK, i söndags AIK—Djurgården.
Det hjälper inte att det eventuellt i framtiden blir omvända förhållanden i för de iblandade lagen.
***
Jag har skrivit det tidigare: Inför någon slags koefficient för de gula korten. Som det på sätt och vis finns för de röda. En utvisning kan ge mer än en matchs avstängning.
Tre brutala kapningar med allvarlig skaderisk ger samma straff som lite snack, en maskning och en några meter bortsparkad boll. Givetvis skall de tre senaste exemplen bestraffas men inte lika hårt som en armbåge mot huvudet. I det allmänna rättsväsendet ger olika brott olika hårda straff.
Så borde det också fungera inom fotbollen.
***
Har Trelleborgs FF råd med den PR-förlust som förorsakas klubben, då tränaren Patrick Winqvist beordrar sina spelare att, mot gängse kutym världen över, inte spela tillbaka bollen när motståndaren frivilligt slagit den över långsidan, oftast på grund av skada?
Man kan ha vilken uppfattning man vill om förfarandet men varför skall ett enda lag bryta mot en oskriven regel. Kritiken i fjor mot Hammarby var massiv, när man i en match mot Häcken inte spelade tillbaka utan i stället gjorde mål mot ett passivt försvar. Sen dess har jag sett Hammarby rätta in sig i ledet.
I går mot Sundsvall spelade TFF inte tillbaka bollen och satte extra press på ett förvånat hemmalag. I den sekvensen hade TFF några hyggliga chanser under en konstant visselkonsert.
Jag håller på TFF men det här kutymregelbrottet gillar jag inte.
Det där med ungdomsidrott är svårt.
Vad är rätt och vad är fel? Och finns det något rättvisande svar?
Tillbringade några helgtimmar i Heleneholms sporthall för att titta på några seriematcher i basket för 12—13-årsflickor. Basketen i Skåne är liten, det finns inte så många ungdomslag. Man kör sina serier nivågrupperade. Det innebär bland annat att det är tillåtet att spela med ett visst antal överåriga spelare. Det är min värld positivt och ger de mindre klubbarna möjlighet att deltaga med lag och dessutom slippa bli utklassade.
Malbas har i denna åldersgrupp ett 30-tal spelare, deltager i serien med två jämna lag, inte toppade. I helgen mötte man en klubb, oviktig vilken i detta sammanhang, från ett av Skånes få basketfästen. Besökarna utnyttjade regeln att använda några överåriga spelare. Som sagt inget fel i detta. Gästerna var överlägsna, vann sina möten med typ 70—35 och var riktigt duktiga.
Men, och här kommer min invändning: Under den absolut största delen av matchen lät man de bästa – däribland de överåriga – spela. På bänken satt fem-sex spelare med minimal speltid. Hur kände sig dessa, som åkt ganska så långt, efter att bara få spela några få minuter under totalt 56? Och när de väl fick speltid visade de sig också vara väl så bra som Malbaslagen.
Jag förstår inte att en ledare/klubb 2018, efter all diskussion som finns och funnits, kan matcha en trupp 12—13—14-åriga töser så. I en vanlig seriematch, där huvudmålet måste vara att ha skoj. För ALLA.
Var det så viktigt att utklassa Malbas? Och har man ställt sig frågan varför man inte har tillräckligt antal spelare för att kunna deltaga med ett helt lag i sin rätta åldersklass? Kan det månne bero på intern utslagning?
Trots de stora förlusterna vet jag – man har sina ingångar – att alla de 20 Malbastjejerna var nöjda: De hade alla varit delaktiga och fått rejält med utvecklande speltid.
Det finns olika filosofier. Vilken jag föredrar förstår ni nog.