Självfallet är det bra med engagerad läsare.
Ibland blir det fel. Men i slutändan ändå rätt. I alla fall vad gäller det viktigaste.
Jag tänker på Sydsvenskan utmärkelse Skånebragden till Skånes främste idrottsutövare, eller lag. Det är läsarna som röstar fram en 10-bästalista ur vilken en jury sedan utser en vinnare. Hittills, sedan 1998, har det i min värld blivit rätt vinnare.
I år blir det Peder Fredricson, Europamästaren i hästhoppning.
Jag skrev det redan 2013: 10-bästalistan ger ingen rättvisande bild av ett skånskt idrottsår. SDS:s läsekrets är för geografiskt begränsad och tyvärr också minskande. Sportens bevakningsområde blir mindre. Malmö- Lundregionen dominerar. Kunskaperna om vad som händer i distriktets ytterområden är små för läsarna, de röstande. Och där finns kandidater som mer än väl är värda att hamna på listan. Så har det varit i många år.
Numera har jag inte samma koll på Idrottsskåne som under de 25 år jag var ansvarig för Skånes Idrottsförbunds årsberättelse, men nog är det underligt att varken IFK Kristianstads herrlag i handboll eller en spelare därifrån finns med bland kandidaterna. I VM kom exempelvis Jerry Tollbring med i All star team.
Förklaringen är enkel. ”Ingen” i Kristianstadsområdet känner till Skånebragden.
Värdet av utmärkelsen känns på något sätt devalverad med en så tunn, regionalt präglad kandidatlista.
Man skönt att det blir rätt i slutändan.
Detta år också.
Visst minns man en fyra.
Jag kommer inte att glömma de högtidsstunder det svenska damlandslaget i handboll gett de senaste drygt fjorton dagarna. Trots att det inte blev en notering i den medaljkolumn man senare historiskt ser tillbaka på.
Nu är det inte bara det svenska laget som glatt. Med risk att bli tjatig: Ett internationellt mästerskap för damer i handboll rankar jag idrottsligt högt.
***
Att komma fyra i ett VM är självfallet stort. Den senaste – låt oss säga – femårsperioden har Norge, Frankrike, Holland och Danmark varit världsledande. Nu i VM vann Sverige över två av de fyra. Förlusterna blev knappa mot de två övriga.
Det som fattas är en något bättre toppbredd. På några positioner är det för stor skillnad mellan startspelaren och ersättaren. För att lyckas helt ut måste också ”stjärnorna” ha en bra dag. Fransyskorna plockade bort Bella Gulldén och i mötet mot Nederländerna var Nathalie Hagman (hon kom faktisk med i All star team) knappast ens godkänd. Är dessutom marginalerna (de är inbyggda i alla jämna matcher) inte de rätta är det svårt att ro på någon av de stora.
***
Det är inte lätt att vara förbundskapten. Man kan få kritik för det mesta. Själv hade jag synpunkter på varför Jamina Roberts bänkades så mycket i matchen mot Nederländerna. Aftonbladets Johan Flinck (som man ”måste” läsa om man initierat skall följa med i ett handbollsmästerskap) ställde frågan till Henrik Signell och fick en förklaring, som jag som en amatör i sammanhanget givetvis måste acceptera.
Däremot har jag oerhört svårt att förstå dem som kritiserade Signell för att han inte coachade laget socialt (han lät aldrig Jenny Alm komma in i slutspelsmatcherna).
Elitidrott i VM-sammanhang är ingen social verksamhet. Jag är övertygad om att de inblandade är fullt medvetna om detta. Och förmodligen också informerade av en klok förbundskapten.
Som Henrik Signell.
Det blir ingen VM-final för de svenska handbollsdamerna.
Men en chans att spela hem bronsmedaljerna är inte fy skam. Men det är förstås så att aptiten växer medan man äter.
22—24 mot Frankrike är väl inget att säga om. Så är alltid jämna handbollsmatcher, små marginaler, en målvaktsräddning mer, någon retur som hamnar rätt/fel, något tveksamt domslut av de cirka 100 domarparet gör, ja, då blir det så här. Ibland vinner mitt lag, ibland ditt.
Det är bara att tacka för dramatiken och spänningen och se fram mot nästa match. För så blir det. Mot Nederländerna som i sina bästa stunder är väl så bra som, ja säg: Frankrike.
***
Såg i kvällstidningarna att de svenska spelarna var irriterade på det spanska domarparet. Det kan man vara efter ett bittert nederlag. Men det finns väl ingen större anledning att känna sig misskrediterad. Frankrike fick sju utvisningar, Sverige tre. De numerära överlägena utnyttjades inte till tillräckligt. Kanske en nödvändighet i så jämna matcher.
***
Förbundskapten Henrik Signell kan givetvis så mycket mer handboll än jag. Men inte var jag väl ensam om att sitta i tv-fåtöljen och undra över varför Jamina Roberts fick så lite speltid i den avgörande andra halvleken. Hon var ju före paus Sveriges absolut bästa spelare och största hotet i det uppställda spelet. Jag saknade Jasmina snabba fötter, speciellt ett vid utvisningarna glesare franskt försvar.
Det pratas mycket handboll i dessa dagar.
Det svenska damlandslagets VM-segrar och strålande spel – oftast i alla fall – har imponerat på även de inte helt handbollsfrälsta.
Men så dyker de alltid fram, personerna, givetvis alltid herrar, som påpekar:
De hade blivit utklassade av ett herrlag.
Givetvis. Den fysiska styrkan väger över, de fysiska förutsättningarna är annorlunda. Det som ät naturligt när man bedömer exempelvis friidrott det bortser man från vid jämförelser i lagbollsporterna. Världseliten för herrar springer 100 meter cirka sekunden snabbare än damerna, hoppar 30 till 40 centimeter högre i höjd och så vidare. Du kan göra liknande jämförelser i i stort alla sporter.
Det finns naturligtvis en förklaring till att tävlingsidrotten är könssegregerad.
Så bort med sådana misskrediterande jämförelseargument.
***
Det må kanske dock vara tillåtet att framföra den personliga åsikten att handboll på världsnivå utförd av damer har ett underhållningsvärde som fotboll för damer inte kommer upp i.
***
I VM-tider har det blivit en hel del matcher som tv-tittare, många sevärda och dramatiska. Det som imponerat mest är snabbheten i passningarna och fötterna/förflyttningarna i det uppställda spelet. Såg herrmatchen i går mellan Ystads IF och HK Malmö. Förlåt, men jag saknade faktiskt speciellt just det passningstempo de främsta VM-lagen skämt bort oss med.
***
Om några timmar är det VM-semifinaldags. Min amatörbedömning är att just Norge, Sverige, Nederländerna och Frankrike är de fyra främsta lagen. Rysslands genomklappning, 17—34 mot Norge, var förstås överraskande.
Tyvärr såg jag aldrig Japan och Sydkorea, som tvingade Nederländerna respektive Ryssland till förlängning i åttondelsfinalerna. Nu när världsmästarna från 2013 Brasilien misslyckades var det positivt att några ickeeuropeiska nationer kunde göra lite avtryck.
Nästa VM spelas för övrigt i Japan. Dags för ett internationellt genombrott?
***
Sveriges gruppspelsvinst mot Norge gav en lättare halva. Jag ser Frankrike som en klart överkomlig motståndare. Det skulle innebära final mot Norge?
Men inte kan man besegra Norge i två matcher i följd? Eller?
Men en helg i handbollens tecken blir det.
Efter att ha sett Norges handbollsdamer under den pågående VM-turneringen, och givetvis även under de senaste mästerskapen, så kunde jag inte i mina mest optimistiska ögonblick aldrig tro att Sverige skulle kunna vinna över norskorna.
31—28-vinsten var verkligen imponerande.
En Malmökrönikör rekommenderade efter OS-förlusten 2016 (20—33) att Sverige då borde störa Norge med ”en solid defensiv och en långsam offensiv”.
Hur man kan tro att ett långsamt anfallsspel i modern handboll kan luckra upp ett bra försvar, det är både obegripligt och okunnigt. Dessutom hade laget ideligen blivit avblåst för passivt spel.
I går blev segerreceptet precis tvärtom. Sverige gjorde som Norge, snabba kontringar, rejält tryck i ”andra fasen” och snabbhet i både fötter och passningar i det uppställda spelet.
Det är så här man måste agera – och våga – om man skall hävda sig i världstoppen. Gnetspel gäller inte i handboll.
***
Nu väntar ett ovisst slutspel. Med 16 kompetenta lag. Slovenien är ingen lätt motståndare, absolut inte. Sen väntar vid ett eventuellt avancemang antingen Danmark eller Tyskland (med en Månsson i laget, före detta H 43-spelaren Anton Månssons fru Irina). Och tänker vi ytterligare ett steg framåt lär det bli Frankrike.
Men i och med gruppvinsten hamnade Sverige på den ”lätta” halvan. På den andra finns nu nämligen tre av förhandsfavoriterna, Norge, Ryssland och Nederländerna.
Visst är det tufft på handbollstoppen.
***
Det finns många att berömma i den svenska truppen, inte minst den av många ifrågasatte förbundskapten Henrik Signell.
Personligen är jag av spelarna mest imponerad av förra Lugispelaren Hanna Blomstrands internationella genombrott.
***
I morgon vill jag ha en extra handbollspresent, svensk vinst över Slovenien.