I går tänkte jag dra in några hundralappar på Lången/Oddset.
Det fanns ju många ”lätta” matcher med odds mellan 1.20 och 1.34 Min sexling skulle ge 3,81, alltså en vinst på hundringen på 281 skattefria kronor.
Och lätt var det, tills text-tv klickade fram Aranäs—Ystads IF 24—19. Där rök den vinsten. En YIF-seger hade gett 1,20, det lägsta oddset i mitt tips.
Egentligen borde jag vara jättebesviken på YIF, ett lag jag som Skurupsbo med Ystads Allehanda som husorgan följt och haft som ett favoritlag, sedan jag började läsa YA:s sportsidor åren kring 1950. Har man dessutom haft både klass- och skolkamrater som spelat i klubben, finns det en viss samhörighet med YIF.
Besvikelsen försvann snabbt. Mitt idrottsidealistiska hjärta tog över. Det som alltid klappar för de små i idrottsvärlden. Kungsbacka kommun har förvisso en befolkning på över 80 000 personer och ett behagligt avstånd till Göteborg men i huvudorten bor under 25 000 människor.
HK Aranäs, kommunens idrottsliga stolthet, är år efter år en av landets främsta på ungdomssidan och många är de svenska elitspelare som haft lärorika år i Aranäs och som nu representerar konkurrentklubbar.
Därför måste gårdagsvinsten mot YIF kännas extra angenäm. På senare år har nämligen just YIF hämtat fem spelare (alla fem var på plan i går) och tränaren Jerry Hallbäck från Kungsbackaklubben.
Det är sådana här insatser från underdogs som gör livet som idrottsåskådare så spännande och intressant.
Även om det gå ut över den egna kassan. Förlusten är överkomlig. Och förresten går min lätta (!) femling á 3,99 in i kväll.
För en tid sedan hade jag ett inlägg om att Malmö 2018 har fem herrlag i fotbollens division 2, nivå 4.
Konstaterade också att Kvarnby IK och BK Olympic är de två klubbar (de övriga är FC Rosengård, Prespa Birlik och IFK Malmö) som är bäst rustade för att de närmaste säsongerna plocka upp egna ungdomar till A-truppen. De båda föreningarna har en gedigen ungdomsverksamhet. De har möjligheten att undvika den ”köp- och slänghysterin”, som präglat regionens klubbar på den här nivån under många år.
Den senaste veckan har det kommit bevis på både Kvarnbys och Olympics skickliga ungdomsverksamhet. Kvarnbys U 19-lag har kvalat in till division 1 Södra Götaland och Olympic kvalade sig kvar i motsvarande serie för 17-åringar. Det är nivån under det vi kallar junior- och pojkallsvenskan. Motståndet kommer till största delen från lag med sina A-lag på allsvensk- eller Superettenivå med inslag från division 1.
Det är starkt av två ”småklubbar” från Malmö att ha konkurrensdugliga lag i dessa sammanhang.
***
Årets klubb i Malmö – utanför Malmö FF – är LB 07.
Damlaget klarade kontraktet i Allsvenskan debutsäsongen, F 19-laget vann klart den södra F 19-serien och spelar i helgen semifinal i SM för åldersgruppen och herrlaget avancerade till division 3. Damlaget blev dessutom skånska mästare,
Under finns en sammanlagd bredd på flick- och pojksidan som ingen annan Malmöklubb är i närheten av. I denna mängd finns många duktiga lag och lovande spelare.
Med lite marginaler hade LB 07 säsongen 2018 även haft lag i division 1 för U 19 och U 17. Det äldre laget förlorade i kvalet mot Kvarnby och U 17-killarna hade i kvalserien samma målskillnad som Ängelholms FF men gjort ett mål mindre.
LB 07 är en gedigen klubb med förutsättningar att närma sig de främsta i Malmö även på herrsidan.
***
När jag knackar ner de här raderna kommer det lilla vemodet fram. Under ett 20-tal år skrev jag två sidor Malmösport i Sydsvenskan cirka 45 gånger per år. Då fanns det resurser till att skildra djupet i Malmös breda idrottsliv, allt var inte koncentrerat till några få idrotter och klubbar.
Jag vet att jag inte är ensam att sakna detta.
Det har debatterats mycket om att i lagbollssporterna i unga år inte skall räkna resultat och inte göra tabeller och inte heller kora cupsegrare.
Debatten tog fart när den stora fotbollen tog efter vad många andra sporter gjort tidigare, ingen resultatfixering före 13 år. Leken skall prioriteras.
I lördags besökte jag Kulladals sporthall i Malmö, där Malbas (som verkligen tar hand om sina ungdomar) hade inbjudit till en tävling i Easy Basket, denna gång för 10—11-åringar. Det var stimulerande ungdomsidrott i smålag (fyra mot fyra), många matcher, alla fick i princip lika lång speltid, generösa regler, unga tjejer och killar som domare. Och inga protester från varken spelare, ledare – eller föräldrar.
Det var ren och skär ungdomsidrottsglädje, där det egna lagets poäng betydde så mycket mer än att motståndarna måhända satte fler bollar i korgen.
Belackarna menar bland annat att det resulatatlösa spelet skulle innebära ett minskar antal lag och mindre engagemang. Erfarenheterna från de idrotter jag följt, basket och handboll, visar att så ej blivit fallet. När det blir seriespel kommer en ny stimulerande parameter in, det blir ”allvar”.
Lördagsförmiddagen i Kulladal visade att barnen och föräldrarna uppskattar en förmiddag med Easy Basket. Annars åker man inte en mörk, blåsig oktobermorgon klockan 7 från Ängelholm de tio milen till Malmö.
Det fick naturligtvis föreningar/lag som numera inte åker långa vägar till turneringar man inte kan vinna. Och det tycker jag är bra. Det läggs alldeles för mycket pengar på för utvecklingen och framtiden ointressanta evenemang. I de unga åren är det familjerna som står för de stora kostnaderna.
Det finns en ekonomisk segregation inom den svenska drotten.
Detta är den stora faran för den svenska ungdomsidrotten.
***
De styrande i toppen av svensk idrott vill att barn och ungdomar skall ägna sig åt många olika sporter. Åsikterna är grundade på forskning och sociala studier. Den fysiska utvecklingen gynnas av allsidigheten, omväxlingen gör att man blir kvar längre inom idrotten.
Tyvärr har dessa intentioner inte fått tillräcklig genomslagskraft bland föreningarna. Det är ”mina barn”. Man är rädd att förlora dem till andra idrotter. Inte minst är oron stor att klubben får minskade bidrag av olika slag. För att gynna allsidigheten måste bidragssystemet ses över, inte minst bör den yngre åldersgränsen justeras uppåt. I Malmö får man bidrag för 4-åringar.
***
Det stora hindret finns dock inom familjeekonomin. Det är för dyrt för en flerbarnsfamilj att låta sina barn under ett år pröva på, låt oss säga, tre olika idrotter. Jag bortser från de extremt dyra idrotterna. Med medlems- och träningsavgifter blir det många tusenlappar per år. Och barn.
Till dessa utgifter kommer, förutom kläder och övrigt material, kostnader för egenavgifter vid exempelvis tävlingar och turneringar på annan ort. Det kan röra sig om stora summor. I några idrotter och föreningar fordras det nästan att föräldrarna har bil, eller i alla fall möjlighet att köra, för att barnen skall få tillfälle att tävla.
Jag har i olika sammanhang på senare år stött på den ekonomiska problematiken inom ungdomsidrotten.
Den ekonomiska segregationen är en stor fara för en förbättrad ungdomsidrott i Sverige.
***
För en tid sedan läste jag att anmälningarna om olämpligt uppförande av ledare och föräldrar hade minskat radikalt inom Skånefotbollen i de serier man numera inte redovisar resultaten.
Ytterligare en positiv följd av de nya intentionerna inom svensk ungdomsidrott.
Det har stormar kring det danska damlandslaget i fotboll, EM-silvermedaljörerna.
Laget uteblev bland annat från VM-kvalmatchen mot Sverige. Huvudproblemet är av ekonomisk art.
Vi som har Sydsvenskan som husorgan och läser Sporten har fått ta del av några indignerade krönikor, där allt ansvar läggs på mossiga gubbar i förbundsstyrelsen (DBU).
(Anmärkningsvärt är förstås att i DBU:s styrelse finns endast en kvinna. I den svenska är tre av sju ledamöter kvinnor, men jag har likväl en känsla av att en hel del beslut i denna församling betecknas som gubbmossiga.)
DBU har redovisat sitt bud. Det innebär höjda löner. Men för att bedöma värdet av detta behövs naturligtvis jämförelser. Hur ser det ut i Sverige, i Norge och andra jämförbara nationer? Och hur stora skillnader är det mellan damer och herrar? I Norge lär likalönregeln gälla. Är herrarna som gått ner i lön eller är det damerna som fått ett rejält lyft?
I min nyfikna värld är dessa, och några andra, frågor viktiga att få besvarade för att få en helhetsbild av problemet. Att belysa en fråga från alla olika håll är en journalistisk skyldighet. I alla fall om man skall få någon grad av trovärdighet. Kvalitet och kvantitet är inte det samma.
***
Idrott på elitnivå är kommersialiserad. Då gäller speciella regler. Det är ingen social verksamhet. Tyvärr. Men så är det. Damfotbollens förespråkare i Sverige måste inse detta.
Herrarnas VM-kval mot Luxemburg sågs av 50 000 åskådare, damernas mot Ungern av 5 000.
Malmö FF har ett hemmasnitt på över 18 000 på sina allsvenska herrmatcher, FC Rosengård lite över 1 100 på sina matcher i damernas högsta serie.
Det är avslöjande siffror.
Kan någon med vettiga argument ha något att erinra mot de rådande ekonomiska skillnaderna?
Vi pratar 2017 i en kommersialiserad elitidrottsvärld.
***
Jag gillar däremot inte den argumentering som nedvärderar damfotbollen med det i och för sig sanna påpekandet att damlag resultatmässigt är sämre än ett pojklag. Skillnaden är fysiskt betingat. Liksom i alla andra jämförbara sporter.
De allmänt idrottsintresserade menar ofta att internationell damhandboll är mera sevärd än herrhandboll på samma nivå.
Jag håller med.
Samtidigt är jag övertygad om att en svensk elitklubb på damsidan inte besegrar ett välskolat pojklag. Denna jämförelse ser man sällan.
Nästa år kommer fem Malmölag spela i herrarnas division 2 i fotboll.
Så blev det efter att Kvarnby IK i sista omgången fixat ett kontrakt, som sedan tidigare varit klart för Prespa Birlik och IFK Malmö. FC Rosengårds sejour i division 1 blev bara ettårig och en stor besvikelse. BK Olympic gick den andra vägen, direkt tillbaka till division 2.
För Sydsvenskans läsare är Olympics avancemang en nyhet. I min värld är det underligt att man under en hel säsong med referat följt Olympic men helt nonchalerar insatserna textmässigt i det lyckade kvalet. Underligt men knappast förvånande.
Fem Malmölag i division 2 kan ju tyckas bra. Men det är trots allt nivå 4 och det är här stans näst Malmö FF bästa lag spelar. Det säger en del om klassen på ”Fotbollsstaden Malmö”.
Hur rustade är då de fem lagen inför 2018? En dum fråga! I alla fall med tanke på vad som hänt på den här nivån och i regionen den senaste perioden under höstens övergångsperiod. Det har varit tio in och tio ut. Och många är de spelare som varit i både två och tre av dessa klubbar.
Värst drabbat över tid har Kvarnby IK varit. Det finns många spelare med ungdomsår i KIK i konkurrentklubbarna. Kvarnby har också levererat duktiga spelare även till högre serier. Det BK Olympic var en gång under senare delen av 1900-talet har till en del – men bara till en del – övertagits av Kvarnby, Småklubbsmalmös bästa talangskola.
Ser man på strukturen i de fem klubbarna under 2017 är det just Kvarnby och Olympic som har den bästa grunden med lag från juniorer och ner i åldersgrupperna. I övriga föreningar är det svajigt och ojämnt. FC Rosengård dock klart bättre än IFK Malmö och Prespa Birlik. Prespa har utöver sitt A-lag bara ett 14-årslag. IFK några knattelag och ett under hösten ett ungt lag, som vann högsta reservlagsserien i Skåne.
Med detta som underlag är det lätt att förstå att några spelare hit och dit i början av fönsteröppningen kommer sätta igång den övergångskarusell som präglat de senaste höstarna.
Vem orkar och har kraft att stå emot och i stort lita på vad man har? Tre föreningar lär sikta uppåt, de två övriga på nytt kontrakt. De med den bästa grunden har lägst målsättning, inbillar jag mig.
En intressant höst är att vänta. Men samtidigt lite ledsamt att Fotbollsmalmö under MFF ser ut så här.