I helgen tillbringade jag en dag i en av de nordvästliga städerna utanför Köpenhamn som åskådare till en landslagslagsturnering i basket för 15-åriga pojkar.
Återigen fick jag en påminnelse hur svårt det är att hitta den korrekta linjen – om nu en sådan finns – i hur man skall bedriva ungdomsidrott. Även om det slutliga målet, som i detta fall, är elitinriktat.
Sverige deltog, liksom några andra av de nordiska länderna, med två jämnstarka (förmodar jag) lag. Sympatiskt.
Den 25 man stora truppen var inte uttagen efter spelarnas fysiska utveckling. Basketförmågan var avgörande. Sympatiskt.
Svenska Basketbollförbundet hade tydligen beslutat att man inte prioriterade vinster utan i stället stimulans till många grabbar och deras utveckling. Sympatiskt.
Men sen brast det. De 200 matchminuterna (fem matcher) fördelades väldigt olika. Självfallet har jag ingen kunskap om de olika spelarnas inbördes skicklighet men coachningen var inriktad på vinster.
Just på landslagsnivån i den här åldern är det känsligt. I sina klubbar får de mycken speltid, de är ju de bästa. Nu hamnade många långt ner i hierarkin. Den ovana situationen märktes på kroppsspråket på bänken ju längre matcherna fortskred utan att få spela. Och väl inne på plan var viljan att visa sin skicklighet så stor att allt lagtänkande försvann. Det blev alldeles för individuellt.
Över huvud taget präglades matcherna av individualism. Ok, det är i unga år man måste våga för att vinna men samtidigt är basket en systematiserad lagbollsport. Det måste man inse även i 15-årsåldern.
Jaget gick före laget på allt för många händer.
Samtidigt som individualismen tog över vid det här tillfället, förundrade jag mig över att det alltid var samme spelare som skulle ”föra upp bollen”, oftast efter samma mönster. Kreativiteten hämmades.
Precis som i Malbas herrlag i Ligan den senaste säsongen.
Så borde det absolut inte vara på ungdomsnivån.
Rätt utförd ungdomsidrott än en balansgång, en svår sådan.
I går var det Internationella blodgivaredagen.
Det celebrerades i Malmö med Lilla Blodomloppet. Heleneholms IF stod för arrangemanget och inbjöd barn och ungdomar att springa en runda i Magistratparken. Cirka 150 kom till start. Jag frapperades över den glädje som ”ungarna” visade under de 600 meterna. De allra flesta sprang med ett leende trots att tröttheten satte sina spår. Det var ingen tidtagning, inga placeringar noterades. Löpglädjen kom fram. Barn som fanns på den angränsande lekplatsen ville spontant vara med och mormor fick snällt ta fram 60 kronor för att barnbarnet skulle få vara med i gemenskapen.
Jag tänkte spontant på den debatt som finns om tävlingshetsen som finns inom barn- och ungdomsidrotten. Nu var de flesta av deltagarna i Lilla Blodomloppet yngre än dem som debatten kretsar kring. Men jag tror att idrotten i sig själv är så rolig och stimulerande att det inte behövs resultatlistor och tabeller för att idrotta för 12-åringar.
***
Det är naturligtvis inga dumhuvuden som bestämt att man i lagbollsporterna inte skall räkna tabeller och kora segrare i nationella cupturneringar för ungdomar under 12 år. I Skåne har denna regel funnits en del år i basket, handboll och innebandy. Utvärderingarna har varit positiva. Men givetvis finns det olika meningar om besluten. Handbollen och basketen, sporter jag följt lite närmare, har numera fler 13-årslag än tidigare. I den åldern kommer in ett nytt moment, man får räkna tabeller. Det ger extra stimulans.
Debatten har ökat i intensitet i och med att den stora fotbollen på riksplanet följt efter. Sett ur en Malmösynvinkel är det självklart. 2015 fullföljde 50 11-årslag sina serier, ett år senare hade 21 lag försvunnit.
2016 seriespelade två Malmölag i flickornas 15-årsklass.
Det finns åtskilliga andra exempel på hur stort tappet är i de lägre tonåren. Mitt kära Skurups AIF hade 2016 ett A-lag på herrsidan och så ett glapp ner till två 13-årspojklag.
Det säger sig självt att fotbollen inte stillatigande kan se på en sådan utveckling,
Jag tror att senare stimulans är ett sätt för ett längre förhållande till fotbollen. Samma gäller även andra idrotter.
***
Vad är en framgång värd – och hur utvecklande – för ett lag med en försvarare som kan slå långa bollar på snabbe Bengt som är lagets ende målskytt?
Och glöm inte den fysiska och psykiska skillnaden på barn födda samma år. Och även om de är samma vid ett tillfälle kan man aldrig förutse utvecklingen.
I min idrottsvärld är det en välsignelse att de stora lagsporterna tar tag i problematiken. För ingen vill väl ha en svensk idrott som åldersmässigt är störst vid 11,5 år. För så är det.
Sen att det finns bromsklotsar bland klubbar, ledare/tränare och inte minst kanske bland föräldrar och mor- och farföräldrar är nästa problem att försöka lösa.
***
Snacket om att man inte får vinna en match i en tabellös serie eller cup är också löjligt. Det är klart man får – och skall. Men inte i ett ”toppat” 10-årslag, där klubbens övriga lag är slagpåsar eller med ”värvade” spelare från andra föreningar som i dessa låga åldrar spelar socialt, det vill säga ett par tre lag som fördelar speltiden jämnt.
På sikt vinner den förening som har möjlighet att spela med många, jämnstarka lag upp i mellantonåren.
Det är min absoluta uppfattning.
Det blir inget Malmö Games i friidrott den 18 augusti.
Budskapet var inte förvånande.
Det var ju inte många år sedan samma besked kom om det arrangören MAI, dock under namnet Stiftelsen MAI, då kallade Bolt-galan.
Jag sörjer inte. Förhoppningsvis kan nu MAI lösgöra resurser för tävlingar av mera bestående betydelse för Malmös och Skånes arenafriidrott.
I samband med Malmö Games skulle för övrigt Malmö Games Youth avgöras. Denna ungdomstävling ströks tidigt från agendan. Tyvärr.
Max Wiman på Sydsvenskan, tyvärr bara på nätet, och Ola Törner på Skanesport.se har på ett utmärkt sätt kommenterat turerna kring MAI:s agerande både vad gäller galorna och friidrottens och anläggningarnas
ställning i Malmö.
Man kan till och med tro att de läst min anspråkslösa blogg i dessa ärenden.
***
Förlusten av Malmö Games är alltså inget att oroa sig över. Det är det däremot om de kommande inomhussäsongerna i Atleticum, Skånes enda fullskaliga inomhusarena-
Förr arrangerade de tre Malmöklubbarna, Heleneholms IF, MAI och IK Pallas, var sin tävling. Dessutom lierade sig Heleneholm och IK Finish från Vellinge i en decembertävling, Sista chansen.
MAI slutade för en hel del år sedan med sin inomhustävling, de andra fortsatte. Pallasspelen, en av landets deltagarmässigt största, arrangerades under några år av Öresund FK (Heleneholm, Finish, Pallas). De senaste åren har MAI varit medarrangör.
Min förening, Heleneholm, med en minimal ungdomssektion har varit ansvarig för 7 12-delar, Finish för 3 och Pallas och MAI för vardera 1 12-del. Lite hårdragit, det medger jag. Pallas med sin erfarenhet och spetskompetens har gjort mer än en fjärdedel av Pallasspelsarbetet.
Givetvis har Heleneholms huvudstyrelse haft synpunkter på friidrottens engagemang i tre inomhustävlingar med tanke på de få egna deltagarna. Det har funnits tankar på att helt dra sig ur denna tävlingsverksamhet.
Finish, som under den senaste tiden tappat många såväl ledare som aktiva, har tackat nej till att vara medarrangör till Sista chansen och är tveksamt till att ha kraft att hjälpa till vid Pallasspelen. Finish har även ställt in årets Finish Games.
Pallas har över huvud taget ingen ungdomsverksamhet alls.
Då dessutom Pallas, som på politikerspråk äger Pallasspelen, inte alls var nöjt med MAI:s insats, nu sagt upp kontraktet med MAI, stod tre klubbar med en högst begränsad friidrottsverksamhet inför valet att lägga ner de tre enda årliga inomhustävlingarna i Atleticum.
En livslång kärlek till friidrott hos några pensionärer och några andra i nästan samma ålder ville undvika detta Malmöfriidrottens fiasko och sökte kontakt med IFK Lund. Det blev napp och det blir tre tävlingar i Malmö även inomhus säsongen 2016/17.
Nog är denna räddningsaktion betydligt viktigare för regionens friidrott än inställda Malmö Games.
Men vad händer nästa säsong?
***
Friidrotten i Malmö har generellt svårt att få fram sina budskap. Kvarten efter, klockan 20.11, att Heleneholms Mattias Ohlsson kom i mål i lördag sände jag följande pressrelease till Malmös tidningar (jag tror mig ha kvar förmågan att skriva en ”kortis”):
Heleneholms IF:s båda 800 meterslöpare Sara Ericsson och Mattias Ohlsson visar en stigande formkurva. Vid två olika tävlingar i Göteborg satte båda nya personbästa. Sara, den förra elitspelaren i badminton, som började löpträna först i höstas, vann ett lopp i Sävedalen på tiden 2.10.73, personbästa med två sekunder. Tiden är den åttonde bästa i Sverige i år.,
Mattias hade i en GP-tävling på Slottsskogsvallen 1.50,29, cirka halvsekunden bättre än hans tidigare bästa. På den aktuella Sverigebästalistan ger tiden plats fyra.
Skanesport.se tog in den, ingen annan. Det var inte första gången Heleneholm saknar den megafon in den största tidningen som Malmö Games haft.
Det är visserligen den svenska nationaldagen i dag men det kan dock vara på sin plats att hylla idrottsnationen Island.
Vi var många i fjor som satt och höll tummarna för Island i deras lyckosamma kamp mot ”De stora” i EM-slutspelet i fotboll.
Och vid hur många internationella mästerskap i handboll har vi inte sett islänningarna spela om höga placeringar?
Har nu under våren också sett isländska spelare varit framträdande i Allsvenskan i fotboll. Nördigt tittade jag i Expressens magasin inför seriestarten och fann att det finns 13 spelare från Atlantön i de 16 trupperna. Malmö och Island är befolkningsmässigt, något över 300 000 invånare, ungefär lika stora.
Hur många spelare med en Malmöklubb som moderklubb finns det då i Allsvenskan? Samma källa ger besked: 14.
Då skall vi veta att några av Malmöspelarna sitter långt ute på avbytarbänkarna medan merparten av de isländska spelarna har nyckelroller i sina lag.
Dessutom finns det åtskilligt fler från Island än Malmö i de större europeiska ligorna. Har Malmö mer än Zlatan, Filip Helander och om vi är snälla Arlövsfödde Pontus Jansson?
Nog är Island fantastiskt! Och inte minst underligt.
***
En jämförelse i handboll mellan Malmö och Island är rena utklassningen. En enda Malmöfostrad spelare medverkade några få minuter i Handbollsligan under senaste spelåret. Islänningarna var förvisso inte så många i handboll men en trio var i högsta del starkt bidragande till Kristianstads försvarade SM-guld.
Och titta ut i Europa, där islänningarna är många! Och inte minst på tränarsidan på landslagsnivån.
Det är något speciellt med Island och fotbollen och handbollen.
Gräsallergi har man hört talas om.
Men konstgräsallergi?
Jag har alltid förvånats över den kritik som riktats mot lag och kommuner på elitnivå som erbjuder konstgräs i stället för naturgräs. På herrsida alltså. På damsidan är kritiken inte lika hörbar. Endast tre allsvenska lag spelar hemma på riktigt gräs. Inte ens Malmös båda lag kan bjuda in till annat än plast.
Det har nu gått så många år att gräsfrågan borde vara passé. Lägg den åt sidan och acceptera nödvändigheten om vi vill ha ett Fotbollssverige med plats för Norrland och en tävlingssäsong från mars en bit in november.
I det oftast intressanta fotbollsmagasinet Offside menade en ansvarig för landslagsfotbollen på ungdomssidan att de senaste säsongernas uppmärksammade svenska framgångarna till stor del kan tillskrivas det utökade antalet konstgräsbanor.
”Spelarna kan träna på ett bra underlag under storas delar av året och det snabba underlaget tvingar spelarna att förbättra sin teknik för att hänga med.”
Konstgräsytorna blir alltfler och allt bättre. De är framtiden för en förbättrad svensk fotboll. Den kommande generationen är i stort uppvuxen med konstgräs.
***
Det är väl heller ingen tvekan om att de flesta av de bästa allsvenska matcherna i årets Allsvenska avgjorts på konstgräs. Många matcher har spelats på planer som inte hållit måttet. Som nu mötet mellan AIK och MFF på Friends så sent som den 29 maj. Där fanns situationer på grund av planens uselhet, som verkligen kunde ställt till det.
***
På tal om AIK—MFF, 0—1. En del Malmöbaserade journalister – givetvis inte alla – noterade MFF:s Alexander Jeremejeffs interferens (den beskrevs till och med som en ishockeytackling av en skribent med hockey som specialitet) mot AIK:s innerback Jesper Nyholm. Inget om händelsen i de ledande krönikörernas kommentarer om att en regelvidrighet underlättade för Felipe Carvalhos segermål. Allt kretsade kring honom och MFF:s förmåga att avgöra i slutskedet av matcherna.
Domare Glen Nyberg är oftast bra och lovande, gjorde en bra match nu också men att oreserverat hylla honom känns fel, när han missar en helt avgörande situation.
Jag är ganska övertygad om att det blivit ett annat tonläge i Malmö om ett liknande domslut gått mot MFF.
***
Ser nu att MFF förbereder sig för en lång, intensiv höst med Europaspel. Så skall det givetvis vara. Media fyller på, med små reservationer på något håll, och menar också att det blir ett intensivt spelschema. Rätta mig om jag har fel, men är MFF garanterat mer än tre extra tävlingsmatcher, två i kval till vidare spel i de europeiska turneringarna och en i Svenska cupen.