Det pågår en ständig debatt om barn- och ungdomsidrott.
Givetvis positivt.
Under jul- och nyårshelgen fanns det många inlägg i tv, radio och i tidningarna. Att debatten tog ny fart berodde naturligtvis på att den mäktiga fotbollen bestämt att man från och med 2017 inte skall redovisa serietabeller innan laget deltar i en 13-årsserie. Inga vinnare i olika cuper skall heller koras i yngre årgångar än 13.
Dessa regler, med modifierade åldersgränser, finns redan i basket, handboll och innebandy. Och faktiskt även i några fotbollsdistrikt, till exempel Göteborg.
Utfallet är övervägande positivt. Verksamheten har inte minskat. Tävlingshetsen har avtagit.
De som är mot de restriktiva bestämmelserna glömmer det allra viktigaste: Den svenska ungdomsidrott är som störst innan barnen fyllt 12 år.
Detta enligt Björn Eriksson, Riksidrottsförbundets ordförande, vid ett möte med Idrottsmuseets Vänner i Malmö i höstas.
För mig är det naturligt att de ansvariga då gör något. Givetvis skall vi ha barnidrott under trivsamma, sociala former, gärna med tävlingar utan press från omgivningen. Definitivt inte från okunniga, prestigetörstande föräldrar.
***
Ett annat argument som framförs är att genom att i cuperna reducera antalet tävlingsinriktade åldersklasser kommer arrangörsföreningarna att missa en stor inkomstkälla.
Men hur många av exempelvis Skånes 390 föreningar arrangerar en årlig turnering? I Malmö är det tre, Malmö FF:s Skånecup, Olympic cup och Oxie SK:s Tomtecup. För de två mindre klubbarna är det förstås ett kännbart inkomstbortfall. Samtidigt kan man förhoppningsvis i ett framtidsperspektiv vända den utveckling som finns och få fler ungdomar att fortsätta med sin idrott med nya utmaningar med attraktiva turneringar. Antalet ”mellantonåringar” som spelar fotboll minskar nämligen. Det är detta de nya åldersbestämmelserna vill få stopp på.
Ta 2016 års Tomtecup är ett exempel på hur det ser ut. Antalet deltagande lag var på pojksidan:
P 16 – 6 P 15—10 P 14—10
P 13—20 P 12—16 P 11—32
P 10—40 P 9—48 P 8—48
P 7—48
Nu är naturligtvis en inneturnering i Malmö i december ingen helt rättvisande bild av ungdomsfotbollen i Sverige. Men den visar hur det ser ut, var koncentrationen ligger.
Är det inte förståeligt att idrotten vill diskutera och ändra något som olika forskningsresultat visar inte är bra för svensk idrott, varken ur social eller elitidrottens synvinkel.
Jag har full förståelse att det för föreningarna är en viktig inkomstkälla och därför satsar ungt.
Men siffrorna visar också att Björn Erikssons oroande siffror har fog för sig:
”Svensk idrott peakar i 11,5 årsåldern.”
***
Jag återkommer med synpunkter på svensk ungdomsidrott.
Det finns många spelare att berömma efter den övertygande elvamålsvinsten över Qatar i handbolls-VM.
Jag lyfter i ställer fram de båda förbundskaptenerna Kristjan Andrésson och Martin Boquist. De har, så här från tv-fåtöljen, skapat en glädje och harmoni i truppen som gör att de unga spelarna vågar och plockar fram de egenskaper de har och som gett dem plats i VM-truppen.
Albin Lagergren visar till och med en högre kapacitet än på hemmaplan i Kristianstad.
Jag gillar också att tränarna går runt på många spelare. Det skapar laganda. Som att låta Jesper Konradsson under långa perioder strålande ersätta lagets viktigaste utespelare Jim Gottfridsson.
Deras tro på en totalt sett misslyckad Lukas Nilsson, bra i dag igen, är viktig för en lyckosam fortsättning.
Sen är jag övertygad om att utse Niklas Ekberg till lagkapten är ett strålande val. Han skapar med sin sympatiska framtoning en positiv anda i truppen.
Det blir en intressant fortsättning av VM. Och trevliga mästerskap framöver.
Två händelser dominerar dagens idrottsdebatt.
Jerringpriset och den dramatiska handbollsavslutningen i VM mellan Danmark och Sverige.
***
Galor av allehanda slag är inget jag lägger tid på. Hade dock inte fikat klart, när Idrottsgalan inleddes. Såg därför de första fem minuterna innan det var dags att förbereda sig för levande idrott på min egen apparat.
Galapresentatören inledde med att förklara hur man röstade på Jerringpriset: Använder ni – och så sa hon namnet på en app – får ni gratis tre samtal.
Men hallå, kan man på ett tydligare sätt visa att förfarandet är – precis som belackarna påstår – en form av kampanjröstning? Kampanjer kan man inte värja sig mot, men att under röstningsperioden bara får använda ett telefonnummer vore väl inte så svårt att införa 2017.
Nu har det blivit en olustig debatt. Golfentusiasterna har gått i taket. Var finns simmarnas röster? Och de andras idrotternas?
Rätt eller fel vinnare? Jag vet inte. Jag bryr mig helt enkelt inte.
***
Det gör jag mig däremot om VM-handbollen.
Det var synd att ett i mina ögon mycket bra domarpar gjorde två misstag i slutminuten. Danmark hade sju passningar innan Hans Lindberg – med klar golvkontakt – knorrade in 27—25. Sverige gick miste om en kvitteringsmöjlighet.
Låt mig först konstatera att Sverige under Kristjan Andresson gjorde sin absolut bästa insats, trots att det var första förlusten. Sverige var spelmässigt i klass med Danmark. Den stora bristen fanns i avslutningarna. Visst Niklas Landin var som vanligt ypperlig i det danska målet, men handen på hjärtat, många av skotten, speciellt från distans, var inte av VM-klass.
Albin Lagergren är i min bok den hittills största överraskningen i VM. Men han behöver avlastning inför slutspelet. Johan Jakobsson är välkommen.
Liksom att Lukas Nilsson återfår sitt självförtroende. Tyvärr bröt insatsen senast mot Argentina inte trenden. Några bra inspel och kantutspel är inte nog för en skytt.
Simon Jeppsson är ännu inte testad i het internationell landslagshandboll.
Det behövs ett bättre distansskytte!
***
Det sägs att tur otur jämnar ut sig. Är det så, är det Sveriges tur att ha marginalerna med sig i nästa jämna VM-match. För det var dessa som var skillnaden mellan Danmark och Sverige.
Jag varnade för Argentina inför dagens VM-möte i handboll.
Så fel man kan ha!
Varningen var dock befogad i drygt tio minuter. Sen blev det en ny enkel resa för Sverige, 35—17. Ett bra Sverige det skall poängteras.
Idrotten/handbollen är underlig. Som nu att Argentinas briljanta handboll – som laget också i perioder (längre än i dag) presterade mot Danmark – i samma match kan följas av rena nybörjartakter. Viljan betyder mycket i handboll. När den försvinner blir det ett ras. Som nu för sydamerikanerna.
De visade dock sina offensiva kvaliteter, då två svenska spelare fick matchstraff för alltför ojuste spel.
Jag är inte helt klar över konsekvenserna vid mer än ett rött kort i VM. I inhemskt spel blir det en matchs avstängning efter det andra kortet i samma turnering/serie. Har för mig att samma bestämmelser gäller i VM. Jesper Nielsens och Fredric Petterssons matchstraff kan därför få värre konsekvenser i fortsättningen än i dagens möte. Båda var ju onödiga, de kom båda då svenskvinsten var hemma.
Nåväl, gnäll inte! Det var en seger som visade på klass.
Speciellt som hårt kritiserade Lukas Nilsson visade sin höga offensiva kapacitet, såväl med sitt skytte, sina inspel och kantutspel. Och märk, han var som bäst när matchen var jämn under de tio första minuterna.
Och i morgon är det den första riktiga utmaningen, Danmark.
Nog så spännande!
Det är aldrig fel att inleda ett VM i handboll med en enkel, komfortabel vinst, 33—16.
Visst Bahrain kommer att bli sist gruppen, men matchen gav positiva besked. Det finns både topp och bredd i truppen. Förbundskapten Kristjan Andrésson matchade laget förståndigt, alla fick speltid. Nyckelspelaren Jim Gottfridsson fick mycket vila på bänken, men trots sin ringa speltid utsåg den internationella juryn till Matchens lirare. Nog sagt om Jims betydelse.
Bekymmersamt är förstås att Lukas Nilsson helt har tappat form och självförtroende. Hans skytte behövs. Det går inte att lägga ansvaret helt på debutanten Simon Jeppsson och en komplementspelare som Philip Stenmalm.
Det är givetvis också oroande att Johan Jakobssons hjärnskakningsrehabilitering drar ut på tiden. Han missar både nödvändig matchning och träning.
Lukas Nilssons omställning från firad stjärna i Ystads IF till en mera undanskymd roll i ett av Bundesligas bästa lag, Kiel, är inget lätt steg att mentalt ta för en 20-årig grabb. Det är inte heller lätt att i unga år bibehålla en form år ut och år in. Handbollen är verkligen en Året runt idrott med mästerskap och kvaltävlingar varje år. Det sliter och i alla nationer finns det spelare som är skadade eller ur form.
Det måste man leva med.
***
33—16 är inga siffror att bygga framtidstips på.
Lika lite som 22—33, Argentinas mot OS-mästarna Danmark.
Ett Danmark med världens främste spelare, Mikkel Hansen, på spelhumör och en inspirerad målvakt i Niklas Landin är kanske det svåraste man kan stöta på i handbollsvärlden.
Det gjorde Argentina. Som dock stundtals var riktigt, riktigt bra mot danskarna. I OS senast kom Argentina före Sverige. Det säger förstås inte så mycket. Men i förra VM-turneringen för två år sedan vann sydamerikanerna över Ryssland och kryssade mot Danmark.
Och inte minst vann med 27—22 mot Sverige i Scandinavium I VM 2011.
Den som sorterar in Argentina i ungefär samma fack som Bahrain har inte läst sin historieläxa.
Och inte heller sett de kvaliteter man visade i går mot Danmark.
En varning är härmed utfärdad.