VM-handbollen 2017 är slut för Sveriges del.
Sverige kom på sjätte plats.
Jo, så är det. Även om Sydsvenskans krönikör påstår att det återstår några placeringsmatcher. Sedan mellanrundan slopades i samband med VM 2013 rankar man lagen mellan plats 5 och 16 efter insatserna i gruppspelet.
Men att lära sig dessa grundläggande bestämmelser är givetvis för mycket begärt, när i alla sammanhang kvantitet går före kvalitet. Det går ju inte att missa att ett ungdomslag från MFF skall spela en träningsmatch på Parken i Köpenhamn.
Om den svenska VM-insatsen är det mesta sagt. Men mer vill alltid ha mer. Det hade med en annan lottning kunnat bli ett steg till. En VM-lottning beror inte enbart på Fru Fortuna. Insatserna i tidigare turneringar rangordningar nationerna, sätter dem i olika seedningsgrupper. Sjätteplatsen i år gynnar därför Sverige inför kommande mästerskap.
I kommentarerna frodas optimismen inför de kommande årens många mästerskap. Idrotten är i sig optimistisk, det ligger i generna. Själv ser jag givetvis också med stora förhoppningar fram mot vad det här unga, sympatiska och inte minst lovande lag skall åstadkomma i framtiden.
Men det blåser snålt på toppen. Marginalerna är små, extremt små i handboll. Ett mål hit eller dit betyder så oerhört mycket.
En av många positiva egenskaper med den här svenska upplagan är att laget i de matcher man ”skulle” vinna aldrig utsatte sig för risken att hamna i stressiga, jämna avslutningsminuter. Laget fick snabbt matcherna dit man ville.
Det går givetvis att påstå att Sverige bara hade två riktigt bra motståndare – och det blev ju också förluster mot Danmark och Frankrike – men de lag man utklassade visade vid andra tillfällen sin höga kapacitet.
Det finns ingen klar logik i idrottens värld. Som nu att Danmark elimineras av Ungern, som besegrats av Vitryssland, samma lag som sen åker på minus 19 mot Sverige. Som förlorade mot just Danmark.
Och se på Danmark en gång till: OS-etta 2016 och som vid de nio senaste internationella mästerskapen, OS, VM och EM, har spelat hem fem medaljer, därav två guld, och nu i Frankrike kom på plats tio.
Kanske bra att veta när den svenska optimismen frodas inför framtiden.
Efter förra VM-turneringen för herrar verkade det som om handbollsvärlden var på väg att breddas.
Qatar, lite speciella skäl måste medges, Brasilien, Tunisien, Österrike, Egypten (förvisso VM-fyra 2001) och Argentina oroade de etablerade europeiska nationerna på ett glädjande sätt. Alla idrotter tjänar på när fler länder kan agera på en hög internationell nivå.
Det behöver inte innebära en nationell idrottslig ”katastrof” att bli utslagen före semifinalen. Som i ishockey. Även om danskarna förmodligen har nära att känna att förlusten mot Ungern var något åt det hållet.
I årets gruppspel var man tillbaka i det gamla vanliga Europaspåret. Av lagen som kvalificerade sig till slutspelet var det endast Brasilien som slog ut ett europeiskt land, ett ungt, skadedrabbat Polen. Egypten och Qatar avancerade via Argentina och Bahrain.
Det är inte bra att elitlagen koncentreras till Europa. Främst saknar jag ett bra lag från Sydostasien. Vi lite äldre minns Sydkorea åren kring det egna OS i Söul 1988. Kan Japan få samma kick inför hemma-OS 2020? Det vore välkommet.
De ”små” stod dock upp bra i åttondelsfinalerna. Först och främst Ungerns skräll mot Danmark. Men även Brasilien var nära en knall mot Spanien. Och detta fantastiska Island höll ju Frankrike stången en bit in i andra halvlek. Ett Island utan sin världsstjärna Aron Palmarsson.
Om Qatars sätt att bygga ett landslag kan man ha många åsikter. Men avancemanget via Tyskland måste givetvis klassas som en smärre överraskning.
Och var skall vi sortera in Norges insats? Ok, fyra i EM 2016 men det är inte orealistiskt att man får se Norge i VM-finalen på söndag. Tänka sig Norges damer som EM-etta och en dryg månad senare herrarna i en VM-final.
Norrmännen kan mer än åka skidor.
Sverige då? Lite oturligt att man hamnat på samma halva som Frankrike.
Men det finns utrymme för fler överraskningar. Svenskarnas strålande insatser hittills – Qatars och Egyptens senaste matcher har visat dessa lag inte alls är så dåliga som siffrorna mot Sverige visade – har naturligtvis gjort att fransmännen knappast lär underskatta Sverige.
Det finns dock läge för en helnordisk final. Eller tog nu den orealistiska, nationella optimismen överhand?
Troligen.
Några tankar en lördagsmiddag i dimman.
Den yttre, inte den inre.
Har just sett damloppet på skidor i Världscupen. Strålande vinterväder och 30 000 personer på plats i Ulricehamn.
Skidsporten har en stor, fast plats i det svenska idrottshjärta.
30 000 är imponerande.
***
Har något svenskt landslag i handboll någon gång haft ett bättre försvarsspel än under de 40 första minuterna i går i VM-mötet mot Egypten? Jag tvivlar. Det var defensiven som bäddade för Jerry Tollbrings och Niclas Ekbergs kontringssuccé. Och målvakten Andreas Palickas höga räddningsprocent.
Imponerande, minst sagt.
***
Fredrik Larsson har lämnat Malbas ligalag för Norrköping. Han är den ende spelaren som haft någon längre speltid de två senaste säsongerna i ett lag som skriker efter kontinuitet.
Utan denna kan man aldrig bygga något stabilt. Speciellt inte när kassan dessutom är tom.
Nu pratar coachen Henrik Svensson om att ersätta Fredrik Larsson, genomgående lagets främste, med en utländsk spelare för att försöka nå i fatt Umeå och nå en slutspelsplats, det vill säga bli åtta av nio lag.
Till vad nytta?
Jag har inget emot idrottsliga ambitioner, men de måste vara realistiska. För att få ett lag, utan Fredrik Larsson, att hota Umeå behövs ett nytillskott av så hög klass att det är helt otänkbart att en sådan spelare skall hamna Malmö.
Kom ihåg att Malbas förlustsiffror i match efter match ligger kring 30 poäng!
Om, jag menar om, om, om, det orealistiska inträffar skulle det innebära två dyra bortaresor till antagligen Luleå och en kostsam hemmamatch i Heleneholmshallen.
Malbas har ett redovisat hemmasnitt på 128 (!) åskådare, särklassigt minst i Ligan. Varje hemmaarrangemang innebär många tusen kronor i förlust. Varför försämra detta konto till ingen sportslig nytta?
Det pågår en ständig debatt om barn- och ungdomsidrott.
Givetvis positivt.
Under jul- och nyårshelgen fanns det många inlägg i tv, radio och i tidningarna. Att debatten tog ny fart berodde naturligtvis på att den mäktiga fotbollen bestämt att man från och med 2017 inte skall redovisa serietabeller innan laget deltar i en 13-årsserie. Inga vinnare i olika cuper skall heller koras i yngre årgångar än 13.
Dessa regler, med modifierade åldersgränser, finns redan i basket, handboll och innebandy. Och faktiskt även i några fotbollsdistrikt, till exempel Göteborg.
Utfallet är övervägande positivt. Verksamheten har inte minskat. Tävlingshetsen har avtagit.
De som är mot de restriktiva bestämmelserna glömmer det allra viktigaste: Den svenska ungdomsidrott är som störst innan barnen fyllt 12 år.
Detta enligt Björn Eriksson, Riksidrottsförbundets ordförande, vid ett möte med Idrottsmuseets Vänner i Malmö i höstas.
För mig är det naturligt att de ansvariga då gör något. Givetvis skall vi ha barnidrott under trivsamma, sociala former, gärna med tävlingar utan press från omgivningen. Definitivt inte från okunniga, prestigetörstande föräldrar.
***
Ett annat argument som framförs är att genom att i cuperna reducera antalet tävlingsinriktade åldersklasser kommer arrangörsföreningarna att missa en stor inkomstkälla.
Men hur många av exempelvis Skånes 390 föreningar arrangerar en årlig turnering? I Malmö är det tre, Malmö FF:s Skånecup, Olympic cup och Oxie SK:s Tomtecup. För de två mindre klubbarna är det förstås ett kännbart inkomstbortfall. Samtidigt kan man förhoppningsvis i ett framtidsperspektiv vända den utveckling som finns och få fler ungdomar att fortsätta med sin idrott med nya utmaningar med attraktiva turneringar. Antalet ”mellantonåringar” som spelar fotboll minskar nämligen. Det är detta de nya åldersbestämmelserna vill få stopp på.
Ta 2016 års Tomtecup är ett exempel på hur det ser ut. Antalet deltagande lag var på pojksidan:
P 16 – 6 P 15—10 P 14—10
P 13—20 P 12—16 P 11—32
P 10—40 P 9—48 P 8—48
P 7—48
Nu är naturligtvis en inneturnering i Malmö i december ingen helt rättvisande bild av ungdomsfotbollen i Sverige. Men den visar hur det ser ut, var koncentrationen ligger.
Är det inte förståeligt att idrotten vill diskutera och ändra något som olika forskningsresultat visar inte är bra för svensk idrott, varken ur social eller elitidrottens synvinkel.
Jag har full förståelse att det för föreningarna är en viktig inkomstkälla och därför satsar ungt.
Men siffrorna visar också att Björn Erikssons oroande siffror har fog för sig:
”Svensk idrott peakar i 11,5 årsåldern.”
***
Jag återkommer med synpunkter på svensk ungdomsidrott.
Det finns många spelare att berömma efter den övertygande elvamålsvinsten över Qatar i handbolls-VM.
Jag lyfter i ställer fram de båda förbundskaptenerna Kristjan Andrésson och Martin Boquist. De har, så här från tv-fåtöljen, skapat en glädje och harmoni i truppen som gör att de unga spelarna vågar och plockar fram de egenskaper de har och som gett dem plats i VM-truppen.
Albin Lagergren visar till och med en högre kapacitet än på hemmaplan i Kristianstad.
Jag gillar också att tränarna går runt på många spelare. Det skapar laganda. Som att låta Jesper Konradsson under långa perioder strålande ersätta lagets viktigaste utespelare Jim Gottfridsson.
Deras tro på en totalt sett misslyckad Lukas Nilsson, bra i dag igen, är viktig för en lyckosam fortsättning.
Sen är jag övertygad om att utse Niklas Ekberg till lagkapten är ett strålande val. Han skapar med sin sympatiska framtoning en positiv anda i truppen.
Det blir en intressant fortsättning av VM. Och trevliga mästerskap framöver.