Man har mycket att göra som pensionär.
Det finns en massa saker man helt enkelt inte hinner med. Såg exempelvis inte en enda match från den sista omgången av Allsvenskan i fotboll. I alla andra av de 29 omgångarna har jag sett mellan två och fem matcher. Nördigt, jag vet.
Regnlördagen hann jag dock med en del, skrev ner några av mina funderingar efter ödesmatchen i fotboll mellan Prespa Birlik och Mjällby.
***
Den födde också andra tankar.
Det pläderas på en del håll att all elitfotboll på herrsidan skall spelas på naturgräs. Men när inte ens Malmö kan erbjuda en acceptabel gräsmatta i början av november efter en höst med ett ovanligt bra väder, hur skall då klimatmässigt sämre områden klara det. Stadions matta var undermålig och det kommer förmodligen att ta lång tid att få den i spelbart skick igen.
Och FC Rosengårds herrar fick flytta från sin gräsplan på Rosengård till Malmö Ip:s konstgräs för att få spelbart underlag för sin kvalmatch till division 1. Vinsten innebär en ny hemmamatch. Malmö lär inte kunna erbjuda en tillräckligt bra gräsplan då heller.
Hur många av gårdagens allsvenska matcher i ovädret hade kunnat spelas på ett rättvist underlag utan konstgräs?
Hellre konstgräs än undermåligt naturgräs. Med en tävlingssäsong från februari in i november med 32 lag, från i stort hela landet, i de två högsta serierna är det en omöjlighet att kunna erbjuda naturgräs under hela säsongen.
***
Hann också se herrarnas VM-kvalseger i handboll mot Slovakien. Imponerande igen, liksom mot Montenegro. Fast annorlunda. Den här gången var försvarsspelet av högsta klass. Det som gladde mest var att det mestadels fungerade tack vare snabba fötter och spelintelligens och inte genom spelförstörande fasthållningar. Det var befriande att se.
Alltför destruktivt spel är en fara för utvecklingen.
Jag började min idrottshelg i ösregnet på Malmö stadion och ödesmatchen i fotbollens Söderetta.
För Prespa Birlik och Mjällby var det vinna eller försvinna. Det var dock en match av större betydelse än en degradering eller inte. Svensk fotboll behöver Mjällby. Prespa i sin nuvarande skepnad tillför inte mycket utveckling.
Nu vann Mjällby med klara 3—0 och har fortsatt kontakt med elitfotbollen. Regionen, Blekinge och Nordostskåne, behöver en elitklubb. Mjällby AIF är enda realistiska alternativet. I Kristianstad härskar handbollen, i Karlskrona finns elitlag i ishockey och handboll och på den marknaden skall nu fotbollslaget FK Karlskrona, nya i division 1, också konkurrera.
MAIF är en gedigen klubb, förvisso med en stram ekonomi som många andra, men man har en välskött ungdomsavdelning vars lag med viss framgång spelar i samma serier som de allsvenska klubbarnas ungdomslag.
Genom åren har Mjällby också haft bra koll på regionens talanger. Minst hälften av trupperna i Allsvenskan och Superettan har nästan undantagslöst haft regional anknytning. Många har också tagit stegen vidare.
Därför behövs Mjällby AIF på minst division 1-nivå.
Vinsten i går var en seger för svensk fotboll.
***
Förmodligen står herrfotbollen i Malmö 2017 åter utan lag i Superettan och division 1. Om nu inte FC Rosengård överraskar i eftermiddagens kval till Söderettan.
Tyvärr ser jag ingen klubb som inom överskådlig tid har kapacitet att nå Superettan.
Vilken väg tar Prespa utan någon ungdomsverksamhet att tala om? IFK Malmö är i samma situation med sina ungdomar. FC Rosengård har i åratal pratat om sin egenproduktion som skall bära uppåt. Men det har varit mest prat.
Kvarnby IK, BK Olympic och Kulladals FF har bra ungdomslag men har långt ifrån de resurser som behövs för att komma högre än tvåan. Och det är nivå 4.
Malmö får nog nöja sig med att se dem som inte platsar i Malmö FF spela för främst Trelleborgs FF.
Såg naturligtvis EM-kvalet i handboll mot Montenegro.
På tv, kanske tyvärr. Man börjar bli bekväm.
Det var mycket som gladde men utan att vara någon slav på triumfvagnen: Har Sverige någonsin mött ett så svagt motstånd från Balkan i tävlingssammanhang? Det var ju till och med så illa att målvakten före paus var lagets bäste spelare, i särklass. Detta trots 15 måls differens.
Givetvis var det viktigt att förbundskaptenen Kristjan Andreasson med assistenten Martin Boguist fick en start som gör att de slipper grubbla och känna oro fram i alla fall till lördagens betydligt värre uppgift, Slovakien borta.
Som det nu blev var det ett ypperligt tillfälle att ge debutanten Simon Jeppsson 20 minuters speltid. Han visade att det finns kapacitet även mot tuffare (nåja!) motstånd än det i Handbollsligan.
Liksom andra av de mer eller mindre nya.
Man har sina favoriter av en eller annan anledning. En av mina i handbollslandslaget är Niclas Ekberg. Jag hade en liten uppgift i samband med VM 2011 i Malmö och kom då i regelbunden kontakt med landslagstruppen. Utan att gå in på det negativa, kan jag bara konstatera, att Niclas var den särklassigt mest sympatiske spelaren av alla.
Därför gladdes jag speciellt åt gårdagscomebacken efter det olyckliga benbrottet inför OS. I går visade han vilket brett register han besitter. Att han är vass från kanterna och i kontringarna har vi sett tidigare. I går vågade – förvisso måste det undermåliga motståndet tas med i beräkningen – han skjuta från distans (ett mål) och briljera i inspel (två målgivande). Det påminde om hans genombrott i IFK Ystad för åtta, nio år sedan.
Konkurrensen i massmedias krassa värld är tuff. I går hamnade Simon Jeppsson i strålkastarskenet. Niclas Ekberg hamnade utanför. I min bok hade han inte gjort det. En lysande come back efter skadan.
Satt i går och med ett halvt öga följde fotbollens U 21-final mellan Brommapojkarna och Hammarby, 0—4.
Hammarby vann även U 17-finalen, 2—1 över Elfsborg.
Resonemanget i tv-studion kom in på vilka klubbar som har de bästa akademierna, ett modernt uttryck för ungdomssektion. Efter två SM-guld av fyra på U-sidan nämndes naturligtvis Hammarby. Brommapojkarna hör alltid hemma i dessa sammanhang liksom Malmö FF. Så är det självfallet. Historian visar detta.
Niclas Carlnén, MFF;s vd, konstaterade för en tid sedan att klubbens akademi är bäst i landet utan att presentera några kriterier. Hans uttalande har anammats av andra.
I all anspråkslöshet vill jag påstå: IF Elfsborg är 2016 års framgångsrikaste klubb på pojksidan. Boråsföreningen hade tre lag i final, förlorade förvisso alla tre men denna bredd imponerar i en svensk fotbollsvärld där vikten av att ha en bred grund långt upp i åldrarna poängteras allt mera.
Med rätt marginaler kunde det blivit full finalpott för Elfsborg. I U 21 fördelades finalplatserna i två slutspelsgrupper där segrarna avancerade till final. Elfsborg blev tvåa efter BP med samma poäng men föll på sämre målskillnad, två mål.
U 21-serierna har resultatmässigt i min värld inget större värde. I ena matchen ställer klubbarna upp med lag som nästan håller allsvensk klass, i nästa ett ungt juniorlag. Därav de varierande resultaten. 7—1 kan bli 0—6 mot till synes likvärdigt motstånd i en och samma vecka. Det ger ingen trovärdighet.
Finalresultaten visar på klubbredd.
P 16: AIK—Elfsborg 4—2
P 17: Elfsborg—Hammarby 1—2
P 19: Malmö FF—Elfsborg 3—1
U 21: BP—Hammarby 0—4
BP hade dessutom två lag i semi, Helsingborgs IF, Hammarby, Djurgården och Halmstad BK ett vardera i de tre yngsta klasserna. Det är BP och Hammarby som konkurrerar med Elfsborg om att ha den bästa toppbredden 2016.
Ok, ett guld till Elfsborg hade gett extra glans men i ett framtidsperspektiv tynger tre silver verkligen tungt.
Elfsborg har också visat att man kan förädla sina talanger. I Janne Andersson senaste landslagstrupp finns tre spelare från deras akademi, Oscar Hiljemark, Viktor Claesson och Marcus Rohdén.
Jag är från "¨landet",
Det är därför naturligt för mig att i många sammanhang hålla på de små, utan att lägga några socialistiska synpunkter på åsikterna.
Därför reagerar jag när jag i veckan läste det här i en fotbollskrönika:
Men allsvenskan behöver inte både Sundsvall och Gefle. Två lag som gör vad de kan utifrån sina resurser, kan det tyckas, men inte står för så mycket utveckling.
Vem är hen att ha någon uppfattning vad som är utvecklande för svensk fotboll.
När svensk fotboll i demokratisk ordning beslutade att Allsvenskan skall bestå av 16 lag och Superettan av lika många fanns det många målsättningar man ville nå.
Fler tävlingsmatcher i en spetsad seriepyramid var en.
Man ville också ge fler regioner/lag möjlighet att spela elitfotboll.
Fler elitlag/fler elitspelare kräver bättre spelarutbildning och intensivare scouting för att öka bredden på toppen.
Detta bland mycket annat.
Dessa kriterier är svåra att mäta men Gefle och GIF Sundsvall har likaväl som många av sina allsvenska konkurrenter bidragit till att delar av målsättningarna infriats. Det finns några spelare i olika landslag som skolats i de båda Norrlandklubbarna också hamnat ute i den stora proffsvärlden.
Dessutom har konkurrentlagen i många fall förstärkt sina lag norrifrån. Samtidigt som ratade spelare från andra klubbar fått chansen att fortsätta sina elitkarriärer i Norrland.
Så ser fotbollshierarkins näringskedja ut.
Det är trams och okunnighet att påstå att Gefle och Sundsvall inte står för mycket utveckling. Inte minst har de gjort ett utmärkt arbete med att hitta lovande ungdomar från övriga Norrland.
Och varför dra de båda klubbarna över en kam. Det är faktiskt drygt 21 mil mellan de båda städerna. Utgår du från Malmö och lägger till några mil till de 21 finns det i årets Allsvenska åtta lag i detta område. Jag skulle inre ta i min mun och påstå att någon av dessa klubbar inte på något sätt står för utveckling.
Ur publiksynpunkt är det givetvis bra att de allsvenska lagen finns i områden med stor befolkning. I Medelpad, ett geografiskt lite område, finns det 125 000 invånare med närhet till Sundsvall. Gävle kommun, med ett stort närområde, har en befolkningsmängd på över 100 000 personer. Tyvärr har publiken svikit nu när den kanske behövts som mest.
Och så det eviga tjatet om Gefles parkerade buss – det vill säga ett lågt försvarsspel. Taktik tillhör spelet och de senaste säsongerna har spelarmaterialet inneburit att Gefle nu oftast spelar en annorlunda fotboll än för ungefär fem år sedan. Men för att konstatera detta måste man se laget lite oftare än vid de två tillfällen man stöter på Malmö FF.
Elitfotboll i så stora delar av Sverige som möjligt är bra för utvecklingen.
Låt hela Fotbollssverige blomstra. Utan elitistiska synpunkter.