Det är dags införa ett så kallat utbildningsbidrag även i friidrott.
Frågan blir aktuell varje höst under den period då övergångarna sker. En namnunderskrift och en aktiv är klar för en ny klubb utan att moderföreningen får en enda krona i ersättning. Den aktive har utbildats av tränare som fått sin utbildning och lön bekostad av moderklubben, fått träningsläger, tävlingar och allt som måste till för att utvecklas. Sammantaget kan det säkert röra sig om summor för en 17-18-åring i svensk elitklass upp mot 100 000 kronor.
I Skåne går övergångarna huvudsakligen i en riktning, till Malmö AI från distriktets många småklubbar.
Jag har skrivit det förr och upprepar det gärna: MAI tar inte sitt fulla ansvar för den skånska friidrotten.
Tävlingar är en del av friidrottens utveckling. Att arrangera bra arenatävlingar är ett tungt jobb och med klen ekonomisk utdelning med tanke på alla de arbetstimmar som måste till.
I Skåne finns under vintern fem tävlingar med sex olika föreningar som arrangör, ensam eller i samarbete. Räkna om detta i 30-delar, 5x6. MAI hjälper till med 1/30. Fem småklubbar 29/30.
Utomhus finns det i Skåne 15-16 tävlingsdagar årligen som främst riktar sig till aktiva från distriktet. Det är tio klubbar som tar detta absolut livsviktiga ansvar. MAI tillhör inte dessa.
MAI lägger sin kraft på ett antal Kalvinknat och fyra långlopp/motionslopp.
Ingen – ingen – skall få mig att tro att man gör det för folkhälsans skull.
Jag är också ganska övertygad om att Idrottsgrundskolans friidrottsklasser och Friidrottsgymnasiet i Atleticum inte haft ett tillräckligt kvalificerat underlag utan elever från Skånes ”småklubbar”.
***
Hur skall då ett friidrottens utbildningsbidrag utformas?
Naturligtvis en svårlöst fråga, men när en aktiv tar medalj vid JSM, placerar sig bland de sex främsta vid senior-SM, kommer med i något landslag för ungdomar, juniorer eller seniorer eller deltager i något internationellt mästerskap skall moderklubben erhålla ett visst belopp. Naturligtvis skall beloppet variera för de olika kategorierna och maximeras i förhållanden till hur många år (från 12 som i fotboll?) den aktive varit i sin förra klubb. Efter ett visst antal år i den nya klubben skall utbildningsbidraget upphöra. Om någon blir en världsstjärna skall en så kallad solidaritetsersättning utbetalas (Lex Zlatan).
Jag är fullt medveten om att detta resonemang/förslag aldrig kommer att bli aktuellt men förhoppningsvis väcka någon tanke.
Om några liknande regler funnits hade exempelvis IK Finish fått tillbaka något av sina utgifter för flyktade talanger.
Det måste kännas tungt att nu förlora två av landets bästa sprinters, bröderna Kadestål, till MAI. Jag har lite hum om vad Finish var berett att under 2017 satsa på de båda.
Samtidigt vet jag att MAI inte vill betala 700 kronor/år (medlemsavgiften) för att en U-landslagsaktiv ville träna i en grannklubb. Hen skulle få träna gratis utan den sedvanliga träningsavgiften. Medlemsavgiften var för var att hen skulle vara bidragsberättigad i grannklubben vid träningstillfällena. Så är kutymen andra föreningar emellan.
(Det är tillåtet att vara medlem i mer än en förening men man får bara tävla för en.)
Sydsvenskan har under en tid berättar om hur politiker och tjänsteman i Malmö utnyttjat kommunens representationsloger och fina sittplatser på Swedbank Stadion och Malmö Arena för sig själv, släktingar och vänner.
Att man besöker ett arrangemang utan att betala och till och med får en kopp kaffe och en bulle är väl okej.
Men släkt och vänner?
Och när man dessutom kan förgylla besöket med mat och dryck, till och med med alkohol och med en meny av ibland lyxkaraktär, då har i min värld anständighetsgränsen överträtts.
Det är samma (förvisso lite hårdragit) politiker och tjänstemän som ligger bakom några småskurna beslut, som drabbar de små inom Malmöidrotten, den del inom samhället som ligger mig varmast om hjärtat.
Några exempel.
1) En förening arrangerade ett långlopp i löpning, hade en vätskekontroll på en föga trafikerad gång- och cykelstig och placerade under 20 minuter ett EGET bord på kommunens mark. Kostnad: 1 900 kronor.
(Föreningen har dock en medlem med en tomt som gränsar intill stigen och meddelade kommunen att bordet i stället skulle placeras på den privata tomten. Då backade kommunen och man fick utan kostnad ställa bordet bredvid stigen. Något prejudikat lär det dock inte ha blivit).
2) En förening, som på grund av sjukdom eller i en stressad situation inte avbokar en träningstid senast 24 timmar innan, får ett bötesbelopp på 800 kronor även om klubben skött alla sina åligganden i alla år. Inte ens en hastigt påkommen sjukdom anses som en förmildrande omständighet.
3) En fotbollsklubb ville återuppta den populära inomhusturneringen för seniorer i Kombihallen, som under decennier organiserats av personal från fritidsförvaltningen (Inge Blomberg och Sven-Åke Lövgren). För att få ekonomi i det hela ansökte klubben om en reducering av hallhyran från 6 000 kronor/dag till hälften. Avslag, med följden att Malmöklubbar sökt sig till andra ortet och att en för tävling tom Kombihall inte generar en enda krona till kommunen.
4) Friidrotten i stan är i behöv av mindre tävlingar både för ungdomar och veteraner. Inomhus ligger initialkostnaderna bara för att få vara inne i Atleticum på 7 500 per dag. Till detta skall läggas åtskilliga tusenlappar i andra nödvändiga utgifter. Det behövs många starter för att få ett acceptabelt överskott (vilket det likväl aldrig kan bli med tanke på alla de ideella timmar som måste till). Risken finns att de klubbar som är medarrangerör i mer än en innetävling per säsong inte orkar i längden. Inkomsterna är för små i förhållande till arbetsinsatsen.
Det finns åtskilliga fler exempel från Malmös idrottsvärld, där kommunens prispolitik gör att föreningarna inte finner ekonomiska lösningar i sina arrangemang. Dalhemscupen i handboll är ett av många exempel.
Kan tyckas småskuret att jämföra politikernas gratistittande och i gratisätande med den lilla idrottsvärldens ekonomiska problem.
Men det sticker i mina ögon att bestämmande personer inte tycks känna till den ideella världens enorma problem samtidigt som de gottar sig vid den rika idrottsvärldens bord.
Välkommen ner till idrottens verklighet!
Jag gillar basket.
Jo, man kan gilla både basket och handboll. Hund- och kattleken är lite larvig.
Jag är till och med övertygad om att båda bollsporterna utvecklats om man i unga år, i alla fall upp till och med 12 år, regelbundet haft någon form av träningsutbyte. Handbollen är bra på mycket, basketen lika bra på mycket annat. Lite här och lite där kan ge ett stort plus.
I olika roller har jag följt Malbas i över 30 år. Det är en välskött förening med en bra fungerande stor ungdomsavdelning. Malbas har även ambitionen att ha ett elitlag på herrsidan men verkar i den krassa Malmöverkligheten med klent publikintresse som drabbar alla elitlagen utom Malmö FF och Malmö Redhawks. Som damfotbollens Rosengård och LB 07, HK Malmö (dock på uppgång verkar det), innebandylagen och Pantern i Hockeyallsvenskan.
Bristen på kontinuitet i Malbas spelartrupp är också ett problem. I årets lag finns bara tre spelare kvar från förra säsongen. Endast en, Fredrik Larsson, hade någon längre speltid 2015/16. Det säger sig självt att det är svårt att få ett fungerande kollektiv under sådana premisser. De svenska skattereglerna gör också sitt till. USA-importerna – som anses nödvändiga för att få ett någorlunda konkurrenskraftigt lag – får bara vara kontrakterade under åtta månader för att få så kallad artistskatt. Basketen är låst – alltför mycket enligt min åsikt – vid strikta spelsystem vilket kräver kontinuitet och lång samträning. Coachen Henrik Svensson får inte dessa möjligheter.
I min idrottsvärld är igenkännandet en viktig faktor. Det ger en extra krydda att se utvecklingen på unga spelare och att lite så där von oben fundera/diskutera byten och utnyttjandet av spelarnas tid på plan. Malbas senaste säsonger har inte gett den möjligheten.
Malbas har oftast varit duktig på att få fram spelare till sitt A-lag. Så gott som varje år har något lag en hög placering i en USM-grupp. I säsongens A-trupp finns två egenprodukter. Förra säsongen skolades U 18-landslagets Tobias Sjöberg in i ligalaget. Han spelar nu i höst collegebasket i USA. Och Tobias är inte den ende från Malbas fina ungdomsverksamhet som finns i USA med fina villkor för studier och basketspel. Det är Malmögrabbar med kapacitet att förmodligen spela på liganivå. Nu tvingas Malbas komplettera utifrån.
Basketen i Malmö lever i ett bistert klimat.
Och är självfallet inte ensam i stans idrotts idrottsliv om detta.
Vilka krav kan ett idrottsförbund sätta på en kommun?
Jag tänker förstås på Svenska Fotbollförbundets regler som inte godkänner Limhamns idrottsplats som en allsvensk arena för LB O7.
Grattis förresten till avancemanget!
Kan man spela i Elitettan, så kan man väl även spela allsvensk fotboll där. Huvudsakligen är att planen är bra. Och det lär den väl vara. LB 07 vill spela kvar där och den som blir lidande om läktarkomforten – det är en av anledningarna till underkännandet – inte är den högsta, är ju arrangörsklubben., som eventullt missar intäkter. Men har publiken kommit när laget spelat i Elitettan så gör den självfallet också med spel en nivå högre. Är varan tillräckligt bra säljer den.
Man anmärker också på pressutrymmena. De är inte bra, jag vet. Men som sagt, även dessa har dugt under de så säsonger laget spelat elitfotboll. Jag tror tyvärr inte att det blir någon massinvasion av media till LB 07:s matcher förutom i derbyt mot FC Rosengård.
Jag förstår förbundens – kraven finns även hos andra idrotter – önskemål om att göra det bekvämt för åskådare och journalister men det finns ju bakom även en ekonomisk realitet för kommunerna att ta hänsyn till. Behoven är många inom hela samhället. Inte minst utanför idrotten.
Det känns fel att en kommun måste investera stora belopp – har ingen aning om summan i detta fall – i något som ej är absolut nödvändigt. Och som kanske dessutom kanske bara är ”nödvändigt” ett år. Så blir det ju—det vill jag självfallet inte – om LB 07 åker ut direkt.
Jag har också för mig att den lilla, slitna träläktaren på Limhamns ip är K-märkt, liksom för övrigt träläktaren på Malmö idrottsplats.
Det finns inga acceptabla skäl att förbjuda allsvenskt spel på Limhamns idrottsplats!
Har just i Sydsvenskan läst en artikel om den förre MFF-aren Jiloan Hamad.
Den gjorde mig beklämd, och inte så lite heller.
Hamad finns nu i det hyfsade mittenlaget Hoffenheim i Bundesliga men är tydligen långt från ens en bänkplats. Naturligtvis är det tränarens fel, inte en stavelse om att den egna kapaciteten kanske inte räcker till. Det måste ju vara tränarens fel eftersom: ”Jag har aldrig varit i så bra form.”
Nåväl, så kan det vara.
Men det som gör mig beklämd är Hamads resonemang om en flytt från Hoffenheim. Han berättar att han har haft anbud från ett tiotal klubbar men att han nobbat dem för att pengarna var för små och att lagen inte var tillräckligt bra för hans förmåga.
En 25-årig spelare föredrar alltså att träna (och få lön) tillsammans med några andra som inte heller tillhör A-truppen i stället för att göra det han förmodligen tycker är det bästa han vet, spela fotboll i tävlingssammanhang.
Pengarna är viktigare är fotbollen.
Någon tia bör han ha sparat under sin proffstid och de löner han har erbjudits av de intresserade klubbarna lär inte ha varit några svältlöner.