Nu är det dags för den svenska fotbollen att utnyttja den teknik som finns.
Att det inte 2016 finns målkameror på de allsvenska arenorna är minst sagt underligt. BK Häcken blev verkligen hårt drabbat när laget inte fick ett mål godkänt mot Örebro. Bollen var en halvmeter över linjen. Nu fick ÖSK två poäng man inte gjort sig förtjänt av. Slutändan kan det betyda att ÖSK får delta i någon Europacup, kanske på Häckens bekostnad.
***
Skall man kunna granska ett domslut i efterhand och ändra domarens beslut? Naturligtvis en kontroversiell fråga. Ibland känns det rimligt. Som när ett felaktigt beslut renderar i två bestraffningar. Det har hänt några gånger i Allsvenskan nyligen. Senast i går i matchen mellan J-Södra och Hammarby. Hemmalagets Fredric Fendrich var på väg igenom, föll och domaren visade det gula kortet, filmning. Reprisen (domarens värsta fiende) visade klart att en Hammarbyspelare träffade Fendrichs fot. Domaren uppfattade inte detta, det accepterar jag, och att han då menar att det är filmning, som skall ge varning, är lika givet.
Men straffpåföljden för J-Södra är orimlig. Dels går man miste om en straff och dels får Fendrich en oberättigad varning. Straffsparken kan man inte göra något åt, men i efterhand borde varningen tas bort från Fendrichs register.
I ishockey granskar man i efterhand våldsamma tacklingar och utdömer därefter en påföljd. Det finns fall när fotbollen borde ha samma möjlighet.
Jag menar att gårdagens händelse är en sådan. Domaren Al-Hakim har förmodligen sett att han bedömde situationen fel och borde vara tacksam om hans misstag i alla fall gav ett mildare straff.
***
Kommentatorn i tv menade: Fendrich ”förstärkte”.
Vadå, förstärkte? Skall man förstärka något, måste detta något ha skett.
Kommentatorn medgav efter reprisen att det var en beröring men att det likväl var en filmning. Jag får inte ihop detta. Fotbollsreglerna är klara: Antingen är det ojuste eller korrekt.
Handbollen har lite mer flytande regler.
Accepterar MFF lagbrott?
Naturligtvis inte.
Men borde inte spelarna markera mot klacken på den norra ståplatssektion, som med sitt ideliga bengalbrännande i går mot IFK Göteborg förorsakade klubben bötesbelopp i 100 000 kronorsklassen.
Nu gick spelarna som vanligt fram till klacken och firade. Varför inte göra det framför de båda långsidorna och i den sydöstra kurvan, där publiken är lika hängivna MFF-anhängare som de på ståplats? Alltså som en markering. Det finns många trogna i den blå familjen som inte vill beblanda sig med ståplats på grund av det obehag bland annat bengalerna framkallar.
Jag vet att ”brännarna” utgör ett lite fåtal och att de blev utbuade i går. Jag är också emot kollektiv bestraffning men de gemensamma hyllningarna ger en slags acceptans.
***
När skall en match avbrytas och inte slutföras?
Vi har två exempel i årets Allsvenska. I båda fallen har spelare eller funktionärer angripits, har utsatts för fara. När publiken är i riskzonen, då? Det brann bevisligen på läktaren i går och röken har vid ett flertal tillfällen tvingat åskådare att uppsöka sjukhus.
Det kastades också in föremål (en flaska?) mot IFK:s målvakt Alvbåge utan att träffa. Hade den gjort det hade matchen blivit en 3—0-seger till gästerna. Skall träffsäkerheten hos den kastande avgöra straffsatsen?
Och kan en astmatiker med allergi spela fotboll där det samtidigt brinner bengaler? Hur lätt är det inte att för exempelvis en målvakt att simulera både huvudvärk och illamående när det börjar brinna bakom honom?
Självfallet hårdrar jag det hela. Jag kan hitta på fler situationer som kan föranleda diskussioner.
Vad jag vill ha sagt är reglerna är alldeles för diffusa. Alldeles för orättvisa. Dessutom drabbar de en tredje part.
Jag vill se att matcherna avgörs på planerna,
Ta nu vintern och se över regelverket! IFK Göteborg—MFF och J-Södra—Östersund har visat att det är en nödvändighet.
Under gårdagsmötet – och i många andra matcher – fanns händelser värda att utvärdera i ett rättvist framtida regelsystem.
Dags att avslöja sina brister.
Skall försöka tippa utgången av Handbollsligan, den som tidigare kallades Elitserien för herrar.
Ser i dagsläget sju klara slutspelslag och två som kommer att kriga för att undgå direktnedflyttning.
Jag är beredd på många gliringar framåt vårkanten. Men det pallar jag för.
1) Alingsås. Tappar visserligen duktige målvakten Aggefors med de precisa utkasten men en bred trupp har kompletterats med landslagsmässige Magnus Persson. 22-årige Jesper Konradsson är fortfarande under utveckling.
2) IFK Kristianstad. Jag erkänner utan omsvep att jag har relativt grunda kunskaper om alla nyförvärven men har svårt att inse att de håller samma klass som de som lämnat. Handboll kräver kontinuitet (det sägs så från tränarhåll). Finns den hos IFK? Inspirerade målvakter en styrka.
3) Ystads IF. Kan man ersätta Lukas Nilsson är den fråga alla ställer sig. Men med den bredd på nio-meter som YIF har, fixar man det. Och i den mängd av talanger det finns kommer några säkert att ta steg närmare svensktoppen. Osäkert på mittsex efter Bagers flytt.
4) HK Malmö. Intressant tränarbyte. Har Stian Tönnesen samma blick som tränare som han hade som spelare kan det föra långt. Rutin finns i överflöd. Kan veteranerna tända till under den långa grundserien? Stian har lovat att han skall utnyttja sin trupp bättre än sin föregångare. Kan vara en nyckel till ett framgångsrikt slutspel.
5) Redbergslid. Har en av ligans bästa A-uppställningar i ljusa stunder. Runt om finns en stor mängd välskolade grabbar kring 20 år, både över och under. Se upp! Här finns potential.
6) Sävehof. Ny inspirerande hall. Jonas Larholm tillbaka, Per Sandström i målet, vassa kanter, islänningen Ingolfsson som mittsexa. Nästan intakt trupp. Robert Wedberg åter som tränare. Förra säsongen sexa. Finns anledning till ett Se upp! Även här.
7) Lugi. De norska målvakterna har haft stor del i de senaste årens framgångar. Det ser tunnare ut nu på denna den viktigaste positionen. Den stora ungdomsavdelningen producerar många spelare till A-truppen men på senare år har få nått stabil elitserienivå. Dags för Alfred Jönsson (från H 43)?
8) Hammarby. Har mist spektakuläre Josef Pujol som styrde det mesta av lagets spel. På gott och ont. Såg i fjor (?) HK Malmö mot Hammarby utan Pujol och då spelade Hammarby snabbare i det uppställda spelet och vann i Baltiskan. Klurige Kalle Matsson har säker något lurt i taktikärmen.
9) Ricoh. Seriens på dessa breddgrader mest anonyma lag men islänningar ger alltid tillbaka. Henrik Olsson är alltid ett hot. Svårspelad hemmaarena. Som spelare var Martin Boquist en av mina favoriter. Som tränare inger han lugn.
10) Guif. Har tappat tre landslagsmässiga spelare och orutinen lyser igenom. Skall spela i en ombyggd, låg lada innan den nya hallen blir kvar till kommande säsonger. Kan gynna Guif, som presenterar sju spelare 20 år och yngre i truppen.
11) Karlskrona. Nykomlingen hade en ojämn säsong. Var ofta med länge i matcherna men föll igenom på slutet. Ser ut att vara plus på silly season-listan.
12) Skövde. Hade det jobbigt förra spelåret, elva. Det blir inte lättare i år med elva flyktade spelare och i stort helt okända nytillskott. Den fina handbollskulturen i Skövde sätter sin prägel på truppen,
13) IFK Ystad. Kan ett lag bestående av spelare som blivit över, när alla andra tagit sitt, hålla sig kvar i Handbollsligan? En förutsättning är att lagets storstjärna dansken Henrik Knudsen först och främst blir frisk och sen förblir det. Tränaren Kenneth Anderson gjorde något bra när han förde upp laget. Håller han kvar laget är den en än större prestation.
14) Aranäs. Nu har väl åderlåtningen blivit för stor. En av svensk handbolls främsta ungdomsklubbar har återigen förlorat spelare till storklubbarna. Kan ung välskolad entusiasm ledd av rutinerade räven Jerry Hallabäck verkligen klara sig kvar?
Månader av förhandsartiklar.
Med alla möjliga – löjliga – vinklar. Överdrifterna har haglat. Det räcker med att ha läst rubrikerna.
Jag är inte speciellt intresseras av boxning men man har bara behövt ögna igenom tidningarnas sportsidor eller öppnat en sajt för att bli påmind om att något stort var på gång. En match mellan två svenskor, Klara Svensson versus Mikaela Laurén.
Läste så i Sydsvenskan att det fanns drygt 3 000 åskådare på Hovet. Bara vill jag tillägga. Efter denna nästan hysteriska hausse. Större var alltså inte intresset.
Jag har – som jag skrivit tidigare – svårt att förstå den uppbackning boxningssporten oftast får.
Den här matchen var ett nytt bevis.
Det var ju inte speciellt dyrt om man nöjde sig med de billigaste biljetterna, 285 kronor. Alla behöver inte ge 3 080 kronor.
Läste en kommentar/krönika av en före detta kollega, som jag i andra sammanhang har respekt för:
Vi som satt på Hovet njöt av vad som måste ha varit en av de bästa kvinnliga matcherna någonsin.
Min fråga: I världen, i Europa, i Norden, i Sverige eller kanske bara i Stockholm?
Var dessa stora ord bara ett försök att rättfärdiga alla spaltmetrar som föregick matchen?
I nästa vecka har Elitserien i handboll premiär. Det är något att se fram mot.
Det heter förstås inte Elitserien längre. Nu är det Handbollsligan som gäller. Damernas motsvarighet heter för övrig SHE, lite fyndigt, men det står för Svensk HandbollsElit.
I veckan var det en så kallad Upptaktsträff på kasinot i Malmö. Lagens tränare fick några – för få – minuter att berätta om sitt lag, skickligt, väl förberett och kunnigt ledsagad av en av mina journalistfavoriter Patrik Westberg.
Alltid viktigt att bli informerad om något man är intresserad av och skall följa under mer än ett halvår. Tyvärr koncentrerar sig mina tidningar på det lokala, och knappt detta. Vad som hänt i konkurrentlagen vet man väldigt lite om.
Och vem har tid att surfa runt på alla möjliga sajter för att eventuellt –
ja just eventuellt, man vet ju som privatperson inte när man skall leta – få reda på någon nyhet?
Nåväl. Det var personligen några lärorika timmar tillsammans med likasinnade.
Ur lokal synpunkt var det mest spännande att HK Malmö tippades som trea i ligan efter Kristianstad och Alingsås. Den nye HK-tränaren Stian Tönnesen höll med och poängterade att det var bredden som skulle ge denna placeringshöjning.
Lite illvilligt och konspiratoriskt kan man tolka det som en liten pik till hans företrädare Ulf Sivertsson. Dennes sätt att matcha truppen ifrågasattes i alla fall av många av de mera trogna åskådarna. Bänkspelarna fick inte många chanser.
För säsongens trupp är inte bredare än fjorårets. Carl-Johan Andersson ut, Patrik Kvalvik in. Daniel Komayesh ut – som aldrig riktigt, skadefri, fick visa sin kapacitet – Anton Blickhammar in. Stian själv ut, Zoran Roganovic in.
Vilken kvalitetsförändring dessa byten gett får vi se. Betygen sätts först efter läs- (spel-) årets slut.
Jag tolkar Stian Tönnesens ord om en bättre bredd så, att han kommer att ge Simon Nyberg, mycket duktig under hösten men som sen fick stå tillbaka när Fredrik Petersen tillkom, betydligt mer tid än under våren. Samma gäller självfallet Hampus Nygren och Leo Snaer Petursson, som jag som trots regelbundna besök i Baltiskan knappast sett på plan.
Kan också vara värt att notera, av de två juniorerna från Lugi har en, Edin Zametica, Malmöföreningen Dalhem som moderklubb. Lokal förankring är aldrig fel.
Jag ser fram mot besöken i Baltiska hallen och ett förhoppningsvis annorlunda coachat HK Malmö. Över 40 matcher ger tillfällen för att ge spelarna att visa sin förmåga.