Elitidrott är resultatbaserat.
Det är med detta som bakgrund man med den bästa av viljor kan ge den svenska fotbollsinsatsen mot Holland (för mig är det Holland, inte Nederländerna) godkänt.
Jag har ögnat igenom en del kommentarer i tidningar och lyssnat på några radioinslag. Jag tycker att omdömena är för positiva. De grundas på det oavgjorda resultatet, nått till stor del genom Robin Olsens strålande målvaktsspel. Ingen kan klandra honom om det hamnat både en och två bollar ytterligare i det svenska nätet.
Hur hade slutbetyget blivit vid 1—2 eller 1—3? Jag inbillar mig att några kritiker tagit fram sin motorsåg trots att insatsen på det hela taget varit likvärdig.
Försvarsspelet får överlag överbetyg. Kan man verkligen ge plus för en defensiv som tvingar Olsen till så många högklassiga ingripanden? Jag tycker inte det.
I dagens internationella fotboll bygger mycket av anfallsuppbyggnaden på bra passningar från försvarslinjen. I går tvingades den svenska fyrbackslinjen nästan enbart till att rensa, slå bort bollen. Mittfältare och anfallare fick sällan några vettiga passningar att arbeta med för att bygga upp ett konstruktivt anfallsspel. Holländarna stressade svenskarna.
Sverige gjorde ingen bra landskamp. Holland avslöjade många brister.
Självfallet skall man ge Janne Andersson, förbundskaptenen, tid att bygga upp ett nytt lag. Efter 1—1 finns det ingen anledning att klä allt i svart. Inte heller att se alltför positivt på det hela.
Janne Andersson är klok nog att inse att hans premiärmatch inte var bra.
Det blev en intressant Finnkamp med den där ovissa spänningen in på slutet i båda matcherna som gör Finnkampen till en idrottslig höjdpunkt.
Men det fattades något väsentligt. Var fanns de tuffa, intensiva duellerna på lång- och medeldistans? De som får läktarna att vibrera och skapa känslor bland aktiva, ledare och inte minst åskådare.
Vad har hänt med finsk löpning? Från 800 meter och uppåt var det beklämmande klent, ja, nästan genant. Både på dam- och herrsidan.
Jag vet att friidrottens belackare kommer att påstå att den finska regressen beror på att de tidigare generationernas löpare var dopade. Jag vägra att döma utan bevis. Nöjer mig med att konstatera att för att nå de nuvarande finska resultaten behöver man sannerligen inte vara dopad. Tillbakagången måste bero på att man inte lyckats föra den fina löpartraditionen vidare och misslyckats kapitalt i sin rekrytering.
Visst jag njöt av när Kim Ambs och Anna Wessmans spjut seglade längre än de finländska och övriga härliga fighter i teknikgrenarna med strålande resultat och på sprinterdistanserna.
Men kryddan saknades.
Tänk vad rafflande det kunnat bli, om inför de avslutande medeldistansloppen inte vetat att någon annat än en svensk trippel var i stort uteslutet.
Lite parentetiskt: Den enkla men geniala idén att skippa den långa stafetten som avslutningsgren och därmed ge möjligheter till större poängskillnader än de 5—2 som stafetterna ger föll vid detta tillfälle tyvärr platt till marken.
***
Svensk medeldistanslöpning både på dam- och herrsidan har toppbreddmässigt höjts i år. Det skall inte förglömmas. På hinder och 5 000 och 10 000 för damer har Sverige också några toppar av hygglig europeisk klass. Lite krasst berodde dock den svenska överlägsenheten främst på finsk svaghet.
***
Tv är inte ett lämpligt media att följa Finnkampen genom. Man är för beroende av skickliga producenter som kan friidrott. De bör dessutom vara insatta i det speciella med de här landskamperna, det vill säga att en kamp om plats fyra och fem kan vara minst lika betydelsefull som den om segern. Vi tv-tittare fick exempelvis inte veta att Michael Tornéus i längd hoppade från plats 3 till 2. Nog så viktigt. Det fanns många andra exempel.
Skaffa en bisittare som på radiovis går in och berättar om placeringsförändringarna! Det skulle förhöja värdet.
Och skippa gärna några av de många intetsägande intervjuerna!
I helgen avgörs Finnkampen i friidrott.
Sedan mitt friidrottsintrese väcktes några år in på 1950-talet har denna landskamp en speciell plats i mitt idrottshjärta. Tidningarna gav stort utrymme. Idrottsbladet, salig i åminnelse med fortfarande tidningen jag aldrig kommer att glömma, spekulerade veckor – kanske till och med månader – före om utgången och om hur lagen skulle formeras. Ja, inte bara det svenska utan även det finländska. Kunskapen om de finländska aktiva var nästa lika stor som om de svenska.
Sven Lindhagen, IB:s verklige expert på friidrott och skidor, spekulerade ett flertal gånger om utgången och kom med tips om poängfördelningen gren för gren. I min egen lilla kammare lekte jag också expert och gjorde mina uträkningar.
De första åren gällde det bara herrarna. Inte förrän 1962 tävlade damer och herrar på samma ort. I början gällde det tvåmannalag, först 1951 utökades herrlaget till tre deltagare per gren. 1984 blev damlagen lika stora.
Det var inte lätt att vara svensk. Under perioden 1951 till och med 1984 vann Sverige endast sex gånger på herrsidan. I början satt man fascinerad framför radioapparaten och följde varje lopp, hopp och kast. Och höll tummarna för att Sveriges herrar skulle bryta Finlands svit. Kring 1970 radade Finland upp 15 segrar i följd. Det sved och man hoppades, Många gånger såg det hoppfullt ut men söndagen avslutades nästan alltid med tresteg och spjut. Och 16—6 till Finland i båda grenarna. Det var deppigt. Det var så jag minns det, kanske fel, men …
De senaste åren har Sveriges herrar varit överlägsna. Det gillar jag inte heller. Finnkamperna skall vara jämna, vara ovissa. Det är speciellt viktigt när resultatnivån i ett internationellt perspektiv är låg i väldigt många grenar. Det är nästan – men bara nästan – som om man vill att Finlands herrar skall segra. Vårt östra grannland behöver friidrottsframgångar. Båda länderna behöver landskampen både som inkomstkälla och som inspirationskälla för aktiva under det lilla toppskiktet.
Vid de storinternationella mästerskapen håller jag alltid en extra tumme för finnarna så en framgång kan ge ny, nödvändig inspiration för hela Finlands friidrott.
Hur går det då i helgen? Har ingen aning. Idrottsbladet finns inte längre. Inget skrivs om finsk friidrott och totalt sett även lite om svensk friidrott. Text-tv har förvisso gjort en uträkning efter årsbästa. Där kan man inte utläsa något om exempelvis formkurvor och annat som kan vara betydelsefullt för utgången. Det som Sven Lindhagen förmedlade.
Malmötidningarna har -- givetvis – inte producerat något eget inför helgens friidrottsbegivenhet. Tiderna förändras.
Jag är tacksam över att jag som utsänd reporter – ofta hade jag sällskap av en krönikör – fått skriva om Finnkampen både från Stockholm och Helsingfors. Det har varit idrottsliga höjdpunkter.
Och till och med har jag fått tippa poängfördelningen gren för gren med kommentarer på en helsida i det stora formatet.
Precis som Sven Lindhagen. Men så bra som han blir ingen.
Det är mycket som är underligt i fotbollens värld.
Som jag aldrig riktigt kan förstå.
Visst begriper jag att unga svenska spelare lockas av stora pengar för att underteckna ett lukrativt kontrakt med en utländsk klubb. Det optimistiska hoppet att få spela skall naturligtvis finnas. Men samtidigt har vi ju sett förvånansvärt många spelare, även sådana med landslagsmeriter, hamnar på bänken eller till och med utanför densamma. Även i klubbar som befinner sig långt ner i hierarkin.
Det är många svenska spelare som bytt ut en kanske bättre fotbollskarriär mot ett hyggligt fett bankkonto.
Att det finns enorma pengar i omlopp i utländska klubbar även utanför de riktigt stora inser man när man ser hur höga övergångskostnaderna är även för i detta sammanhang mediokra spelare. Alla de professionella klubbarna lägger stora resurser på sina ungdomsakademier. Det förvånar mig därför att klubbarna till sina trupper – det krävs förvisso stora sådana i de större ligorna – behöver köpa komplementspelare.
De senaste svenska förlusterna till utlandet har gjort Allsvenskan profilfattigare. Jag förstår alltså att spelarna vill ta chansen både fotbollsmässigt och ekonomiskt men har en känsla av att många borde vänta med övergången och få möjligheten till bättre villkor och inte minst för att i en lugnare miljö få en lugnare och mera positiv utveckling. Det är mycket chansköp när man inte behöver vända på pengarna.
Tyvärr är det så att de flesta allsvenska klubbar är i den ekonomiska situationen att spelarförsäljning är en nödvändighet för att få en ekonomi i balans. Allsvenskan är för dyr. Sponsorpengar och publikintäkter är generellt sett för små.
Allt detta sammantaget ger fotbollsmässigt sämre kvalitet i Allsvenskan.
Men likväl gillar jag den.
***
Mindre förtjust är jag dock i alla floskler som sprids av speciellt spelare när de lämnar en klubb efter bara ett halvår. Som nu Kjartansson när han lämnar MFF för Israel: ”Det var mitt livs svåraste beslut”.
Vem tror honom? öMoney talks. Klubbfärgen betyder inget för de allra flesta.
På Skånes friidrottsförbunds hemsida konstaterar man att årets medaljskörd på SM, sju, är det sämsta sedan 2012, då det också sju medaljer hamnade hos Skåneklubbarna.
Man kan förstås lägga till att fem Skånefostrade aktiva fick kliva upp på medaljpallen, Johan Wissman (fd IFK Helsingborg) på 200 m, Staffan Ek (Björnstorp) på 1 500 m och 5 000 m, Elias Håkansson (Eslövs AI) i slägga, Sarah Lahti (Klippan) på 5 000 m och Tracey Andersson (IFK Trelleborg) i slägga.
I gengäld sprang guldet på 5 000 meter hem till MAI av en Blekingegrabb, Jonas Leandersson (Kyrkhult). Alla de sju skånka medaljerna var för övrigt MAI:s.
Om nu den skånska toppen inte var direkt imponerande så var inte heller bredden något att luta sig mot. Förutom nu de sju skånska medaljörerna fanns det bara ytterligare nio skåningar på platserna 4 till 6.
Det tävlades trots allt om 64 medaljer och alltså om lika många ”finalplatser”.
Jag menar att ett distrikt av Skånes storlek bör ha en större utdelning. Låt vara att skador förmodligen förhindrade ett något bättre facit.
I Skåne finns en förening med en uttalad målsättning att vara en elitklubb, Malmö AI. IFK Helsingborg har från och till ambitionen att satsa mot eliten.
Men det är småklubbarna som lägger grunden i den skånska friidrotten. Se bara på vilja moderklubbarna är för de medaljörer som lämnat Skåne! Tendensen är lika dan när det gäller de ”riktiga” skånska medaljörerna. En kom som sagt från Kyhrkhult, två från IK Finish, en från vardera Hässleholm, Ängelholm, KFUM Kristianstad och Malmö (MAI).
Ser man på platserna 4 till 6 är facit likande: IFK Trelleborg 2 aktiva, IK Finish 2, Hässleholms AIS 1, IFK Lund 1, IFK Helsingborg 1, IK Kronan (Landskrona) 1.
Med andra ord: Malmöklubbarna med sina fina träningsmöjligheter och stora upptagningsområde hade under senior-SM 2016 endast en enda aktiv bland de sex främsta, som lockats till friidrotten och påbörjat sin friidrottskarriär i Malmö, trean på 400 meter häck Viktor Nylander.
Nog sagt!