EM i två stora idrotter avslutades i går.
Det mesta är sagt, visats och inte minst diskuterats i olika medier och man och man emellan.
Några små reflektioner.
Lars Lagerbäck och hans Island fick berättigad beröm för sin kvartsfinalplats, nådd genom en stark lagmoral och en tät, välorganiserad defensiv.
Tongångarna -- fram till vinsten i går -- var inte de samma när det gäller Portugals finalkvalificering. Den nåddes med liknande nödvändiga egenskaper, som är ett måste för att lyckas i ett internationellt mästerskap.
Många hängde upp sig på att Portugal inte vann någon av sina tre gruppspelsmatcher. Man menade att laget spelade på kryss. Mot Island (1--1) dominerade portugiserna. 0--0 mot Österrike berodde mest på att Österrikes Robert Almer förmodligen presterade turneringens främsta målvaktsspel just i det mötet. I 3--3 matchen mor Ungern visade Portugal sin lagmoral, låg under tre gånger, två av baklängesmålen kom efter frisparkar där bollen ändrade riktning och ställde målvakten Patricio.
Min åsikt är att man bedömde Portugals gruppinsats mer efter resultaten än efter prestationen. Laget -- jag betonar laget -- hade också spetskvaliteter i alla lagdelar. Man kan ha sína åsikter om exempelvis Pepes skådespelartalanger men nu när han inte hemföll åt filmingar är det bara att konstatera att få innerbackar i världen är bättre än han.
Portugal gick på något sätt -- för att använda ett populärt uttryck -- under experterns radar.
Det här EM-slutspelet visade defensivens betydelse. Många av målen kom i slutet av matcherna, när ett av lagen var tvunget att öppna upp sig, gå för eget mål.
Island fick sitt beröm från början. Portugal först efter guldet.
Att Island väckte störst uppmärksamhet är förståligt. Betänk också den lilla önationen har ett av världens främsta landslag i handboll.
Portugal är befolkningsmässigt inte heller en av de större länderna i Europa, bara någon miljon fler innevånare än Sverige.
***
Återkommer med synpunkter på EM i friidrott.
Ett internationellt mästerskap, ett OS, ett VM eller ett EM, skall vara säsongens höjdpunkt.
Därför har jag svårt med simningens alla mästerskap. Det är inte lätt att veta hur man skall värdera en medalj. Nu har friidotten ett EM månaden före OS. I många grenar blir det ett B-mästerskap många av de främsta avstår, för många är det en träningstävling, för några ett desperat sista försök att kvala in för en resa till Rio och OS.
Det är inget riktigt mästerkskap.
Men som svensk och allmänt friidrottsintresserad är jag lite ambivalent (fint ord, va?). Jag ser vikten av unga aktiva får ett tillfälle att göra internationell mästerskapsdebut i lite svagare konkurrens än i ett VM eller i ett EM det år då EM är det enda stora mästerskapet. I och med att Finnkampen är den enda landskampen behövs det fler tävlingar med internationell touch för att få stimulans och erfarehet.
Samtidigt gäller det för omgivningen -- inte minst massmedia -- att värdera resultat och placering i förhållandet till konkurrensen. Efter att duktiga Moa Hjelmer för fyra år sedan blev Europamästare på 400 meter i ett "B-EM" blev hon av okunnig press utsedd till ett OS-hopp. Naturligtvis var hon inte det. Moa fick en oförtjänt press på sig. Hennes OS-insats klassades av många som ett misslyckande. Självfallet vet jag inte hur upphaussningen efter EM-guldet påverkade henne. EM-vinsten i sig var just då en prestation att glädja sig åt. Värdera nu de eventuellt fina insatserna i Amsterdam på rätt sätt. Det är ett mästerskap i skuggan av OS.
Men kanske en nyttig erfarenhet och injektion för fortsatt satsning mot de stora mästerskapen.
Vid min ålder har man väl ingen direkt idol.
Men man kan givetvis uppskatta och beundra en massa människor på olika områden. Som exempelvis en fotbollsspelare i dessa EM-tider.
Jag har under EM fått en ny favorit, Gareth Bale i Wales. Förvisso erkänd som en av de stora i fotbollsvärlden, inte minst efter sina säsonger i Real Madrid. Denna storhet har han visat med sin skicklighet med bollen. Men det är hans attityd, vilja och kroppsspråk som imponerat mest. Inga nedlåtande gester mot mindre "bemedlade" medspelare, bara uppmuntrande "tummen" upp. Har vi under EM sett någon spelare som befunnit sig på många viktiga platser på planen som Bale? Där det fanns behov av honom, då fanns han där. En verkig lagspelare.
I gårdagsmötet mot Portugal blev ibland viljan för stor. Det var som om Bale ville kompensera bortvaron av Wales näst bäste spelare, avstängde Ramsey.
Men min sympati har han Gareth Bale. En spelare att se upp till, en förebild.
***
Appropå avstängnigen av Ramsey för en andra varning; frikspark för hands ok, men varning absolut inte. Det är ju armarna som balanserar kroppen. Man kan inte kasta sig och blockera ett skott med händerna intill kroppen, de måste finnas någonstans utanför densamma, som balans. Avsikten är inte att stoppa bollen med en hand. Det bara råkar bli så.
En horribel bestraffning med kanske avgörande betydelse. I synnerhet som inte alla hands i liknande situationer under EM renderat en varning.
***
Jag tippade under gruppspelet Portugal som Europamästare men höll i går likväl på Wales, underdoggen med Bale och som var i min bok orättvist försvagat.
***
Jag vidhåller mitt tips om Portugal. Speciellt om Pepe, EM:s bäste försvarare som under EM inte filmat, blir kurant.
Skånsk friidrotts största problem de senaste åren har varit den minst sagt klena återväxten på pojksidan.
Det är få tonårsgrabbar som tävlat. I vissa åldersklasser, alla grenar inräknade, har det till och med varit totalt färre än tio. Ja, det är sant. På flicksidan har det varit betydligt bättre, om än ej bra om man sätter vissa krav.
Men när nu de svenska trupperna till EM för 19- och 17-åringar presenterades fanns det åtta grabbar, som representerar en skånsk förening, men endast två flickor varav en, Irene Eklund, kommer från Kil i Värmland.
Det är siffror som är mycke förvånande. Jag hade trott att det skulle varit tvärtom.
Precis som på seniorsidan är det MAI som har flest representanter, sex, mot IFK Helsingborgs tre och IK Finishs/Öresund FK:s en. Men precis som på seniorsidan är det småklubbarna som sett till att friidrottsintresset väckts och gett de första grunderna. Två av MAI:s UEM-deltagare har börjat i Heleneholms IF, en i IK Finish, en i Hässleholms AIS och en, som sagt, i Kils AIK.
Sett över hela åldersspectrat ur ett EM-perspekiv är det IFK Helsingborg och IK Finish som bäst på att ur sin ungdomsverksamhet fostra aktiva för den internnationella scenen.
Friidrotts-EM i Amsterdam börjar i veckan.
På plats i Holland finns elva aktiva med skånsk anknytning, sju av dem från den enda skånska förening med för närvarande en uttalad elitmålsättning, Malmö AI. Johan Wissman och Sarah Lahti tävlar för Hässelby SK, Tracey Andersson för Ullevi och Frida Persson för Hammarby.
Det intressantaste i min friidrottsvärld är vilken moderkluben är för dessa elva EM-resenärer. Så här ser det ut: MAI 2, IFK Helsingborg 2, IFK Trelleborg 2, IK Finsh 2, Hässleholms AIS 1, Klippans FK och så Kyrkhults SK från Blekinge 1.
Åter och återigen visar det sig att det är de mindre klubbarna i distriktet som är de viktigaste i Skåne. Der är också de som svarar för att det finns tävlingstillfällen för ungdomarna under sommarhalvåret.
Jag har i åratal uppmanat skånsk friidrott att gemensamt ta sitt ansvar för en bred verksamhet. Allt pekar på att grunden finns ute i de mindre föreningarna. 2016 års EM-trupp är ett av åtskillga bevis. Utan dessas grundläggande arbete med såväl rekrytering som den nödvändiga tävlingsverksamheten hade Skåne inte haft någon elitklubb.