Det har varit en hel del liveidrott den senaste tiden.
Malmö har bjudit på en varierad kost. Jag har varit gäst på ett handbollsderby, SM-finalerna i brottning och en omgång i Riksmästerskap i basket för 15-åriga flickor. Intrycken är många och besöken visar på idrottens styrka och kraft i samhället.
***
Brottning är en av de idrotter jag är uppvuxen med i Skurup. Utbudet var förstås inte så stort, men seriematcherna åren kring 1950 på dansrotundan i Folkets Park på söndagseftermiddagen var publikfester. Det var ofta fullsatt.
Min ungdoms idol var Lennart Persson, sedermera flerfaldig svensk mästare.
När jag blev sportjournalist på Sydsvenskan fick jag ofta uppdraget att bevaka de stora mästerskapen. Det gjorde tidningen på 1980- och 90-talen. Minnena är många. De mest bestående är hur sympatiska, hjälpsamma och tacksamma de aktiva var. Och förmodligen är än i dag.
***
Jag gladdes i går vid finalpasset med tävlingsledaren Jörgen Olsson en gång Europamästare, när Limhamns sporthall var fullsatt med råge. Det var den även vid de tidigare passen. Brottningsfolket sviker inte när det är fest.
Jörgen är hängiven sin sport och har en syn på ungdomsidrott och ledarskap som är befriande. Fler ledare med hans resning behövs. Inte bara inom brottningen.
***
Brottningen är trängd, sett i ett seniorperspektiv. Men det får vi ta vid ett annat tillfälle.
Dock blev jag faktiskt överraskad av de extremt tunna startfälten i damklasserna. De svenska tjejerna är verkligen framgångsrika i de internationella mästerskapen från seniorer och ner i åldersgrupperna. I min enfald trodde jag att det fordras en viss bredd för att få den internationella topp som svensk dambrottning bevisligen har. I fjor var det SM-final direkt i fyra av nio klasser. I år var det lika illa. I två viktklasser vägde sex aktiva in, i övriga fyra och tre.
Det är en smal grund att bygga på.
***
Malmö har varit landets brottningshuvudstad. Så är det inte längre. En mästare blev det Malmö Tigers Alexander Bica. Sparta, en av de klassiska storklubbarna, hade inte en enda deltagare. Sedan länge har Enighet, den argaste lokalrivalen när det begav sig, ingen sektion för brottning.
Nu är Malmö Tigers, en sammanslagning mellan Björnvid och Centrum (tidigare Mellanheden) samt Limhamns BK från 1970, då Fiskarena och Kärnan blev LB, de enda brottarklubbarna i stan.
Där blev det lite idrottshistoria från Malmö.
***
Limhamns BK hade för övrigt i samband med tävlingen anordnat en smakfull utställning om Limhamnsbrottningens historia. Kom osökt att med saknad tänka på att Malmö numera inte har något Idrottsmuseum. Vilket tillfälle det varit att under någon månad flytta utställningen till just ett centralt idrottsmuseum.
***
Alla idrottskartor ritas om. Så även brottningens. Överlägset bästa herrklubb blev AIK, Solna/Stockholm, landets främsta (?) idrottsallians. Tvåa blev Marsvinsholms IF och femma Pan, som i seriesammanhang tävlar gemensamt under namnet Marsipan. Laget vann för övrigt hösten skånska elitserie. I serien under kom Limhamns BK etta. Tyvärr deltog totalt bara sju klubbar.
SM-etta bland damerna blev Helsingborg Wresling Team.
***
Det var anhängarna till just Pan och Marsvinsholm som gav extra fest till finalpasset. Engagemanget, när deras aktiva var uppe på mattan, påminde om den stämning som fanns i Skurups Folkets Park, när SSK mötte kanske just Marsvinsholm.
***
Det var några trevliga, nostalgiska timmar i Limhamns sporthall. Jag vet att det finns många engagerade medlemmar i Limhamns BK, utan vars hjälp det inte går att genomföra ett SM, men att utan Jörgen Olssons entusiasm hade det inte blivit de succé det blev.
***
Handbolls- och basketfunderingarna får anstå till ett senare tillfälle.
Jag har just blivit färdig med en av de bästa böcker jag läst i genren memoarer/biografier inom idrottsvärlden.
GOSSEN RUDA
Brottaren som försvann
Gossen Ruda är Malmöbon Jörgen Olsson, under första hälften av 1990-talet en av världens främsta brottare med ett VM-silver och ett EM-guld som främsta meriter. Tyvärr är han i den svenska idrottshistorien främst ihågkommen efter två incidenter.
Efter en förlust i OS i Barcelona 1992 lämnade han OS-byn utan att gå sin andra match och vid hemma-VM 1995 i Globen efter en förlust i första omgången dängde han landslagstrikån i en papperskorg och åkte hem till Malmö.
Nu har Jörgen givit ut en bok. Han har skrivit den själv, har inte anlitat någon spökskrivare. Det är det som gör boken till en stor läsupplevelse. Man känner äktheten, passionen som drev honom till att bli en Mästare och inte minst kärleken till dem som stöttade honom på vägen mot den internationella toppen.
Jag tror inte att en spökskrivare kunnat förmedla denna känsla på ett så varmt, fint sätt som Jörgen.
Helt objektiv är jag förstås inte. Som journalist var jag med om både fram- och motgångar för Jörgen, VM-silvret i Varna, några SM-guld och landskampsvinster med också kalsongintermezzot i Globen.
När vi mötts i olika sammanhang i stan har Jörgen alltid gett sig tid att stanna och utbyta några ord. Jag uppskattar också att han med sina insändare gått in den allmänna samhälls- och idrottsdebatten med sina välanalyserande synpunkter.
Jag gillar helt enkelt Jörgen Olsson.
Att bli en idrottens världsstjärna kräver speciella egenskaper, kanske framför allt i de individuella sporterna och måhända främst inom kampsporterna, den fysiska kontakten kan göra ont. Jörgen har höga krav på sig själv, passionen för brottningen finns kvar. Ambitionen under de aktiva åren var hög. Han sparade sig aldrig. Det kom misslyckanden. Den vuxna brottarvärlden kunde oftast inte hantera och hjälpa Jörgen.
Men i hans närhet fanns tre kvinnor som alla var hans stora städ, mormor, hans mamma och storasyster Annette. Jörgens tack till dem är vackert skildrad i boken.
Självförtroende är ett måste i all elitidrott. Och, återigen, kanske i synnerhet i en man-mot-man-idrott. Vid sina stora framgångar var Jörgens tro sig själv stor. Han var mentalt och fysiskt förberedd.
Det var han inte inför Barcelona och Globen. Före OS hade han problem med en fot, inför VM tog han penicillin under en längre period för elaka bölder. Det är inte optimala förberedelser inför ett internationellt mästerskap. Jörgen visste att det inte skulle fungera. Likväl ställde han upp.
När jag läste boken funderade jag: Varför?
Vilken 21-åring vill missa sitt första OS och vilken 24-åring svensk vill inte ta chansen att bli världsmästare på ett fullsatt Globen?
Inget svar, bara en tanke.
Nu brast det vid båda tillfällena. Rubrikerna blev svarta. Jörgen Olsson blev ”Riksbusen”.
Livet är i mångt och mycket en paradox.
Jörgen är inför en stor del av idrottsallmänheten känd för något som han är väldigt långt ifrån att vara.
Ambitiös, passionerad, omtänksam, kärleksfull. Yuo name it.
Men också så tjurig och envis och med en tro på sig själv och sina valda vägar man måste ha och tro för att bli en världsstjärna. Alla kring honom uppskattade inte detta
Och inte minst: Jörgen Olsson är bra på att skriva.
Såg i dagens Sydsvenska att arrangören av den stora inomhusturneringen i fotboll Skånecupen, Malmö FF, i år lagt till klasser för 7-åringar.
Allt i akt och mening att kunna visa upp ett totalt stort deltagarantal, när antalet lag i de äldre årsklasserna blivit färre.
Jag känner igen mönstret från andra idrotter, inte minst friidrotten. Vid de flesta ungdomstävlingarna i Skåne har det funnits grenar för 7—8-åringar. Det har det gjort i många år. Utan att antalet aktiva övretonåringar ökat utan snarare minskat.
Brottningen är ett annat, i min värld, avskräckande exempel. Sporten har en stor, välutvecklad knatteverksamhet men i år deltog endast åtta seniorklubbar i det skånska seriesystemet. En av dessa var en kombination och med tanke på de generösa låneregler som finns mellan klubbarna var det säkert färre klubbar än sju, som kunde mönstra åtta junior—seniorbrottare.
Jag har definitivt inget emot att sju—åttaåringar idrottar under lekformer men när de dras in i en regelbunden tävlingsverksamhet i så unga år känns det inte helt okej – för att tala stadsministerspråk.
Jag är förstås fullt medveten om att man i Skånecupen inte bokför resultat och gör upp tabeller förrän man blivit 13 år. Omdiskuterat, men för dem som vill se aktiva ungdomar upp i junioråldern ett bra instrument för att försöka ge ungdomarna nya mål. Och för att lugna inte minst resultatfixerade föräldrar.
I år blev det inga klasser i Skånecupen för F 7 och F 8. Och efter ett klent deltagande i fjor, två anmälda lag, inbjöd MFF inte till tävling i F 18.
Tävlingsledaren, den före detta elitspelaren Per Ågren, menar, enligt SDS, att 16—18-åringarna spelar seniorfotboll och att klubbarna därför inte har något juniorlag. Men om man nu haft ett tillräckligt antal tjejer i dessa åldrar hade ju inget hindrat klubbarna att vid detta speciella tillfälle ställa upp med ett lag.
Men faktum är Malmöklubbarna – för märk väl att Skånecupen i stort är en Malmöangelägenhet – inte har tillräckligt antal spelare.
I de tabeller Skånebollen redovisade för uteserierna 2018 deltog elitklubbarna LB 07 och FC Rosengård med vardera ett lag i F 17, Hyllie IK var enda lag från stan i F 16, i F 15 fanns LB 07, IFK Klagshamn, FC Rosengård och Husie IF.
Minst sagt tunt i de aktuella åldrarna.
Intressant ur skånsk synvinkel är dock att antalet lag ökat i F 13 från 33 2017 till 56 2018. Och Malmö har följt med i trenden, från fyra till tio.
Självfallet är det för tidigt att dra några slutsatser om de nya tabellreglerna. En av intentionerna var att 13-åringarna skulle inspireras när seriespelet blev på riktigt.
Några funderingar så här en mörk decemberkväll efter en artikel om Skånecupen.
Efter mitt senaste blogginlägg om den skånska – och för den delen också den svenska – brottningens regress, funderade jag över situationen inom friidrotten och gjorde en jämförelse.
Nu håller jag mig till Skåne. Sett över hela landet är friidrotten så mycket bredare än brottningen. I Skåne är problemen dock likvärdiga. I Skåneserierna i brottning deltar åtta seniorlag (några i laget är förmodligen under 21 år) den kommande säsongen. Till den klassiska Fyrstadstävlingen (som sedan 1977 är en klubbtävling) har Malmö Tigers och Eslövs AI, som icke ställer upp i serien, också anmält lag. Det är tillåtet att låna upp till tre brottare från andra föreningar. Det lär dessa ha gjort. Det innebär att cirka ett tiotal skånska klubbar har aktiva över 20 år.
Hur många klubbar har aktiva som deltager i arenafriidrott och är över 20 år? Tänk efter! Jag räknar inte veteraner, de över 35 år.
Jag får det till sex, sju på herrsidan, lika många bland damerna. Alltså färre än den krisande brottningen.
Ett lag i brottning har (vanligtvis) åtta aktiva. Hur många friidrottsföreningar i distriktet har så många aktivt tävlande över 20 år? MAI på herrsidan är den enda.
Min förening Heleneholms IF, breddmässigt på seniorsidan nere i en djup svacka, har i år haft fyra tävlande seniordamer, tre herrar. Och vi tillhör då likväl dem som har flest aktiva seniorer i Skåne. Några har bara en enda.
Genant. Minst sagt!
Skånsk brottning och skånsk friidrott sitter i samma kantrande båt. I alla fall bland seniorer.
***
Vid researchen – fint ord – för det här inlägget har jag hittat kanske lite intressant brottningshistoria.
Eslövs AI och Malmö Tigers har haft stora framgångar i Fyrstads. EAI har varit med i 14 finaler, därav två silver och nio brons.
Tigers var i början av 2000-talet bäst i Sverige, vann tre gånger, kom tvåa en gång.
Som stad, fram till och med 1977, vann Malmö 17 gånger, IK Sparta har varit etta sex gånger och alltså Malmö Tigers tre. Brottningen har varit en av Malmös mest framgångsrika idrotter.
***
Jag valde på måfå ut 1955. Då deltog exakt 200 lag/städer/orter i Fyrstads, 50 var från Skåne. Några ställde upp med två lag, Skivarps och Svedalas B-lag vann sina grupper. Malmö deltog vissa år med tre lag. Speciella uttagningsmatcher arrangerades.
Under storhetstiden var det prestige att vara med i Fyrstads. Klubbarna mobiliserade allt man hade.
Idrottshistoria ger intressant bakgrund.
Såg någonstans att endast åtta klubbar anmält sig till årets Skåneserier i brottning.
Det har gått snabbt neråt. För åtta, nio år sedan deltog ett tjugotal, de fyra senaste kring tolv.
Det hjälper inte att påminna om att det på 1940- och 1950-talet fanns över 50 föreningar med i det skånska seriesystemet. Skåne var det stora distriktet. Det syns i listorna över OS-, VM- och EM-mästare. För att inte tala om dominansen vid SM. Det är få år som Skåne inte blivit bästa distrikt. Det är därför oroande för svensk brottnings framtid att Skåne fortfarande är det breddmässigt ledande distriktet.
Under mina år som tonåring på 1950-talet i Skurup var brottning och bordtennis de enda vinteridrotter man som man som ung kunde utöva. Och då pratar vi i brottning om ”pågar” från 15, 16 år. Knattebrottning förekom inte. Inte heller någon verksamhet för kvinnor. Den första SM-tävlingen för damer arrangerades 1995.
Före 1960-talet var brottningen tillsammans med bordtennisen, som båda kan nöja sig med mindre lokaler, de stora vinteridrotterna i landsorten. Under 1960-talet började alltfler kommuner bygga idrottshallar. Skolan ställde krav. Fler idrotter kunde bedriva verksamhet inomhus. Konkurrensen stegrades. Nya idrotter kom till Sverige, inte minst de vi kallar asiatiska kampsporter, som vänder sig till den kategori ungdomar som gillar kampmomenten man mot man. De nya idrotterna har etablerat sig även i de mindre kommunerna runt om i Skåne.
Jag minns med nostalgisk glädje klubbmatcherna i ett fullsatt Folkets park mellan Skurups SK och grannklubbarna inom tre, fyra mil först och främst Skivarpsklubben Pantern, men även lag från Marsvinsholm, Ystad, Sjöbo, Dalby, Staffanstorp, Klågerup, Svedala, Hököpinge/Vellinge, Skegrie och Trelleborg. Ibland fick SSK även besök av någon av de mindre Malmöklubbarna, och de var många. Enighet och Sparta, storklubbarna, var för starka. Sparta fyndade förstås många gånger i Skurup, främst svenske mästaren Lennart Persson men även andra av hyfsad svensk elitklass.
Numera bedrivs herrseniorbrottning på dessa orter i större skala bara i Trelleborg (Starke), Malmö och Sjöbo/Marsvinsholm, som har ett gemensamt serielag, Marsvinsholm/Pan.
För att säkra en viss numerär – för bidrag – har brottningen precis som många andra idrotter sökt sig ner i åldrarna och inbjuder till träning och tävling ända ner i 6-årsåldern.
Resultatet är det samma som i andra idrotter. Det är ett fåtal som fortsätter upp i senioråren.
I och med tillkomsten av tjej- och dambrottare plus en på vissa orter livlig knatteverksamhet har brottningen ett hyggligt antal aktiviteter.
Bristen på seniorbrottare gör dock att det i framtiden kommer att bli svårare att rekrytera ledare och tränare med den viktiga erfarenheten av egen karriär.
Det är en fara.
***
De åtta klubbar som 2017/2018 deltager med serielag är Marsvinsholm/Pan, Bergania (Helsingborg), Sparta, Björnekulla (Åstorp), Starke, Ballingslöv, Ore (Vinslöv) och Hästveda.