”Vi har beslutat oss för att ta ansvar – på våra villkor – för hur pyrotekniken används på arenorna. Vi gör det för att fortsatt kunna leverera arrangemang i europeisk toppklass, men också för att manifestera att det är vi, och inte till exempel polisen eller politiker, som formar de svenska läktarna”.
Det var uppmuntrande att öppna morgontidningen och få läsa rubriken:
Ultrasgrupper i upprop: Sluta kasta pyroteknik.
Hoppfullt för oss som hatar alla fördröjda fotbollsmatcher. Men så läste jag vidare och fann då att supportergrupperna bara lovade att inte kasta mot personal och rivaliserande grupper.
Alltid något, förstås.
Men pyrotekniken skall fortfarande användas för att höja stämningen. Och det innebär i sin tur givetvis lika många irriterande avbrott som tidigare.
Det mest uppseendeväckande är att ultrasgruppringarna i den ovan citerade ingressen skriver att det är VI och inte polis och politiker som formar de svenska läktarna.
Svensk lag skall i deras mening alltså inte råda på en fotbollsarena.
I min värld låter det helt absurt. Den samlande svenska fotbollen måste ta ett samlat avstånd mot denna radikalisering av vissa delar av läktarkultuturen.
Ser med spänning fram mot kommentarer från, politiker,förbund, klubbar och ledande krönikörer.
Det finns, som jag skrev i tisdags, mycket att berätta om efter en resa, även om den bara är på tre dagar, som min nu i Danmark.
Basketturneringen avgjordes i Vejen, en trivsam liten ort 2,5 mil öster om Horsens på Jylland. I kommunen bor lite drygt 10 000 personer. Men vilket Idrottscentrum man kunde bjuda in till. Minst sagt imponerande.
Där finns fyra stora hallar med fulla mått för handboll – den största med kapacitet för 1 500 åskådare – en 25 meters simhall med hoppmöjligheter, specialhall för badminton (vi är ju i Danmark), en tennisbana, några för squash och rum för bordtennis. Boxning och andra kampsporter har sina utrymmen, liksom fäktare, skyttar och gymnaster.
Någon bowlingbana såg jag inte och heller ingen plats att ägna sig åt friidrott inomhus. Men väl utomhus finns det allvädersbanor runt en fotbollsplan med läktare. Ute finns också tennisbanor och separat hade man nyligen byggt en stor hall för padel.
Och på sedvanligt danskt manér hade man anlagt en enorm gräsyta som ger plats för åtta fotbollsplaner med fulla mått.
På området har man ett motionsspår och varje månad lägger Vejens Orienteringsklubb ut Månadens bana.
Från tidig morgon till stängningsdags vis pass 22 kan man få mat och fika. Det finns också ett otal rum för möten och tekniksnack.
Och lite varstans har man ytor, inne som ute, där barn kan spontanidrotta och leka.
Cirka 500 från själva huvudbyggnaden finns också Sporthotellet.
Jag blev fascinerad av att en liten kommun som Vejen vågat sig på en så stor satsning men efter vad jag förstår är Vejen väldigt populärt som en plats för träningsläger i de flesta idrotter. Förståeligt.
Jag blev i alla fall imponerad.
***
Danmark har förvånansvärt många idrottshallar även i de mindre orterna. Vid ett besök för en handbollsturnering i början av 1990-talet fick jag en förklaring. När man under 1980-talet gjorde en kommunsammanslagning passade de flesta av de små kommunerna på att tömma sina investeringskonton. Den nya storkommunen skulle inte ta del av deras surt förvärvade skattemedel. De skulle bli kvar i den egna lilla byn. Man passade på att bygga idrottshallar. Till gagn för den egna befolkningen. Och dansk idrott.
***
Politiska beslut har givetvis betydelse för idrotten.
När Enhetsskolan, det vill säga när det blev 9-årig skolplikt i Sverige, infördes kring 1960 var kommunerna/skolorna tvingade att hitta utrymmen för det utökade antalet lektionstimmar för ämnet Gymnastik med lek och idrott. Det var åren kring 1960 som antalet idrottshallar ökade kraftigt i Sverige.
Till gagn för svensk idrott.
IFK Malmös tvångsförflyttning från Malmö stadion till Heleneholms idrottsplats ger anledning till funderingar.
Efter 64 år som hyresgäst på Stadion tvingas IFK bort. Lokaler, träningstider och matcharena skall övertas av Ariana FC. I fjor avancerade Ariana till division 1, IFK degraderades från den nivån. Ettan rankas som en elitserie med bland annat vissa krav på säkerhet och komfort. Arians huvudhemvist på Hyllie ip håller inte måttet i dessa hänseenden.
Olympic på samma nivå har däremot fått dispens för spel på Lindängen.
I Malmö finns bara, förutom MFF-ägda Eleda, Gamla ip (upptaget av FC Rosengårds damverksamhet), Stadion och Limhamns ip som elitgodkända arenor. Varför Ariana inte hänvisas till Limhamn vet jag inte. En gissning är att underlaget är konstgräs.
IFK-flytten till Heleneholm med hela sin fotbollsverksamhet innebär logistiska problem, utan utrymmen för kansli, samlingslokaler, tvättstuga med mera. Det måste man naturligtvis lösa på något sätt.
En annan fråga att lösa hur skall man få plats på Heleneholms begränsade ytor, en tävlingsarena, där det också bedrivs friidrott, en gräsplan och en konstgräsplan? Man har ännu inte påbörjat arbetet med att anlägga en konstgräsplan på ”övre grus”.
På idrottsplatsen finns redan Heleneholms SK med cirka 20 lag, Prespa Birlik och ytterligare någon förening.
Det blir svårt att expandera för nuvarande och blivande Heleneholmsklubbar.
***
Men hur långt tänker fritidsförvaltningen?
Vad händer om IFK åter blir ett division 1-lag? Och om Ariana dessutom åker ut. Skall det då bli ett återflytt? Det finns fler scenarios: FC Rosengårds herrar har ett lag som också kan ta steget upp. Deras arena på Rosengård lär inte godkännas. Det är inte helt orealistiskt att det finns fyra Malmöklubbar i Söderettan 2024.
Det kan väl till och med bli så att MFF:s samarbetsklubb Olympic tar steget upp till Superettan.
Hur skall Malmö fixa det? Har man över huvud taget funderat i dessa banor?
Senfärdigheten med IFK-flytten inger inget förtroende.
***
En annan aktör i Stadionproblematiken är Malmö FF:s damer, nu i division 1, nivå 3. Laget skall spela och träna på Stadion.
Tidigare fanns 10 träningsplaner på Stadionmrådet, en har blivit en del av Coops parkering. Av de resterande nio disponeras sju helt av MFF, Eleda, hybridträningsplanen och plan 10 (konstgräs). Storklubben har stor tillgång även till de två resterande.
Detta till trots skall damerna ha Stadion till sin hemvist.
Hybridgräs anses av många vara räddningen från konstgräs i svensk fotboll. Men tydligen tål Eleda med sitt hybridunderlag inte mer än cirka 25 matcher per säsong. Med tanke på planbristen hade Eleda varit den naturliga matcharenan för MFF, dam.
Har man glömt genusperspektivet?
***
När jag nu är igång: Varför skall Svenska Fotbollförbundet ställa dessa elitkrav på division 1-arenorna. Det är lugna tillställningar, ofta i idyllisk miljö inför oftast en fåtalig publik.
Malmöklubbarna IFK och Olympic drog i fjor i snitt endast något över 100 personer per match.
Några Stockholmsklubbar hade ett snitt långt under 100.
Släpp kraven!
Division 1-fotboll är inte elitidrott.
***
Kraven är i många fall på något sätt oförklarliga. Som när Malmö stad tvingades investera miljoner i Limhamns idrottsplats, när LB 07:s damer spelade i Allsvenskan under två säsinger. Om jag inte minns fel krävdes 840 sittplatser. Läktaren fylldes aldrig.
Fotbollen och Malmö hade haft mer nytta av andra investeringar.
I går mötte IFK Malmö på hemmaplan på Stadion serieledande Gais i fotbollens division 1, förlust 1—2 med segermålet på övertid.
Vi var något över 500 personer på plats, cirka hälften Gais-anhängare, av säkerhetsskäl placerade avskilt på Norra läktare. Det är självfallet positivt att den anrika Göteborgsföreningen har trogna supporters som följer sitt lag även på bortaplan och höjer ofta låga publiksiffror. Men samtidigt finns i gruppen några hetlevrade personer, så vissa av Gais bortamatcher klassas som högriskmatcher, bland andra de i Malmö.
Här spelar antagonismen mellan supportergrupperna i Gais och Malmö FF in. Så sent som i senvinterns cupmatch mellan MFF och Gais på Malmö ip var det oroligt. I går klockan 13 spelade MFF:s damer, som har ett stort stöd av himmelsblå fans, på Mariedalsplanen mot Lilla Torg. Efteråt hade man en fest på Tallriken i Pildammarna, 200 meter från Stadion. Polisen hade vetskap om detta, var på plats om något skulle hända, men ansåg att de egna resurserna inte skulle räcka till vid ett eventuellt storbråk. IFK, som arrangör, var tvunget att hyra in tio personer från ett vaktbolag.
Några MFF-anhängare sökte sig också upp till Stadion men det blev endast lite munhuggning och knytnävar i luften.
Men den extra väktarinsatsen kostade IFK Malmö 28 000 kronor. Det är mycket pengar för IFK. Det är en klen tröst att burk- och plastflaskinsamlingen gav en hundralapp mer än vanligt.
Vad polisinsatsen kostade har jag ingen aning om.
Men det finns en adekvat fråga att ställa: Är det rimligt i ett rättssamhälle att en tredje part, som nu IFK, skall stå för kostnaderna för ett befarat bråk mellan två andra klubbars rivaliserande supporterklubbar?
IFK Malmö har definitivt inga huliganer bland sina anhängare.
***
BK Olympics hemmamöte mot Gais är, enligt uppgift, just av säkerhetsskäl flyttad från Lindängen till Malmö stadion.
***
Gårdagsmatchen var IFK:s klar bästa den här säsongen. Förvisso en tröst för tigerhjärtan, men ändå.
Lumagica, ljusshowen i Slottsparken i Malmö runt julhelgen väckte debatt.
Dels för att delar av parken stängdes av och dels för att den private arrangören inte betalade hyra. Det är den andra delen jag reagerar mot. Malmö kommun och dess förvaltningar är i vanliga fall snabba på att ta betalt av stans ideella föreningar för större och mindre tjänster. Och ibland för inget alls. Som om en arrangör av ett mindre motionslopp sätter upp en vätskekontroll på en cykelstig, med eget bord och eget vatten, debiteras en avgift på över tusenlappen. I min värld horribelt.
Om jag håller mig till fritidssektorn, menar jag att fritidsnämndens avgifter är alldeles för höga. De hämmar intresset att arrangera tävlingar. Grundkostnaderna är så höga att det för att få ekonomi i en tävling, som en inomhustävling i friidrott i Atleticum, behövs upp mot 1 000 starter. Det är många, speciellt i pandemitider, då friidrotten liksom andra idrotter tappat ungdomar.
Det finns fler exempel från andra sporter.
***
Ser i media att Malmös nämnder skall diskutera en samordning av markuthyrning och markutlåning. Givetvis positivt. Men passa på att även se över hyreskostnaderna för alla arenor, inne som ute.
Andreas Schönström (S) kommunalrådet säger: Föreningar och företag som arrangerar inträdesfria arrangemang för barn och ungdomar kan få låna marken gratis.
Märk kan, inträdesfri och åldersbegränsningen!
I ett idrottssamhälle, där den ekonomiska segregationen är stor i ungdomsleden, och i stort alla föreningar, utom de stora elitklubbarna i några få idrotter, har inga eller få sponsorintäkter, varför skall möjligheten att tjäna pengar på att arrangera tävlingar begränsas.
Malmös föreningsliv är nämligen hämmat av höga kostnader för att göra större evenemang.
Jag har ett frilansuppdrag av event in Skåne och Sisu Skåne (Skånes idrottsförbund) att lista alla större idrottsevenemang i Skåne. Nu är pandemiåret 2021 inte helt rättvisande. Men dock: Det arrangerades 47 SM-tävlingar i distriktet, två (!) av dem i Malmö, inomhus i friidrott och ett kval i boule.
Vad gäller större internationella och nationella tävlingar är facit liknande.
Malmö är ingen större arrangörsstad på den idrottsliga scenen.
Grundkostnaderna är för höga.