Såg häromdagen en notis om att PIL, paraplyorganisationen för idrotten i Lund, vill att idrotten och kulturen i stan i framtiden inte skall administreras i samma nämnd.
I Malmö finns en kultur- och en fritidsnämnd. De båda är dock underställda samma kommunalråd, Frida Trollmyr (S). Var hennes intresse finns har i idrottskretsar, speciellt i de som värnar om idrottshistoria, varit känt länge. För en tid sedan accentuerades det tydligt. Regeringen bestämde att Förintelsens museum skulle placeras i Stockholm. Malmö fick inte heller Rörelsernas museum.
Indignationen var stor inom kommunledningen, inte minst var Frida Trollmyr engagerad i intervjuer och debattinlägg: Malmö var värt ett statligt riksmuseum.
Samtidigt framkom det att Malmö skulle intensifiera ansträngningarna att försöka bli Europas kulturhuvudstad 2029.
Jag gillar engagemang och framtidstro.
Men var fanns dessa egenskaper 2017, när Malmö med Frida Trollmyr som högste politiske ansvarig monterade ner Idrottsmuseet i Baltiska hallen? IM i Malmö var initialt till och med en filial till Riksidrottsmuseet i Stockholm.
Jag tolkar turerna kring nedläggningen som att de styrande i Malmö inte anser att idrott är tillräckligt fint för att tillhöra kultursektorn.
Jag vet att besöksfrekvensen var dålig, att brandmyndigheterna hade synpunkter och att det relativt nybyggda arkivet i källaren hade brister. Men med rätt vilja hade problemen kunnat åtgärdas. Nedläggningen var en form av uppgivenhet.
***
De dagliga öppettiderna var verkligen inte anpassade till när den stora allmänheten var ledig. De allra flesta helger var det stängt, under sommaren var det vissa månader semesterstängt. Det var inte speciellt ofta man gjorde några förändringar i utställningsmontrarna.
Hur var kontakten med föreningslivet för att få inspiration till intressanta utställningar vid exempelvis jubileum?
Ledningen gjorde ingen större PR för att locka till besök. Det var inte underligt att antalet besökare var få.
***
Det jag personligen saknar allra mest är det stora biblioteket med idrottslitteratur och det stora arkivet i källaren. Här fanns års- och jubileumsböcker från förbund, organisationer och föreningar, förbundstidskrifter och så vidare. Det var ett fantastiskt bibliotek. Med allt på en plats. Saknande man en uppgift var det bara att söka vidare i samma rum.
Mycket av detta finns nu på Stadsarkivet på Bergsgatan. För att få del av materialet måste man beställa upp det från källararkivet. Det är i sanning ingen lätt uppgift att ta reda på hur det man vill ta del av är registrerat. Jag skall inte kommentera alla problem jag stött på vid mina besök på Stadsarkivet.
Jag saknar att själv, varsamt, söka de uppgifter jag önskar. Och den service man fick i ”Baltiskan” av muséets personal. Denna hjälp är svår att få i dag. Personalomsättningen på Stadsarkivet är stor, kunskapen om hur man hittar rätt i idrottsarkivet är begränsad.
***
I samband med nedläggandet av Idrottsmuseet var Frida Trollmyr snabb med att påpeka att i den östra foajén av Baltiska hallen skulle inrättas ett Mästarrum för Malmö. Det är påbörjat. Men vem kan ta del av del av utställningen? Inte allmänheten i alla fall. Rummet är tillgängligt vid möten i lokalen med Idrottsmuseets Vänners eller vid VIP-sammankomsterna i samband med HK Malmös matcher och några andra evenemang.
Utanför entrén till Mästarrummet har man, undanskymt, placerat Mästartavlorna, där namnen på alla skånska mästare vid OS, VM och EM finns. De är inte lätta att hitta.
***
Hela handläggningen av nedläggningen av muséet visar på ett enormt ointresse för Malmöidrottens fantastiska historia.
I Malmö är idrott inte kultur.
Som en sinkadus publicerad Sydsvenskan i går på nätet en artikel om Malmö Idrottsgrundskola.
Dagen efter mitt kritiska blogginlägg om den utslagning som sker redan i 12-åldern. Naturligtvis är det tidsmässigt en tillfällighet för jag inbillar mig inte att skribenten Max Wiman (nja, kanske) och den intervjuade Per Ågren, sportchef för MFF-Ungdom, läser och bryr sig om mina funderingar.
***
Cirka 200 förhoppningsfulla 11- och 12-åringar sökte till 24 platser vid skolan. Okej, Per Ågren öppnade för ytterligare lika många platser på två andra Malmöskolor, Gottorp och Toftanäs. Han var också ärlig med att påpeka att många blir besvikna och underströk svårigheterna med att bedöma den framtida utvecklingen på barnen.
Just dessa två argument som jag främst ifrågasatte i mitt inlägg och som gör att jag är förvånad över att en kommun som Malmö satsar på en idrottsgrundskola.
***
Artikeln i SDS hade sin MFF-prägel. Om ni nu trodde något annat. Man kallar verksamheten på Stadion för MFF-akademin. Även om tränarna är MFF-engagerade så är det skolans personal som sköter administrationen.
Per Ågren är också nöjd med att ”så många spelar fotboll i MFF:s kläder.”
Jag hoppas verkligen att ungdomarna från Kulladal, Olympic, Husie, Kvarnby och alla de andra duktiga småklubbarna i stan får behålla sin klubbidentitet. Jag förstår att en 12-åring känna sig stolt över att klä sig i en MFF-dress. Samtidigt tycker jag att om en kommunal skola skall ha en enhetlig träningsdress skall den vara neutral.
***
Sökande till Malmö kom även från Trelleborg och Vellinge kommuner. Och de Malmöspelare som inte klarade gallringen i hemstaden lär göra försök i några andra av MFF:s 17 grundskoleakademier. Efter vad jag erfarit finns det Malmöungdomar i de övriga skolorna.
Hur ställer sig de kommuner som ställer resurser till en MFF-akademi, som sen ger plats till andra kommuners talanger och utestänger de egna kommunens?
***
Det här är en komplex fråga. Forskning och Riksidrottsförbundets riktlinjer stöder definitivt inte Malmö Idrottsgrundskolas verksamhet.
Vem lyssnar politikerna på?
Vilka kunskaper har de om de framtidsfrågor de skall lösa.
Det är två frågor jag ställer mig dagligen, när jag passerar två stora nybyggnader på Stadionområdet i Malmö, en idrottshall i två våningar och en lika hög skolbyggnad. I den skall Malmö Idrottsgrundskola för högstadiet, årskurs 7 till och med 9, hålla till, sju paralleller med totalt 540 elever.
Att Malmö får två nya inomhushallar är givetvis alldeles utmärkt. Synd bara att man i slutprodukten reducerat antalet åskådare i en av hallarna från 1 500 till 400. Just en hall med plats för cirka 1 500 personer har Idottsmalmö efterlyst i decennier.
Och det kan ju tyckas positivt att Malmö satsar på sina unga idrottsutövare. Men samtidigt ger man acceptans för utslagning av barn i 12-årsåldern. Det är nämligen 12-åringar som söker. Och ratas. Antalet sökande är betydligt fler än de som får plats. Hur känner sig en 12-åring som inte platsar i gemenskapen?
De politiker som gett sanktion för en kommunal idrottsgrundskola – och till och med gett tillstånd till en utökning – kan inte ha tagit del av den moderna forskningen om ungdomsidrott. Och inte heller om Riksidrottsförbundets mål och inriktning. RF vill att barnen skall fortsätta med sin idrott upp över tonåren (det första stora tappet i Sverige sker just i 12-årsåldern) och RF vill också att barn och ungdomar skall syssla med mer än en idrott. Forskningen visar att den allroundkunskap man skaffar sig som ung också ger en positiv effekt för dem som senare blir elitidrottsmän, även av världsklass. Men framför allt, de, som har erfarenhet av mer än en idrott, har senare en valmöjlighet. Den vägen är i stort stängd för dem som slutar idrottsgrundskolan som 16-åring och stagnerat i sin idrott och tröttnat på den.
Jag förstår inte hur någon kan se vilken idrottslig utveckling en 12-åring kan få. I 12-årsåldern kan den fysiska/psykiska åldersskillnaden vara två, tre år. Åt vardera hållet.
Allt detta är bevisat genom forsning och erfarenhet. Expertis finns på nära håll, professor Tomas Peterson vid Malmö Universitet. Malmös politiker har inte tagit del av hans genomarbetade forskning.
Verksamheten i Idrottsgrundskolan har också förändrat konkurrenssituationen mellan Malmös klubbar. Det är en förening som är ansvarig för den dagliga träningen och det finns bevis för övergångar som inte gynnar inställningen till Idrottsgrundskolan. Under de tre skolåren sker också en utslagning inom den största idrotten, fotbollen. Alla klarar inte av de hårda kraven att få spela i exempelvis i MFF:s pojklag.
Om enskilda klubbar, eller privatskolor för den delen, satsar på en idottselitutbildning för grundskoleelever så är det deras sak.
Men att en kommun som Malmö med skattemedel i mångmiljonklass stöder en sådan verksamhet är oförklarligt. Det strider mot en kommuns uppgifter. En elitsegregering med 12-åringar är inte acceptabelt.
Ansvariga för detta är okunniga och icke pålästa politiker.
***
Sen vill jag påpeka att Malmö Idrottsgrundskola är den skola i stan som läsår efter läsår betygmässigt ligger i absoluta toppen. Det är självfallet ett oerhört plus.
Samtidigt har jag erfarit att några av dem som är ansvariga för uttagningen känner en viss olust för uppgiften. Att välja bort utan att veta slutresultatet kan vara frustrerande.
***
12 olika idrotter är representerade på Idrottsgrundskolan. När antalet elever skall ökas från 235 till 540 har fler idrotter erbjudits plats, bland annat brottningen. Limhamns BK:s tränare Jörgen Olsson, en gång Europamästare, har vänligt men bestämt tackat nej till platser: ”Skulle aldrig kunna tänka mig att ta ut 12—13-åringar till en sådan skola. Ge oss gärna några platser på Idrottsgymnasiet Det skulle vi välkomna.”
***
Det finns fler aspekter på dessa problem. Finns kanske anledning att återkomma.
Jag saknar Birger Buhre.
I alla fall hans penna.
Det borde det ideella Idrottsmalmö också göra.
Vem var då Birger Buhre (1918—1989)?
Han var sportkrönikör på Kvällsposten med en gedigen kunskap om Malmös idrottshistoria och dessutom känd som ideell ledare främst inom simningen men även inom handbollen.
Hans krönikor var långa, bitska, initierade och kunniga (oftast, är det väl bäst att tillägga) och fruktade av Malmös makthavare, när han granskade idrottens villkor i stan. Det kunde gälla reklamrättigheterna på Malmö stadion eller bidragen till de ideella organisationerna, där han i Miso (Malmö Idrottsföreningars Samorganisation) under 1970- och 1980-talen bidrog till kraftiga förbättringar.
Birger Buhres krönikor lästes av ”alla” och det var under en tid då ordet krönika hade en högre valör än i dag då en förhandsartikel om allsvensk match för Malmö FF (eller FC Rosengård) kan publiceras under en krönikevinjett.
***
Jag kom osökt att tänka på Birger Buhre, när jag fick vetskap om Malmös Fritidsnämnds nya avgifter.
Det är pandemitider. I stort all verksamhet lider ekonomiskt. Problemen för idrottens elitklubbar ventileras ständigt. Men krisen gör sig påmind långt ner i leden.
I dessa coronatider beslutar fritidsnämnden att höja hyresavgifterna vid evenemang. Häpnadsväckande!
Jag tar Heleneholms IF som exempel. Fyra av klubbens arrangemang har ställts in, tre motionslopp därav Blodomloppet med cirka 6 000 deltagare och Malmö Triathlon (där även EM skulle ingå), där Heleneholm är medarrangör.
Hoppet kvarstår att Yddingeloppet den 25/10 skall kunna genomföras.
Liksom den inomhussäsong i friidrott där Heleneholm är den förening i stan som drar det tyngsta lasset. HIF är ensamansvarig för Atleticumspelen, delar Julchansen med IFK Lund och är en av fyra parter i Pallasspelen (de övriga är Pallas, Lund och Finish). Givetvis vill man tjäna en slant på de här tävlingarna. Inkomstmöjligheterna för småklubbar är inte många, sponsorerna är få, om ens några.
Men så kommer beskedet från fritidsförvaltningen. Man har höjt hyran i Atleticum med över 50 procent. Ett tvåheldagarsarrangemang kostar initialt 35 000 kronor. Till detta tillkommer priser, administrationskostnader och mat för ett 75-tal funktionärer under två dagar. Ideella funktionärer, oftast bilburna, som dessutom måste betala 50 kronor/dag i parkeringsavgift.
Uppemot 60 000 kronor kan vara en kalkylerad utgiftspost för en tävling. Med en startavgift på 75 kronor/gren behövs det cirka 800 starter för att gå med plus. Pallasspelen gör det med sina cirka 2 000 starter. Det kan bli kanske 15 000 kronor vardera till de fyra klubbarna.
De något mindre Atleticumspelen är ett gränsfall ur ekonomisk synvinkel. Jag vet inte, men är det lönt för 75 personer att jobba 20 timmar frivilligt under en helg för i bästa fall några tusenlappar i vinst?
Så ser verkligheten ut efter de nya hyreskostnaderna.
Jag tvivlar verkligen på att kommunalrådet Frida Trollmyr (S) och fritidsnämndens ordförande Ewa Bertz (L) har någon som helst kunskap och förståelse för de små i idrottssamhället.
Det hade Birger Buhre. Han hade reagerat.
***
Sen kan ju Trollmyr och Bertz fundera över varför Malmö har så få stora ungdomstävlingar idrott.
Det blev ingen stadsminister i dag heller.
Jag förstår inte hur man skall komma fram till en lösning. Mitt politiska intresse och insikt i inrikespolitiken är förmodligen på samma nivå som de flesta svenskars. För förtydlighetens skull vill jag poängtera att jag är liberal. Och röstar efter ideologi – kan förstås låta pretentiöst – och inte på person.
I många kommentarer/analyser – inte minst genom Sydsvenskans stjärnreporter Olle Lönnaeus – framförs synpunkten att Annie Lööfs (C) och Jan Björklunds (L) vallöften var motstridiga: De ville ha en borgerlig regering utan stöd av Sverigedemokraterna.
Jag ser inget som helst motstridighet i dessa vallöften. Det är två självklara målsättningar för ett liberalt, borgerligt parti.
Att sen valresultaten omöjliggör att de infrias är en helt annan sak.
Detta skrivit utan att ha insikt i vad som sagts i de interna partiledardiskussionerna.
Men att påstå att C:s och L:s vallöften i regeringsfrågan är motstridiga är inte korrekt. Bara ett partiskt inlägg.