Det är sällan jag kör bil inne i Malmö.
Och än mer sällan parkerar jag bilen i City.
Men i går hände det.
Efter det alltid lite vemodiga Allhelgonabesöket på kyrkogården i Skurup var det i det strålande höstvädret ett ypperligt tillfälle att ta en extratripp i det vackra landskapet. Det är i det klara ljuset fantastiska vyer som dyker upp i ”Bygden mellan åsen och havet”. Det är väl så Akademimedlemmen och den ständige sekreteran Anders Österling kallade Wemmenhögstrakten?
Nåväl, bilturen ändrade tidsplaneringen och beslutet kom om att ”äta ute”, någonstans i stan, fortsatte bilfärden, hittade en parkeringsplats mitt i smeten.
Letade efter parkeringsautomat, men se, det var ju en röd dag. Och då är det fritt att parkera i centrum. Nöjd naturligtvis, alltid skönt att slippa utgifter.
Men samtidigt irriterad.
Kring många av Malmös idrottsanläggningar är det nämligen avgiftsbelagt dygnet runt, alla dagar. Ledare, tränare och funktionärer tvingas betala för att ideellt ta hand om våra barn.
För att ta ett exempel: En friidrottstävling i Atleticum I Malmö kräver per pass kanske upp mot 75 funktionärer. För varje timme får de som tvingas ta bil dit betala åtta kronor. Men man är så human att det högst kan bli 50 kronor/dygn.
Jag förstår inte prispolitiken över huvud taget.
Gratis mitt i stan, samtidigt som man avgiftsbelägger ideellt arbete på en massa platser runt om i Malmö.
Ofattbart.
Jag brukar inte skriva om politik på den här sidan.
Men i dessa dagar har man matats i tidningar, tv och radio och då går det inte att undvika att fundera över händelser kring valet.
Som egentligen är tre val, riksdag, region och kommunal. Tre olika forum för beslut i olika frågor. Från Sveriges budget till var man skall anlägga en cykelbana. Det behövs helt olika kompetenser. Ok, många gör sina val, ger inte sin röst till samma parti i de tre valen. Men hur många lägger inte sin röst i samma korg utan att reflektera över följderna?
I går hörde jag två företrädare från Sverigedemokraterna i två skånska kommuner på allvar ifrågasatte partiets möjlighet att hitta kompetenta (båda använde detta värdeladdade ord) personer till de stolar valresultatet gett dem. SD har tidigare under mandatperioder inte kunnat fylla sina platser, många stolar har stått tomma.
Det är ett allvarligt demokratihot, när egna partikamrater ifrågasätter att personer, tillsatta på viktiga positioner, inte har tillräcklig kunskap för att utföra sitt betydelsefulla jobb. Och kanske det allra värsta: Alla eventuella tomma stolar.
Kommunalvalet har kommit i skuggan i de flesta kommuner. Rikspolitiken har fått alltför stor genomslagskraft ute i kommunerna. Det rör sig i många fall om helt andra frågor, på helt olika plan.
Riksdagsval och kommunalval har tidigare haft olika dagar. Det var kanske inte så dumt.
***
Jag har också funderat över Vänsterpartiets roll. V ingår i det rödgröna block, som gett makten till den sittande regeringen och som nu vill fortsätta att leda Sverige. V var också det enda parti på vänsterkanten som gick fram i valet, S och MP backade. V är också klart större än MP. Likväl kräver man ingen plats i regeringen.
Och varför vill S inte ha med V i den styrande församlingen? Är det på grund av partiets historia?
Jag menar att det är lite fegt av båda parter att inte ta steget fullt ut. V vill vara med och bestämma men inte ta ansvaret fullt ut. Och S erkänner inte fullt ut – även här passar uttrycket in – att V med sitt förflutna inte är helt accepterat i alla socialdemokratiska led.
Lite politisk fegspel.
***
Skriver man om politik bör man uppge sin politiska hemvist. Jag har under alla år, utom ett, röstat liberalt. Utan att hålla med i alla frågor.
Jag har nog aldrig behandlat politik på den här bloggen. Jo, kanske ur idrottens synvinkel och då både på riks- och kommunalplanet.
Men vad är det för regler som gäller inom den inhemska politiken och i kommentarerna i massmedia med diverse mer eller mindre seriösa bloggar?
Jag tänker på det så kallade IT-haveriet inom Transportstyrelsen och det misstroendevotum, som skall riktas mot Peter Hultqvist. Den socialdemokratiske försvarsministern är tydligen en rekorderlig karl och skicklig i sitt jobb. Och hans roll i IT-härvan är omtvistad.
När då C och L, med nya insikter, ändrar sin uppfattning – om man så vill för landets bästa – kritiseras man från olika håll för att man byter åsikt. Även från personer som anser att ett misstroendevotum mot Hultqvist är alldeles åt skogen.
Ute i vardagen ger det plus om man ändrar sig till något bättre. Inom politiken anses det till och med så illa att när C och L inte har samma inställning som M och KD i ”Hultqvistfallet”, så visar det att Alliansen inte är kapabelt att eventuellt bilda en ny regering. Jodå, den uppfattningen finns att läsa.
Precis som om en regeringsdeklaration står och faller på en personfråga i en annan ministär.
Är det underligt att förtroendet för det politiska spelet är lågt?
Att ändra sig till det bättre är en dygd. I i alla fall utanför politiken.
Sydsvenskan har under en tid berättar om hur politiker och tjänsteman i Malmö utnyttjat kommunens representationsloger och fina sittplatser på Swedbank Stadion och Malmö Arena för sig själv, släktingar och vänner.
Att man besöker ett arrangemang utan att betala och till och med får en kopp kaffe och en bulle är väl okej.
Men släkt och vänner?
Och när man dessutom kan förgylla besöket med mat och dryck, till och med med alkohol och med en meny av ibland lyxkaraktär, då har i min värld anständighetsgränsen överträtts.
Det är samma (förvisso lite hårdragit) politiker och tjänstemän som ligger bakom några småskurna beslut, som drabbar de små inom Malmöidrotten, den del inom samhället som ligger mig varmast om hjärtat.
Några exempel.
1) En förening arrangerade ett långlopp i löpning, hade en vätskekontroll på en föga trafikerad gång- och cykelstig och placerade under 20 minuter ett EGET bord på kommunens mark. Kostnad: 1 900 kronor.
(Föreningen har dock en medlem med en tomt som gränsar intill stigen och meddelade kommunen att bordet i stället skulle placeras på den privata tomten. Då backade kommunen och man fick utan kostnad ställa bordet bredvid stigen. Något prejudikat lär det dock inte ha blivit).
2) En förening, som på grund av sjukdom eller i en stressad situation inte avbokar en träningstid senast 24 timmar innan, får ett bötesbelopp på 800 kronor även om klubben skött alla sina åligganden i alla år. Inte ens en hastigt påkommen sjukdom anses som en förmildrande omständighet.
3) En fotbollsklubb ville återuppta den populära inomhusturneringen för seniorer i Kombihallen, som under decennier organiserats av personal från fritidsförvaltningen (Inge Blomberg och Sven-Åke Lövgren). För att få ekonomi i det hela ansökte klubben om en reducering av hallhyran från 6 000 kronor/dag till hälften. Avslag, med följden att Malmöklubbar sökt sig till andra ortet och att en för tävling tom Kombihall inte generar en enda krona till kommunen.
4) Friidrotten i stan är i behöv av mindre tävlingar både för ungdomar och veteraner. Inomhus ligger initialkostnaderna bara för att få vara inne i Atleticum på 7 500 per dag. Till detta skall läggas åtskilliga tusenlappar i andra nödvändiga utgifter. Det behövs många starter för att få ett acceptabelt överskott (vilket det likväl aldrig kan bli med tanke på alla de ideella timmar som måste till). Risken finns att de klubbar som är medarrangerör i mer än en innetävling per säsong inte orkar i längden. Inkomsterna är för små i förhållande till arbetsinsatsen.
Det finns åtskilliga fler exempel från Malmös idrottsvärld, där kommunens prispolitik gör att föreningarna inte finner ekonomiska lösningar i sina arrangemang. Dalhemscupen i handboll är ett av många exempel.
Kan tyckas småskuret att jämföra politikernas gratistittande och i gratisätande med den lilla idrottsvärldens ekonomiska problem.
Men det sticker i mina ögon att bestämmande personer inte tycks känna till den ideella världens enorma problem samtidigt som de gottar sig vid den rika idrottsvärldens bord.
Välkommen ner till idrottens verklighet!
Det blev en söndag i handbollens tecken.
Tog min Skeppshult ut till Bulltoftafältet på förmiddagen för att titta några timmar på Malmöspelen för ungdomar, ett samarrangemang mellan Dalhem och Lugi.
Cirka 200 lag deltog, de flesta från närområdet. På sikt är målet att fördubbla antalet lag, en nödvändighet för att ekonomi i det hela. För närvarande stöttar Malmö stad turneringen med ett projektanslag. Uteblir detta riskerar tävlingen att försvinna enligt tävlingsledaren Jonnny Neldeborn. Med tillägget: Om vi inte kan få 200 lag ytterligare,
Det är dyrt att arrangera tävlingar, inte bara i handboll. Malmös prispolitik gynnar inte arrangörerna. Ett exempel: Att hyra Atleticum för en tvådagarstävling i friidrott kostar 19 000 kronor. Lägg till övriga utgifter som priser, arvode till starters och mat till ett 100-tals funktionärer med mera och det skall till många starter för att tävlingen över huvud taget skall gå runt.
Det finns i alla idrotter ett behov av att anordna tävlingar med färre deltagare, mindre stress och tillfälle för nybörjare och mindre bra lag/utövare att hävda sig. Men de får inte innebära ekonomiska förluster på grund av oskäliga hyror.
Malmös ungdomshandboll har svårt på nationell nivå – trenden ät dock klart på uppåtgående – men i Malmöspelen fick klubbarna i den begränsade konkurrensen många framskjutna placeringar. Jag är övertygad om att Malmöspelen blev en kick för både föreningar och dess ungdomar.
Så det är viktigt att Malmöspelen blir kvar, speciellt som höstens stora Dalhemscup sedan länge avsomnat.
Det är svårt att förena allas intressen, de lokala kontra nödvändigheten att få ekonomi, och vinst därtill, i turneringen.
Ett önskescenario är en succesiv ökning av antalet lag samtidigt som standarden på Malmös ungdomshandboll fortsätter att förbättras så att lagen också i en hårdare konkurrens kan hävda sig.
Samtidigt som Malmö stad fortsätter sin stöttning och förstår att det i en hård konkurrens, med bland annat beachhandbollen i Helsingborg och Åhus, tar många år att etablera något nytt.
För idrotten i stort måste Malmö förstås först och främst se över sin prispolitik när det gäller uthyrning av sina anläggningar till tävlingar. För föreningar/idrotter utan möjlighet att skaffa sponsorer är att anordna tävlingar en av få chanser. Det inser inte de bestämmande.
***
Skeppshultaren tog mig också till SM-finalerna.
Tyvärr uteblev spänningen. Och en handbollsmatch utan dramatik på slutet är ingen höjdare för mer än vinnarlagets anhängare. Nu räddade stämningen i Arenan eftermiddagen även för en neutral åskådare. En eloge även till de tillresta från Alingsås, som hela tiden trots allt stöttade sitt lag.
Det var två olika ideologier som vann SM-gulden, Sävehofs gedigna långsiktiga arbete med talanger från närområdet och Kristianstads mera spektakulära metod med att importera spelare från när och fjärran.
Återkommer i ärendet.