Jag är ingen frekvent tittare på damhandboll.
Nu pratar jag om det inhemska seriespelet. De internationella mästerskapen är däremot några av idrottsårets höjdpunkter med den intensitet och finess som få andra damlagsporter kan uppvisa.
Min lilla avhållsamhet gentemot damernas Handbollsliga kan förstås bero på att jag inte har något direkt favoritlag. Närmast ligger H 65 Höör med sin karismatiske tränare Ola Månsson. Och född på landet, i Skurup, klappar mitt idrottshjärta alltid speciellt för när de små orternas lag utmanar de stora. Som nu Höörs idrottsstolhet oftast gör.
Samtidigt har de ligamatcher jag sett dels varit ganska torftiga och dels ojämna.
***
Av en slump har jag dock halkat in på några av damernas semifinaler, Sävehof—Skara och Skuru—Önnered. Och är benägen att omvärdera mina omdömen. Måhända har jag haft tur, men de matcher jag sett har visat på handboll när den är som bäst, snabbt, bra skytte, duktiga målvakter och kluriga kombinationer och dessutom spännande. I min lite inskränkta värld trodde jag inte att den inhemska damhandbollen kunde vara så underhållande.
***
Så i kväll efter att ha sett Malmö FF—Gais lär jag i efterhand titta på Sävehof—Skara för att se vem som blir Önnereds finalmotståndare. Nu tror jag förstås inte att Skara kan överraska en tredje gång så det lär bli Göteborgsderby i finalera.
Där Önnered kanske till och med är favorit?
***
Alla SM-finalerna för både herrar och damer sänds i SVT, så jag rekommenderar en titt. Även på dammatcherna.
Många av mötena kolliderar tyvärr med intressanta allsvenska matcher. SVT play får bli räddningen. Missa helt vill jag inte.
Jag såg Göteborg—Malmö x 2 i går.
Två klassmål och ett touchmål gav 3—0 till Malmö FF mot IFK Göteborg.
Ett klassmål och ett touchmål gav 2—0 till FC Rosengård mot BK Häcken.
Malmö i topp för både herrar och damer i den högsta fotbollsligan-
Men ack så lite Malmö.
Jag vet givetvis hur den internationella fotbollsvärlden ser ut. Men visst är det anmärkningsvärt att av de 29 Malmöspelare som var på plan i går fanns ingen med en Malmöklubb som moderförening.
Närmast var Pontus Jansson från grannkommunen Burlöv. Helsingborg (Martin Olsson) och Kristianstad (Sebastian Nanasi) var också representerade.
I Rosengård fanns två skånskor, båda från Helsingborg, Caroline Seger och Bea Sprung.
Antalet utländska spelare i de båda måndagstrupperna ger också en bild av den moderna fotbollsvärlden. Rosengård använde 13 spelare, 8 hade utländskt pass. Av MFF:s 16 gårdagsspelare kom 8 från utlandet.
***
Över dessa siffror kan man givetvis fundera. Kanske till och med i ett landslagsperspektiv i en period, när många av landslagen i olika åldrar resultatmässigt svajar.
Jag har fått ett nytt favoritlag i fotboll.
Nja, favoritlag är förstås att ta i, det skall lite mer till än några enstaka matcher för att få en stabil plats i mitt fotbollshjärta. Men jag erkänner att jag på senare tid gärna sett och följt Bayern Leverkusens jakt på en rekordsäsong, obesegrat i Bundesliga och final i Europa League och Tyska cupen.
50 matcher har laget fixat, tre återstår, de båda finalerna, mot italienska Atalanta och Kaiserslautern samt serieavslutningen hemma mot tian Augsburg.
Det är minst sagt en imponerande resultatsvit så här långt och den är nådd med ett spel som på många sätt är fascinerande med alla de ingredienser som gör fotbollen till en skön konst. I går såg jag laget vinna borta mot Bochum med 5—0, kunde varit det dubbla, förvisso hjälpt av en tidig hemmautvisning. Men bäst på plan var motståndarnas målvakt.
Jag rekommenderar de som har tillfälle att se Leverkusens spännande jakt på ett oslagbart rekord, ingen förlust i högsta serien och inte ett enda nederlag, inte ens i en enskild match i Europa League.
Nu har jag varit smått lyrisk, men jag står för varje rad.
***
Att gå obesegrat och vinna en högsta liga är inte unikt, men sällsynt. Den svenske kommentatorn/experten i Viaplay i gårdagens match Lars Sandberg hade, delvis i alla fall, läst på och nämnde några klubbar från diverse länder. Sandberg, som ingår i Viaplays team inför kommande EM-slutspel, visade dock sin okunskap om den allsvenska historian. Han missade Malmö FF:s tabellrad från 1949/1950:
22 20 2 0 82—21 42
En miss som inte inger förtroende. Den trogne följaren av fotbollen kan oftast mycket fotbollshistoria.
***
Discoverys fotbollsmedarbetare klara oftast att, hjälpligt i alla fall, dölja var hen har sitt fotbollshjärta. Niklas Jarelinds röst och tonfall avslöjar honom dock lite väl ofta. Senast vid AIK:s förlust mot Sirius, 1—3, ältade han dock för många gånger att AIK skulle haft en klar straff för hands just före Sirius tredje mål. Jag är jätteglad att domaren Adam Ladebäck friade – om bollen ens nuddade Siriusspelaren Leo Waltas arm. Det är inte bra för ett åldrande hjärta att uppleva alla dessa underliga straffbeslut. Med eller utan VAR.
***
Niklas Jarelind är bosatt på Garvis Carlssons gata i Solna. Gör man det, ”måste” man vara AIK-are.
Henry ”Garvis” Carlsson spelade 192 allsvenska matcher för AIK och var även tränare för klubben. Proffs i Frankrike (Stade Francais) och Spanien (Atletico Madrid), OS-guld 1948 och 26 landskamper.
Givetvis tror jag inte på något samhörighet mellan bostadsgata och klubbsympati. Kunde dock inte låta bli att raljera, när jag upptäckte sambandet.
***
Adam Ladebäck är en av de absolut bästa domarna i Sverige.
Vad får man för pengarna nu för tiden?
Jag tänker på den allsvenska fotbollsvärlden och i detta fall IFK Göteborg. Funderingarna kom upp i samband med derbyt i veckan mellan Gais och IFK, 2—1.
I startelvan kom IFK med sju spelare med utländskt pass, en åttonde var Paulos Abraham (BP och AIK), säsongslån Groningen.
Gais hade hämtat sina spelare med moderklubbar som Norrby, Qviding, Sölvesborg, Kvidinge, Zenith, Rannerbergen, Warta x 2, Tölö, Gute, Falköping, Smålandsstenar och Kungsbacka. En av inhopparna, Amatkarijo är holländare.
Några av Gaisspelarna har spelat i Allsvenskan, Mervan Celik (Gais för 12 år sedan och Häcken), Jonas Lindberg (Sirius), Jack Cooper Love (Elfsborg och Halmstad) och Alexander Ahl Holmström (Kalmar FF). De två senare har väl knappast gjort många bestående avtryck i sina allsvenska matcher.
Några av spelarna från de små moderklubbarna har naturligtvis mellanlandat på en lite högre nivå innan de hamnade i allsvenska Gais.
Men visst är det intressant att man, som nu exempelvis Gais, kan skapa ett hyggligt allsvenskt med närproducerat utan dyrbara utlandsköp.
Skillnaden mellan de två Göteborgslagen är frapperande. IFK har inte fått ut mycket av sina stora investeringar.
Detta skrivit väl medveten om att när tabellen summeras framåt Advent, IFK mycket väl kan hamna före Gais.
***
AIK med sina 14 utländska spelare har tydligen ekonomiska problem och måste mitt i säsongen sälja bort några av sina bärande spelare. Har den utländska kostymen blivit för dyr?
***
Detta är bara en allmän känsla och lite av generalisering och undran: Domineras inte speciellt de tippade topplagen av utländska spelare och hemvändare? Visst finns det talanger som både får och tar plats, men hur många får – kanske för länge – vänta på sin chans.
Och hur många presumtiva landslagsspelare finns det egentligen i Allsvenskan?
***
Den sista frågan apropå ett inlägg i idrottensaffärer.se av Sydsvenskans tidigare krönikör Åke Stolt:
Förbundskapten Jon Dahl Thomasson var på besök. Såvitt jag förstår var det hans första återbesök på Malmö stadion sedan han lämnade som MFF-tränare. Om det är något lag han bör hålla ett extra öga på så är det förstås MFF som verkligen motsvarat förväntningarna
Men är det mer än Sebastian Nanasi i MFF-truppen, dominerad av utländska spelare och äldre återvändare, som är aktuell för en svensk A-landslagstrupp?
Åke Stolt har inte tänkt klart i detta ämne.
Ett silver och ett brons blev den skånska utdelningen vid Final four i basket för juniorer och ungdomar, som avgjordes i helgen i Uppsala.
Men ack så nära Eos U 21-lag för flickor var ett guld. Lundatjejerna förlorade finalen mot Alvik med 90—88.
Eos herrar i samma åldersgrupp kom fyra.
Malbas hade tre lag, som inte de heller hade de rätta marginalerna med sig.
I semifinalerna föll alla knappt, U 19 pojkar med 6 poäng mot Södertälje, U 16 pojkar med 6 mot slutliga ettan Fryshuset och U 16 flickor med 7 mot guldmedaljörerna KFUM Central från Stockholm.
I bronsmötena lyckades U 16-flickorna bäst, utklassade Norrköping, 98—40.
U 16-pojkarna föll återigen med 6 i sin match om tredjeplats mot Hammarby.
Än snävare marginal mot sig hade U 19-laget, 1 minus mot Blackeberg.
Både Eos och Malbas var alltså nära en bättre utdelning men det är de klubbar som tillsammans med Högbo (Göteborg) och Norrköping står upp bäst mot den totala Stockholmsdominansen inom svensk ungdomsbasket.
Storstockholm, och då räknar jag inte in grannarna Uppsala och Södertälje, vann 9 av 10 grupper, spelade hem sex silver och fyra brons.
Den interna tuffa konkurrensen inom regionen har gjort att lagen/spelarna är vana vid täta matcher i de lokala serierna och därför, som nu i Uppsala, oftast var bäst i de avgörande momenten.
En amatörfundering, så här på slutet.