Det här blogginlägget skrevs i går men genom ett fel på domänen gick det varken att publicera eller läsa något på manssonsport.bloggplatsen.se.
Här en kortversion.
***
Är det kört nu, i den allsvenska guldstriden?
Detta apropå MFF-vinsten med 1—0 mot Djurgården, den enligt tipsen främste utmanaren. Åtta poäng är många att ta igen, men 25 omgångar ger möjligheter. Och det finns givetvis fler utmanare.
MFF:s två senaste 1—0-vinster visar också på hur sköra marginalerna är, tveksamt mål mot Västerås och ett flippermål – eller om man så vill ett ishockeymål (dvs en boll/puck in i gröten och så får man se vad som händer) – mot Djurgården. Bollen kommer naturligtvis att studsa fel även för MFF i fortsättningen och något avgörande feldomslut lär även MFF få mot sig.
Men i ett lite större och längre perspektiv och, om man så vill, mera optimistiskt: Det finns lag som i alla fall spelmässigt kan störa den allsvenska storfavoriten. Det har Västerås och Djurgården visat.
***
Det går inte att helt förbigå domarteamets insats i mötet på Tele 2. Une Larssons brutala tackling skedde precis framför ögonen på fjärdedomaren och med en av de assisterande domarna bara några meter därifrån. Det är häpnadsväckande att tre par ögon kan missa ett så klart rött kort.
Al-Hakim,huvuddomaren, har haft en usel säsongsstart med många underligheter. En kortare time-out rekommenderas.
***
I fredags hade Sydsvenskan en artikel där före detta världsstjärnor uppmanade nutidens spelare att uppträda mer sportsligt.
Det håller en hel fotbollsvärld med om. Men tydligen inte Fredrik Lindstrand, en av tidningens många fotbollskrönikörer.
Citat från hans fredagskrönika:
Efter en lyckad brytning ställde sig Derek Cornelius över Tolmac Nquen och vrålade. Den inhoppade anfallaren svarade med tackling i ryggen, som MFF-backen genant men smart förstärkte.
I Lindstrands värld är det alltså smart att förstärka för att lura domarna. Precis det som alla sansade fotbollsvänner fördömer. När Fredrik Lindstrand skrev i gratistidningen City var han den som skilde sig mest – i positiv mening – från alla MFF:s hovpoeter. När han bytte rum i huset på Rådmansgatan bytte han även ut sina neutrala glasögon mot en mera himmelsblå variant.
Fredrik Lindstrands renommé som en objektiv journalist stärktes definitivt inte efter hans tendensiösa reportage efter supportermarschen i samband med hemmapremiärmatchen mot Hammarby.
***
Elfsborg har blivit rubrikernas klubb, dels tränarbytet Thelin/Hiljemark och dels de senaste usla resultaten. Kritiken var tuff när ledningen 2—0 borta förbyttes till Norrköpingsseger med 4—2. Men Elfsborg kom aldrig med några ursäkter. I min värld fanns det sportsliga skäl till scenförändringen. Norrköping hade fyra dagars vila, Elfsborg två.
Jag har sällan sett Elfsborg komma med mer eller mindre vederhäftiga bortförklaringar. På det området är Boråslaget ett föredöme och har en plats i mitt idrottshjärta.
Jag minns att för några år sedan rörde en MFF-tränare upp himmel och jord för att hans lag fick åtta timmars kortare vila än motståndarna.
Jag har haft en minisemester, tre dagar i Stockholm.
Trevligt, teaterbesök (Änglagård, värt ett besök), sightseeing (alltid nostalgiskt att åter se platser från olika epoker i ens liv) och samvaro med en häften av familjen.
Men också lärorikt. Av många skäl, naturligtvis. Som notorisk tidningsläsare håller jag mig till den världen. Och koncentrera mig där på sportsidorna.
Jag har stundtals varit kritisk till Sydsvenskan. Och är det givetvis fortfarande för dess koncentration på vissa sporter och klubbar, bristen på breddbevakning och de underliga prioriteringarna på resultatbörsen. Bland annat.
Men Sydsvenskans sportsidor överglänser med råge Dagen Nyheters och Svenska Dagbladets. Tre dagars studier är väl i och för sig för kort tid att bilda sig en rättvis bild. Men DN:s lördagssport var det torftigaste jag sett: Två krönikor (en tv-relaterad och en om korrumperade idrottsledare), två eller tre TT-artiklar och så en minimal resultatredovisning. Inget om allsvensk fotboll, inget om slutspelen i de många lagbollsporterna. Torftigt var ordet.
När jag läste Svenska Dagbladet fick jag en påminnelse av vad som väntar oss läsare senare i vår, den tidigarelagda tryckningen. På torsdagen fanns det en krönika från tisdagens damlandskamp i fotboll mellan Sverige och Frankrike. Resultatbörsen dominerades av ”Sena siffror från i tisdags”.
SvD har minimerat sin sportredaktion, har sedan ganska många år endast en krönikör, läsvärde Anders Lindblad. Resten TT.
***
I skenet av tre dagars läsning av huvudstadens morgontidningar och dess sportsidor är det bara att bocka och tacka för att vi i Malmö har Sydsvenskan. Med dess fel och brister.
Samtidigt blir det ju snart en radikal försämring med den aviserade tidigarelagda pressläggningen.
***
Under mina studieår i Stockholm, förvisso 60 år sedan, köpte jag dagligen Sydsvenskan på Östra station. Vid senare vistelser i stan har det alltid gått att köpa tidningen i Centralens Pressbyrå. Men inte nu längre.
Och att i City hitta någonstans att köpa en DN var en omöjlighet. De gamla hederliga tobakshandlarna är bortrationaliserade. Centralen blev räddningen. Ett välmatat (undantagandes Sporten) lördagsnummer kostade 49 kronor. Dyrt, visst med tanke på att dagstidningar tidigare varit relativt billiga. Men med tanke på vad veckotidningar och magasin kostar är det trots allt en rimlig kostnad.
I ett historiskt prisperspektiv är dock priset avskräckande. I en tidningsvärld i kris.
Fotbollen har fått sin Leif GW Persson.
Ja, ni vet den där gubben som dyker upp i all media och muttrar fram sina tankar – i Leif GW:s värld givetvis sanningar – om allt som tilldragit sig i världen. Men är man professor i kriminologi rör det sig förstås mest om det brottsliga och det kriminella. Det verkar vara en nödvändighet att få höra hans åsikt.
När det gäller fotboll här söderöver är det tydligen lika viktigt att få reda på vad MFF-kaptenen Pontus Jansson anser. I alla sammanhang är det han som intervjuas – utan att dock, muttra fram sina svar. Finns det verkligen ingen annan som har något intressant att framföra?
Pontus Jansson har blivit fotbollens Leif GW Persson.
Två allsvenska fotbollsomgångar och redan har domarna hamnat i fokus.
Illavarslande förstås.
Mina funderingar kring de omdiskuterade straffsparkarna: Finns det någon annan idrott där ett normalt rörelseschema bestraffas?
Vi har fått två armar för att bland annat balansera kroppen i rörelse. Jag har sagt det tidigare: Finns det något löjligare att se än spelare som springer omkring med händerna på ryggen för att slippa att bolluslingen träffar en arm i en i en normal förflyttning?
Tidigare hette det: Straff/frispark om handen söker bollen, tvärtom, ingen åtgärd.
Behöver det vara svårare? Domare, speciellt de på elitnivån, bör väl veta hur de olika kroppsdelarna fungerar i rörelse. Lägg bort snacket om avstånd, armens avstånd till kroppen och andra konstiga parametrar.
Omgångens diskussioner visar hur fel det blivit. Eller?
***
Efter alla omdiskuterade, avgörande situationer heter det alltid att det jämnar ut sig. Nonsens, det gör det inte alls. Skillnaden att tappa två poäng, som nu Häcken mot Djurgården, på en tvivelaktig (jag nöjet mig med detta ord) straff än att få en med sig i ett möte som redan är avgjort åt ett eller annat håll. Det är väl inte heller alls osannolikt att de här båda lagen hamnar i samma skikt framåt vintern, i kamp om platser i Europa.
***
Malmö FF:s första halvlek mot Hammarby var imponerande.
MFF inledde starkt även i fjor, åtta raka vinster. Då spekulerades det i att MFF skulle kunna gå rent, det vill säga att vinna alla 30 matcherna, alternativt inte förlora en enda.
Ännu har jag inte sett denna profetia på pränt. Vem blir först?
***
Tifot inför hemmapremiären var magnifikt. Liksom många andras.
Supporterkultur när den är som bäst.
***
Men vad hände på supportermarschen från Möllevången?
I en stort uppslagen artikel på nätet i Sydsvenskan utpekas Polisen av supportergrupperingarna för att ha utövat övervåld och provocerat deltagarna i marschen.
Är det många som tror att svensk polis agerar så här? Och är det sant är det ju förfärligt.
Av artikeln framgår att det fanns maskerade supporters, det smälldes bangers, några promenerade med bengaler, någon sparkade på en polisbil, två personer fick brännskador på grund av bengaler.
Allt detta är olagligt. Skall polisen bara stå och titta på? Jag fattar inte detta.
Det skall också sägas att två poliser blev skadade, en av dem blev sparkad. Några personer fick dessutom hörselproblem på grund att bangerssmällandet.
***
I ett uttalande menar en supportergrupp att det är deras förtjänst att det allsvenska publikintresset är så stort, inte den mediokra fotbollen.
Visst klackarna skapar stämning men avarterna är för stora för att samhället skall acceptera det.
Sveriges lag måste råda på läktarna och även vid promenaderna till arenorna.
I kväll är det en stormatch i handboll i Malmö.
Jag menar att en kvartfinal i SM mellan HK Malmö och landets för närvarande mest intressanta lag, Sävehof, är värd epitetet ”stormatch”.
Det är troligen HK:s sista hemmamatch den här säsongen och följaktligen också sista gången Malmöpubliken har tillfälle att se två av de senaste periodens bästa och trognaste spelare, Magnus Persson och Adam Tumba, i Malmös svarta dräkt.
Det lär också vara sista gången på länge som profilerna bröderna Möller och William Andersson Moberg gästar Baltiska hallen, kanske även färingen Olli Mittun, den spektakuläraste spelaren i Ligan
Det är upplagt för handbollfest med många ingredienser och många journalistiska vinklingar för ett reportage.
Visst matchen finns noterad under Sport idag.
Men …
***
Den här problematiken med utebliven massmedial bevakning är inte enbart en Malmöföreteelse. Den förre elitspelaren och nuvarande tv-expertkommentatorn Charlie Sjöstrand är i en blogg i Göteborgs-Posten orolig för handbollens usla exponering. ”Det som inte syns, finns inte”.
De folkkära landslagens matcher utan för mästerskapsslutspelen uppmärksammas minimalt, inte ens med de svenska målgörarna i kvalmatcher.
Den starkt reducerade tv-bevakningen av de högsta serierna är givetvis ytterligare ett minus i PR-skålen.
Charlie Sjöstrand har lite funderingar i samma håll som jag: Vad gör det svenska förbundet för att informera? Inte ens de svenska klubbarnas insatser i de europeiska turneringarna finns alltid redovisade på text-tv.
Som i alla moderna organisationer finns det gott om kommunikatörer i Svenska Handbollförbundet. En given fråga är vad dessa damer och herrar prioriterar.
***
Jag är förstås ingen hejare på att navigera rätt på de olika förbundens hemsidor. Men att hitta rätt på handbollens är bland de svåraste. Hur finner jag tabellerna för, exempelvis, de skånska juniorserierna? Visst är det intressant att se på djupet i skånsk handboll på ungdomssidan utanför USM, som är föredömligt redovisat.
***
Utanför tidningsvärlden finns det intressanta handbollssajter som Handbollskanalen med Ola Selby och Skånesport.se med bland andra Christoffer Ekmark, som i min värld blivit mer läsvärd om han ransonerat sina löjliga metaforer
***
Sen hoppas jag naturligtvis på en liten skräll i Baltiskan, det vill säga en HK-seger, så det blir ytterligare en match till på hemmaplan, så att inte minst profilen Magnus Persson kan fä en värdig tackartikel i Sydsvenskan.