Förra helgen avgjordes SM i friidrott inomhus.
Malmö AI blev bästa medaljklubb, sex guld och ett silver.
Bra så! Givetvis.
Men så tittar man lite djupare i resultatlistorna och finner bara ytterligare en medalj till Skåne, ett brons till IFK Helsingborgs Gabriella Jönsson i stav.
Åtta medaljer till ett distrikt med 1,4 miljoner invånare (så många skåningar är vi nu) är det en godkänd utdelning? Man tävlade om 78 medaljer. Så en tiondel hamnade här söderöver. Skånes del av Sveriges befolkning (drygt 10,5 miljoner) är alltså en tiondel, så statistiskt är väl utdelningen godkänd?
Men det är att göra det lätt för sig. Den svenska friidrottskartan innehåller många orter utan någon seniorverksamhet.
Skåne tillhör numera denna kategori. Trots att SM arrangerade nästgårds, i Växjö, deltog endast MAI (17 deltagare), IFK Lund (3), IFK Helsingborg (2) och Björnstorp, Höör och Lomma med vardera en aktiv. Det var faktiskt bara de sju medaljörerna (Julia Henriksson sprang hem två guld) som utmärkte sig med bra, till och med mycket bra, resultat. Övriga resultat var med SM-mått mätt mediokra.
I min bok är det tunt.
Det syns ju också i jämförelse med Stockholms 27 (4—11—12) och Göteborgs 21 (7—8—6) medaljplatser. Övriga Sverige tog 22 (9—6—7) medaljer. Så nära de stora, Stockholm och Göteborg, brukar inte ”landsortsklubbarna” vara i seniorsammanhang. Löparna i Hälle (Uddevalla) och mångsidiga Upsala IF bidrar i hög grad till denna positiva utveckling.
***
Anmärkningsvärt är också de få medaljörer som har en Malmöklubb som moderförening, MAI:s silvermedaljör på 200 meter William Trulsson och Högbys bronsmedaljör i kula Victor Gardenkrans (Heleneholms IF). Lite ironiskt är de kommer från Södra Sandby och Löddeköpinge.
Anmärkningsvärt är också att storklubben Malmö bara har fyra kvinnor till SM-start.
***
För en tid sedan avgjordes SM I mångkamp. I seniorklasserna deltog en aktiv från en skånsk förening, Klippans Wilma Nilsson. Ensam är stark. Wilma blev svensk mästarinna.
Jag såg en bra handbollsmatch i går, till och med mycket bra.
Ystads IF mötte det portugisiska topplaget Benfica i European Leagues andra gruppspel. YIF vann med 37—33. Det hade behövts en segermarginal på sex för ett avancemang. Riktig nära var dock inte YIF.
Men en mer än hedervärd insats mot ett toppmotstånd.
Ystad fick dock inte det stöd jag tycker laget är värt i sin strävan att genom tuffa internationella matcher utveckla det egna laget och som en effekt svensk klubbhandboll. Det kom bara 515 personer för att se matchen.
För en tid sedan mötte YIF franska Limoges i samma turnering, då var åskådarantalet 728. Det trodde jag var en bottennotering. Men nu 200 färre!
Orkar YIF och Sävehof, som har samma negativa erfarenheter av publiksveket, fortsätta sitt Europaspel?
Svenska klubbar med internationellt spel som erfarenhet utvecklar givetvis det egna laget och därmed också den inhemska ligan på sikt. Motståndarna måste höja sin kapacitet för att hänga med.
Det är min övertygelse.
Synd då att YIF inte får hjälp på vägen av sina anhängare.
Jag har svårt att förstå att Amo och Skånela (inget ont om dessa föreningar) lockar dubbelt så många åskådare som Benfica.
***
Naturligtvis finns det en ekonomisk aspekt. Hur mycket kan en Ystadbo lägga på ett handbollsbesök? IFK har sina trogna anhängare. I måndags drog för övrigt bottenmötet i Allsvenskan Lugi—IFK Ystad 1 867 personer.
YIF har tre hemmaseriematcher kvar – morgondagens mot OV Helsingborg spelas till förmån för Cancerfonden och har fri entré – och förmodligen minst sex slutspelsmatcher i Ystad arena.
Allt kostar. Konkurrensen om pengarna är hård.
***
YIF presenterade en för mig ny junior i går, Holger Mårtensson, mittnia. Han fick ingen längre speltid. Det blev ett mål och snabbhet och intentioner som visade på osedvanlig talang.
Sköt Elvira Öberg bort allt skitsnack om usla skyttetränare i det svenska skidskyttelandslaget?
Hoppas kan man. Men f-n tro´t.
Jag har naturligtvis sett de flesta av VM-loppen, men dock inte Elviras guldlopp och hennes strålande felfria serie på sista stå. Jag har heller inte sett ett enda inlägg på sociala medier om vilka duktiga tränare som ligger bakom guldet.
Men när det gått lite sämre på några distanser har folk suttit framför tv-apparaterna och kanaliserat sina egen besvikelse på de stackars skyttetränarna.
Avgå! Bytt ut!
Uppmaningarna har varit många. Framförda av personer som är lika okunniga som jag i den komplicerade, fascinerande sporten skidskytte. Missarna på tavlan ser man. Vallningen, val av struktur på skidorna, taktiken att hålla rätt tempo för att vara ”lagom lugn” inför skjutningen är faktorer som påverkar slutresultatet i kanske lika hög grand som skälva skotten.
Och har de tränare som är ansvariga för skidåkningen hittat rätt i sina uppgifter att hitta den optimala toppformen?
Skidskytte är alldeles för komplicerat för att rikta kritiken enbart mot just skyttetränarna.
Snudd på populistiskt tycker jag ibland.
Anlagen, förmågan att skjuta, varierar givetvis för olika individer. Alla kan inte bli mästerskyttar. Några måste nöja sig med att bli bra, mycket bra.
I ett mästerskap i skidskytte premieras många egenskaper. I någon disciplin skytte, i en annan uthålligheten i spåret eller snabbheten. Eller som oftast en kombination.
Sveriges fyra VM-medaljer är en mer än i fjor. Men förvisso långt från elva 2023. Ett ouppnåeligt rekord. Sett över tid under de senaste åren är Sverige trea i världen efter Frankrike och Norge. Så speciellt usla lär inte de svenska skyttetränarna vara.
Konkurrensen är tuffare än i längdåkning. Fler nationer har toppåkare. Det syns inte minst i stafetterna.
Det blev inte som jag hoppats.
Men befarat.
Min tidning Sydsvenskan hade i dag ingen förhandsartikel inför kvällens intressanta Skånederby i Handbollsligan i Baltiska hallen. Suveräna serieettan Ystads IF gästar en av säsongens positiva överraskning femteplacerade HK Malmö.
I min – förstås ålderstigna – journalisthjärna var artikelingången given. HK:s spektakuläre publikfavorit Felix Montebovi blev i går nämligen uttagen till seniorlandslaget. En utförlig presentation av honom och några ord från honom tycker jag faktiskt man kan begära av en vaken redaktion i en region, där handbollen, trots vikande publiksiffror, är stor.
Felix Montebovi spelar för en Malmöförening och är från Lund, moderförening är H 43. Malmö och Lund, de två orter med flest Sydsvenskanläsare.
Förra säsongen representerade Felix IFK Ystad.
Den alltid alerta – det gäller inte bara handboll – sportredaktionen på Ystads Allehanda hade två artiklar inför kvällens derby. En om YIF:s tuffa program och den andre med en intervju med landslagsdebutanten Felix Montebovi.
YA visar kunnande, SDS nonchalans.
Jag var på handboll i går, ligamatch mellan HK Malmö och Alingsås.
Publiksiffran var 803 och vi fick se bortalaget vinna med 29—26.
803 personer visar på handbollens och HK:s svårigheter att attrahera Malmöborna. På planen har spelarna visat hög klass med en lång svit av vinster, kryddad senast med en bortaseger mot IFK Kristianstad. Två poäng i går hade gett HK en andraplats. Med andra ord HK Malmö är för närvarande ett topplag i Sverige. Det borde generera en större intresse. Tycker en handbollsintresserad person.
Och den senaste insatsen borde kanske till och med rendera en förhandsartikel i stans enda morgontidning. HK:s publiksnitt är ju i paritet med FC Rosengårds i fotbollens damallsvenska. Kan ni tänka er en hemmamatch för Rosengård utan en omfångsrik artikel matchdagen?
Nej, jag tänkte väl det.
***
Jag gör en liten parentes i mina handbollsfunderingar.
På tisdagen hade Sydsvenskan ett lång referat/reportage om Malmö FF:s U 21-seriematch mot Halmstads BK, 1—2. Jag vet att intresset för MFF är stort, men jag inbillar mig att den största delen av den allmänt idrottsintresserade läsekretsen har ett bredare intresse än det tidningen förmedlar.
I MFF-referatet orkade skribenten inte ens namnge HBK:s målskyttar och inte med ett enda ord nämna viken status HBK-laget hade, så att läsarna kunde bedöma MFF-insatsen.
***
Åter till HK Malmö—Alingsås!
Läste att någon journalist menade att detta var Malmös första riktigt dåliga insats den här säsongen. Jag håller inte med. Jag minns bland annat hemmamötet mot IFK Kristianstad.Spelet mot de två sistplacerade lagen Guif och Skånela för bara någon vecka sedan, trots full poäng, var också bedrövligt.
Att så underkänna HK-spelet är att undervärdera Alingsås. Gästerna kom till Baltiskan i en trängd situation och utan två bärande spelare som Johan Nilsson och Samuel Lindberg. Västgötarna visade bra bredd och inte minst moral för att undvika ett negativt kval. Och kanske till och med för att nå en slutspelsplats.
Något enda berömmande ord tycker jag faktiskt att Alingsås var värt. Nu vet jag att det blivit kutym i Sydsvenskan att sällan eller aldrig beröra Malmölagens motståndare. (Det gäller alla idrotter.)
Jag menar att det är lite ledsamt. Texterna hade blivit intressantare.
Malmö HK var inte bra i går, samtidigt neutraliserade motståndarna HK:s styrkor. Den egenskap som Malmö fått berättigat beröm för. Och som gett laget den positivt överraskande topplaceringen.
På något sätt såg segermarginalen stabilare ut än de tre mål den blev. Betänk att Alingsås fick fem utvisningar, HK noll, och att hemmalaget fick två straffar, gästerna noll.
Den skillnaden i ojustheter uppfattade inte jag.
***
På fredag är det dags för ett nytt besök i Baltiska hallen. Skånederby mot suveräna serieettan Ystads IF och ett revanschlystet HK Malmö.
Det borde locka över 1 000 personer och kanske till och med ge en förhandsartikel i Sydsvenskan.