Jag läste någonstans att Allsvenskan i fotboll fått höjd status i och med de många stora försäljningarna till de utländska ligorna.
Och att det stora inflödet av pengar kommer att göra svensk fotboll bättre.
Det låter självfallet bra. Men inte ett ord om varför mer pengar gör den totala svenska fotbollen bättre. Och inte en stavelse om att den allsvenska kvaliteten blir sämre. För det blir den väl automässigt om man säljer en spelare för 100 miljoner kronor och köper en för 20? För det är väl så Marknaden fungerar? Man får vad man betalar för.
***
Unga lovande svenska spelare utvecklas förhoppningsvis så mycket i det tuffare internationella klimatet att några kan tillföra landslaget kvalitet. Men när ersättarna hittas i ett grannland och befinner sig i åldersspannet kring de 30 har jag i alla fall svårt att se hur detta på sikt är positivt för svensk fotboll. Det är den enskilda föreningen som är en eventuell vinnare i sin jakt på en plats i de europeiska klubbturneringarna och de stora pengarna. De som bara MFF nått under senare tid och gett klubben möjlighet att skaffa sig en stor och dyr kostym.
Jag förstår mycket väl att klubbarna inte vill hindra spelare att i många fall för lång tid säkra sin ekonomiska framtid, speciellt inte för de unga afrikaner man köpt in med den huvudsakliga uppgiften att kunna sälja till mer lukrativa marknader (Källa bland annat boken Super Bosse av Bosse Andersson, Djurgården sportchef.)
På den lilla bakgård (förlåt!) svensk fotboll befinner sig i ett internationellt perspektiv är spelarförsäljningar ett måste. Se bara hur jätteförsäljningen av Hugo Larsson räddade Malmö FF från röda siffror 2023! Det fortplantar sig även i Sverige, MFF köper från Mjällby och ”alla andra” från Brommapojkarna. Hierarkin består i hela den stora och lilla fotbollsvärlden.
Sensationer kryddar idrottslivet. De har blivit färre i nutid. Den senaste, riktigt stora, i fotboll var när Leicester vann Premier League 2016.
***
Det har – i alla fall i en del av sportpressen – blivit en tävling bland de svenska klubbarna om vem som kan sälja dyrast till utlandet. Konkurrenterna vill ha mer än vad MFF fick för Hugo Larsson. Den senaste ”spektakulära” nyheten är att Häckens köp av Zeidane Inoussa från BP var någon miljon dyrare än MFF:s av Otto Rosengren från Mjällby. Det lär vara nytt rekord allsvenska klubbar emellan.
Lite överdriver, och ironiskt, men …
De svenska allsvenska klubbarna tycks mer intresserade av att göra bra affärer än att utveckla spelare.
Skall intressant att se, när trupperna är klara, hur många av de nya är inköpta eller upplockade från egna, uppreklamerade, akademierna. Och då menar jag en trupp upp till 22. Inte spelare upp till de 30, där få lär få någon längre speltid.
Jag tror att köpen kommer att betydligt fler.
I helgen avgjordes SM inomhus i friidrott.
Med guld och medaljer till Malmö AI och IFK Lund.
Att MAI:s Julia Henriksson förbättrade sitt eget nysatta svenska rekord på 200 meter kunde vi, som betalar en summa för Sydsvenskan, läsa i ett TT-reportage. Men inte ett ord om de andra framgångarna. Inte ens i resultatbörsen.
Men när det gäller resultatredovisningen har jag resignerat. Orsakerna till alla uteblivna uppgifterna lär vara många, men visst stör det att man kan läsa resultat och tabeller från bollsporter på nivå 5 och 6, och i fotboll till och med på nivå 8, men inte från ett SM med framgångar för de lokala idrottsmännen.
Under veckan har jag med förundran också noterat att tidningen endast redovisat VM-finalresultaten i simning i de grenar där det funnits svenska deltagare. Har verkligen Sydsvenskans läsare ett så smalt intresse?
Är det bara Sverige – och Malmö FF – som gäller?
***
Den senare frågan apropå att MFF:s damlag i fotboll, på nivå 2 i seriepyramiden, tillägnas nästan en helsida med ett stort foto efter en träningsmatch (!). Allt medan två skånska lag i Superettan spelar tävlingsmatcher i Svenska cupen. Deras insatser sammanfattas i en notis. Även om Trelleborg och Helsingborg inte prioriteras i tidningen tror jag mig veta att det i Malmö finns ett läsintresse om både TFF och HIF.
Jag stannar här, när jag skrivit av mig en del av den frustration jag kände när jag i morse öppnade mitt husorgan sedan 1950-talet. Men egentligen borde jag vara van, luttrad som man blivit.
***
Åter till inledningen, SM i friidrott.
Den svenska friidrottskartan är sig lik. Det är Stockholm och Göteborg som dominerar både storleken på startfälten och besöken på medaljpallen.
28 medaljer, Stockholm (6—11--11)
27 medaljer, Göteborg (9—9—9)
9 medaljer, Skåne (6—2—1)
14 medaljer, Övriga Sverige (5—4—5)
IFK Lunds Erik Erlandsson vann 200 meter. De övriga Skånemedaljerna är MAI:s. Anmärkningsvärt är att ingen av Malmöklubbens medaljörer är födda i Malmö. Men Maria Freij, guld på 800 meter, har IK Pallas som moderklubb och bronsmedaljören på 200 meter William Trulsson, boende i Södra Sandby, började sin friidrottskarriär i MAI.
Nog är det, som sagt, anmärkningsvärt att en så stor stad som Malmö inte har en enda infödd Malmöbo på en prispall i SM. Det fanns 78 tillfällen.
***
Men jag skall vara ärlig. Lisa Lilja, trea på 400 metet är Malmötjej.
Dessutom skall det noteras att Thobias Montler (guld i längd) är från Landskrona, Annika Jönsson (silver i stav) från Helsingborg och Anton Levin (brons på 60 meter häck) från Ängelholm.
Men allt sammantaget kan den samlade skånska friidrotten inte vara nöjd med facit från SM-helgen i Karlstad.
Det bor ju över 1,3 miljoner i detta vackra landskap.
I sju av de 13 damgrenarna fanns ingen skånska med i startfältet. Det är anmärkningsvärt med tanke på att det funnits stora flickgrupper i Skåne under många år.
***
En liten notering. När Heleneholms IF från 1965 byggde upp sin stora ungdomsverksamhet hade vi ett livligt utbyte med Mölndals AIK och dess på den tiden främsta ledare Karin och Erland Larsson. Årligen hade vi den så kallade 100-matchen. 100 ungdomar från varje förening tävlade i klubbmatch, som avslutades med en kurirstafett 100xca 80 meter. En härlig upplevelse.
Till Parkstafetten på 70-talet kom Mölndal till Beijers Park med cirka 20 lag. Heleneholm hade ungefär lika många.
Sedan dess har Mölndals AIK en speciell plats i mitt friidrottshjärta. Därför gladdes jag över deras SM-facit, fem medaljer (1—2—2) och dessutom 13 placeringar fyra till och med sex.
Grattis Mölndals AIK
Det är mycket jämförelse i idrottens värld.
Som nu om den svenska insatsen i det pågående VM:et i skidskytte. Allt har jämförts med succén i fjor, elva medaljer. En sådan utdelning var förmodligen en engångsföreteelse. Sex medaljer 2022 är också en hög siffra. Dessförinnan var två, tre svenska pallbesök det normala. Och det var inte alls länge sedan Sverige blev helt utan VM-medaljer, till och med ett par mästerskap i följd.
Vi blev förblindade av fjorårets unika framgångar. Jag tillhör själv den kategorin. I den tävling vårt fredagsgubbagäng har vid alla större mästerskap hade jag tippat tio medaljer. Det var ett tips mer med hjärtat än med hjärnan.
Jag har alltid svårt att sätta fiaskostämpel på insatser i ett VM, oavsett idrott, trots uteblivna medaljer. Efter gårdagens dramatik i stafetterna med ett guld och ett silver lättade kritiken. De tre medaljer Sverige nu har är alla tagna i stafett, i den fjärde, singelmixed, kom Sebastian Samuelsson och Hanna Öberg fyra. Med andra ord: Sverige har ett av världens bästa landslag i en idrott vars bredd ständigt ökar. De klimathindrande orsakerna till trots.
Skidskyttemedaljerna i ett VM sitter högre än de i längdåkning.
Den svenska bredden är givetvis den bästa grunden för individuella medaljer. Den bredd som Frankrikes damer och Norges herrar visat under VM. Det är naturligtvis en löjlig, omöjlig tankegång: Ta bort de franska damerna och norska damerna från resultatlistorna och Sverige skulle innan dagens masstarter haft tre individuella medaljer, Hanna Ö två och Sebastian S en. Men det ger en bild av de två stora skidskyttenationernas dominans, men även om Sveriges position i en av de mest raffinerande sporterna. Våra damer är i paritet med Norges, herrarna gentemot Frankrikes.
***
Och det återstår två lopp. Så den här eftermiddagen är räddad.
Med en svensk pallplats hamnar vi på en normal utdelning. Det är en mera naturlig jämförelse än med VM 2023.
***
Jag ogillar, när före detta ledare och tränare offentligt kritiserar sina efterträdare. Det är andra tider och andra förutsättningar. Jag hörde aldrig förre förbundskapten Wolfgang Pichlers hårda utspel mot den nya regimen. Den var onödig. Insatserna både 2023 och i går visade på kunskap hos dagens ledare, i denna marginalernas och omkastningarnas idrott.
Och än är VM inte slut.
25 skånska föreningar kom till start med 99 lag till säsongens upplaga av USM i handboll för åldersklasserna 18, 16 och 14.
När steg 4 skall avgöras i mars har 20 klubbar 43 lag kvar. Nu sker den stora gallringen förstås i just i steg 4, där det skall återstå åtta lag per klass till finalspelet i Uppsala sista helgen i april.
Det som imponerar mest är antalet klubbar. Ett lag, förvisso med två årgångar, kräver kanske i snitt 12 spelare och tittar man sig runt om i Skåne är det få sporter som kan uppvisa en sådan ungdomsbredd som handbollen. Och då räknar jag även in de individuella idrotterna. Fotbollen, förstås. Men sen?
Och glöm inte att i handbollen, liksom basketen och innebandyn, är antalet lag ungefär lika mellan pojkar och flickor.
Gymnastiken med sina många trupper kan kanske utmana men inte när man kommer upp i åldersklasserna.
***
Det finns naturligtvis utvecklingspotential inom handbollen. Som jag tidigare noterat är den väldigt stark i vissa regioner, svagare i andra och obefintlig i en tredje.
Utan att djupanalysera kan man se en liten, men dock, tendens att i de tunna handbollsområdena har innebandyn funnit en bra grund att växa på. Innebandyn relativt ny på arenan, det svenska förbundet invalt i Riksidrottsförbundet så sent som 1985, utgör en tuff konkurrens om ungdomssjälarna för handbollen. Den har handbollen hanterat bra.
För sett i ett vidare perspektiv och över tid har man inte minskat i antal lag.
***
Den bredaste ungdomsklubben är Lugi som har sju lag kvar i Steg 4. Näst flest har Ystads IF med sex. YIF:s flickavdelning är på väg att växa sig lika stark som pojkarnas.
På delad tredjeplats finns OV/Helsingborg och Lödde Vikings med fyra. Min beundran för Lödde är stor. Säsong efter säsong har man lag långt framme i USM. Så sent som 2022 blev Lödde till och med bästa finalkubb i USM. Det är förmodligen omöjligt att upprepa denna strålande prestation men så här långt är fyra lag gott nock.
Femma i denna interna, helt inofficiella, Skånetabell är IFK Malmö med tre kvarvarande lag. IFK lever numera sitt handbollsliv i stort helt i skymundan men har en välskött, bred ungdomsavdelning. Herrarnas A-lag, tränat av Magnus Nilsson, Oxiegrabben som en gång, 1999, blev svensk mästare i Drott och sen spelade i Lugi för att 2003 vara med om att föra IFK Malmö till högsta serien, ligger för närvarande på kvalplats till division 2, plattform 4.
IFK har, liksom Malmökollegan HK, svårt att få en stabil kontinuitet rakt genom ungdomsleden på USM-nivå. Av vad jag förstått finns denna målsättning i båda föreningarna.
HK har båda sina 18-årslag kvar bland de 20 som skall spela i Steg 4. Nog så bra för en elitförening.
2 lag i övrigt: H 43 Lund, Ankaret (Bjärred), IFK Kristianstad, IFK Ystad.
1 lag: H 65 Höör, Eslövs IK, HK Kristianstad, Staffanstorp, Åhus, Vinslöv, Sund (Helsingborg), Eslövs HF, Kävlinge, Dalby.
En stor bukett av stort och smått, en bild av ett välmående Handbollsskåne.
I dag hade Sydsvenskan fyra textsidor sport, tre av dem handlade om Malmö FF.
Att 4—0-förflusten mot Bodö/Glimt fick sina två är väl helt i sin ordning, men att den glyttiga inkilningen åter uppmärksammades med en hel sida är väl att ta i.
I går öppnade tidningen också ett forum så att läsarna kunde ge sina åsikter om spelarnas barnsliga humor. Allt för den omhuldade läsarkontaktens skull.
Självklart är det bra att ordföranden Anders Pålsson tar avstånd från inkilningar.
Samtidigt – och det gäller både MFF och SDS – finns det inte viktigare händelser i närtid som borde kommenteras och fördömas? Jag tänker förstås på ultrasupportergruppernas – där några har MFF-anknytning – uttalande att det är de som bestämmer vilka lagar som skall råda på fotbollsarenorna. Inte politiker och polis.
I min enkla värld ett fullständigt oacceptabelt ställningstagande.
Men inte har jag sett ett fördömande uttalande från Anders Pålsson eller någon kommentar från Sydsvenskans många sportkrönikörer. Det kan väl till och med vara ett ämne för ledarredaktionen.
Verkligen en irriterande, frågande tystnad från MFF och SDS.