Så tände det äntligen till.
Jag tänker på den just avslutade VM-turneringen i handboll, den vanligtvis idrottsliga höjdpunkten i decembermörkret varje år. Okej, vartannat år är det EM och det är förstås snäppet bättre. Man slipper de verkliga, förnedrande resultaten.
Jag såg få matcher i grundomgången, några fler i huvudrundan och så många jag kunde i slutspelet. Och då fick jag många gånger se varför handboll för damer på internationell nivå är en av mina absoluta favoritsporter.
Snabbt, kreativt, modigt, fyndigt, kollektivt och individuellt, allt i en lyckad cocktail. Och när det då också kryddas med hög dramatik med sena avgöranden och stora skiftningar, ja, då sitter jag nöjd i tv-fåtöljen. Det fick jag göra den avslutande veckan.
***
Men ibland går det kanske för snabbt även för dessa världsartister, det blev några gånger för mycket väl många tekniska fel. Jag har en känsla av att det var fler än i tidigare års toppmöten. Men det ligger i utvecklingens linje att framtidens elitspelare kommer att behärska även detta höga tempo i löpningar och passningar. Låt nu inte bara försiktigheten vinna.
Mellan två toppmatcher i VM såg jag en matcha i herrarnas liga – ointressant vilken – och där utklassades herrarna i allt, inte minst tempomässigt. Det var ingen tillställning som lockade till ett återbesök.
Om någon timme skall jag förstås ta mig till Baltiska hallen och se HK Malmö mot Sävehof i herrarnas Handbollsliga. I en förhoppning att få se lite ”damhandboll”. Ja, missförstå mig nu inte: Jag vill se de snabba förflyttningar av boll och spelare som kännetecknade de främsta lagen i VM.
***
Jag har alltid hävdat att handboll är den svåraste av bollsporter att döma. VM-turneringen fick mig inte att ändra uppfattning. Det var svajigt i alltför många moment matcherna emellan. Jag skall inte dra några exempel men konstatera att alltför många domslut har framkallat en viss form av frustration. Okej, jag ändra mig och exemplifierar med ”handen upp” för passivt spel. Inkonsekvensen har varit frapperande.
Sen måste handbollen bestämma sig när ”klockan skall stannas”. I VM var det hipp som happ.
***
Sverige då? Fyra, ja, det är där vi är. Klart godkänt i min bok. Men visst unnar man detta sympatiska team en och annan internationell medalj. Dessa sitter dock högt i handboll. Det är inte hockey eller en stafett på snö.
***
Bäste svensk? Tv-kommentatorn Martin Frändesjö. Han har vuxit ur sin blyga, lite torra kostym och förmedlar sina oerhörda kunskaper om spel och spelare på ett tydligt sätt med distans till ämnet och numera ofta leende. Den många gånger lite buttra framtoningen är försvunnen
***
Jag förstår att man för en internationell tillväxt måste ge fler nationer utvecklande tävlingar. Men handbollen är inte mogen för ett slutspel med 32 lag. Det ger en negativ effekt. Att åter reducera antalet slutspelslag till 24 är ett önskemål men samtidigt en utopi.
Jag vill förstås gärna se Japan och Sydkorea och några av de afrikanska nationerna men Grönland och Chile och andra nybörjare hoppar jag gärna över. Och det gjorde även publiken i de tre skandinaviska länderna. De drog inte speciellt många åskådare.
Och förvånansvärt inte heller möten mellan respekterade nationer.
Det var endast hemmalagen som fyllde upp läktarplatserna.
***
Den 10 januari börjar herrarnas EM.
Detta är del 2 i min amatörgenomgång av Malmöfotbollen 2023 i jämförelse med 2003.
Vi håller oss till herr/pojksidan och åldersspannet ner till och med 13, de åldrar man noterar resultat i och spelar 11-mannafotboll.
Malmö FF hade tidigare alltid många ungdomslag, om inte alltid flest, så i alla fall bland de flesta. Så är det inte längre. Storklubben har numera endast ett lag per åldersgrupp, sex totalt från 19 till och med 13.
Det är många andra föreningar som har fler. BK Olympic imponerande 15. Men efter vad jag förstått hjälper samarbetspartnern MFF Olympic med ett ekonomist stöd för att få kvalitet i en så stor verksamhet.
Före MFF på breddlistan finns även:
12 lag: LB 07
9 lag: Oxie SK, Hyllie IK
8 lag: FC Bellevue, Malmö City
7 lag: FC Rosengård, Kvarnby IK, Kulladals FF
Anmärkningsvärt är att Kulladal, Hyllie, och Bellevue saknar juniorlag.
Ariana FC däremot har lag i alla kategorier, sammanlagt sex.
***
Förutom Skåneserier och mera lokala sådan finns det riksserier. MFF deltager givetvis med sina lag i de tre grupperna, 19, 17 och 16 och då på den tuffaste nivån.
Men både Olympic och LB 07 har lag på riksplanet i de tre åldersgrupperna, FC Rosengård i P 17 och P 16 samt division 6-klubben Hyllie i P 17 (starkt!).
För en som uppskattar att en gedigen ungdomssektion skall vara grunden till bra seniorverksamhet känns det positivt att två av Malmös tre division 1-klubbar (Olympic och Rosengård) ger sina unga spelare utvecklande matcher i tuff konkurrens.
LB 07:s mångåriga satsning på sina yngre lag lär nog inom kort föra klubben till högre plattform än division 3.
***
Malmö FF:s lag under mästarna i Allsvenskan och U 21-slutspelet har inte haft en helt lyckad säsong.
P 19-grabbarna kom fyra i Allsvenskan efter IFK Norrköping, IFK Göteborg och Hammarby.
17-åringarna femma i den södra Allsvenska efter Mjällby, Göteborg, Elfsborg och Häcken
16-åringarna fyra i en sydlig grupp, tvåa i en slutspelsgrupp efter Mjällby, utslaget i semin av Brommapojkarna, som sen förlorade mot AIK i finalen.
Visst är det imponerande av Mjällby!
***
Malmös föreningskarta har förändrats radikalt under 20 år.
Återkommer.
På 20 år har mycket ändrats i Malmös fotbollsvärld.
Familjen har blivit betydligt mindre.
I mina gömmor har jag sedan min tid som redaktör för Malmösport i Sydsvenskan sparart statistik från stans fotboll. Förändringarna är stora, inte minst på den manliga seniorsidan.
2003 hade Malmö 53 föreningar med totalt 89 seniorlag som fullföljde sina serier.
2023 var siffrorna 34 klubbar, 38 lag.
Med andra ord har antalet lag reducerats med 51. De fyra som har mer än ett lag är Malmö FF med sitt U 21-lag, jag räknar in AC Kvarnby i Kvarnby IK, och så har Barrikaden och Malmö United spelat i en reservlagsserie. I praktiken har Malmöklubbarna inga reservlag.
Hur inspirerar man dem som aldrig får spela match?
***
Sedan 2003 har junioråldern höjts till 19.
2003 hade 19 Malmöklubbar 22 seriespelande lag, 2023 fanns det 12 U 19-lag i 10 klubbar. Alltså en klar minskning även av antal juniorlag och klubbar med lag i denna åldersgrupp. Denna jämförelse är inte helt rättvisande, 17-åringarna var 2003 juniorer, nu finns det också P 17-serier. Där deltog 5 Malmö lag, två av dem hade inget U 19-lag.
2023 års siffror kan i en välvillig tolkning bli 17 juniorlag i 12 föreningar. Men dock en klar försämring gentemot 2003.
***
Vi går ner i P 15/16
2003 17 klubbar, 32 lag.
2023 14 klubbar, 34 lag.
***
Fortsätter till P 13/14
2003 28 klubbar, 72 lag
2023 26 klubbar, 72 lag
***
Med andra ord det finns underlag att vända trenden i åldrarna i 17 år och äldre, men det är just här – och kanske till och med lite tidigare – som hela den svenska tävlingsidrotten har sin stora utmaning: Att behålla ungdomarna upp kring och över de 20.
Malmöfotbollens ålderskurva liknar många andra idrotters.
***
Återkommer inom kort med granskning av Malmöfotbollens utveckling på föreningsnivå.
Jag har just läst ut Charlotte Kallas memoarer Skam den som ger sig.
Det är en bra bok. Kanske den bästa memoarbok av en idrottsstjärna jag läst. De senaste intrycken är de starkaste, så jag nöjer mig med epitet, en av de absolut bästa.
Visst skildrar hon, mer eller mindre detaljrikt, sina mest minnesvärda storlopp, stafettgulden, de individuella mästerskapsvinsterna och segerklättringen i Tour de Ski i Val di Fiemme, men de är skildringen av livet utanför tävlings- och träningsstråken som är den verkliga behållningen.
Hon har haft hjälp av DN:s sportchef Johan Esk, vanligtvis inte en av mina favoritkrönikörer, men tillsammans har de gjort ett strålande arbete.
Kalla berättar personligt om de dagliga problem som måste lösas, om det ansvar hon har som något av en vd för Team Kalla, som finns bakom hennes framgångar i världseliten. Tränare, vallare, läkare, psykologer, dietister, gynekologer och managers, vars ekonomi till delar är beroende av hur hon lyckas i skidspåren.
Hon känner ansvar. Men hon är en känslomänniska, vill inte svika. Men i hennes personlighet finns en känsla av skam, en känsla av att ha svikit alla i sin omgivning, och dit räknas även alla fans, när hon misslyckats. Det är en tung mental börda.
Kalla har mycket funderingar till de personliga relationerna i sina samboförhållanden, hur de känslomässigt påverkar hennes idrottsliga prestationer.
Under de sista säsongerna av den långa och framgångsrika karriären oroas hon mycket över möjligheten att bli mamma, många år av utebliven mens ställde ständigt frågetecken. En bild på Alvin med sina båda föräldrar på sista sidan är perfekt avslutning på boken.
Charlotte Kallas liv är fyllt av fantastiska upplevelser men hon fått förkastat mycket. Den spontana friheten som elitidrottare har aldrig funnits. Att dygnet runt, alla årets dagar, behöva uppge för dopingkontrollanterna var man befinner sig, måste vara ytterst psykiskt påfrestande. Det första hon gjorde när hon beslutat att lägga ner sin elitkarriär var att meddela dopingorganisationen att hon skulle avregistreras. Då hade hon under alla är missat två spontankontroller. En tredje gång hade inneburit att hon blivit avstängd för doping. Och ihågkommen som ”doparen”.
Tänk, vilken inre press det måste ha funnits hos henne! Och tänk att en varm, solig sommardag inte plötsligt kunna ge sig ut och bada för att man i vistelserapporten meddelat att man skulle vara hemma.
”Skam den som ger sig” beskriver dels den glamorösa delen av elitidrotten men också den tuffa vardagen och då inte bara den i träningsspåren.
***
Efter att ha läst Charlotte Kallas bok plockade jag ut hyllan fram Sixten Jernbergs I vilda spår från 1960. Vilken föränderlig värld i allt, språkligt inte minst.
Och villkoren för en skidåkare i världseliten.
Jernbergs försäsongsträning innebar att oftast per fot ta sig ut till ett avlägset hygge och hugga skog i ett tiotal timmar. Till frukost var det några mackor och några koppar kaffe. Lunchen var den samma och sen på kvällen fixade huggarlaget något snabbt och enkelt.
En dietist såg till att Charlotte Kalla fick rätt kalorier i rätt mängd – i perioder vägde hon maten. (Rädslan för övervikt var alltid närvarande). Och efter en tuff träningsdag hade hon tillgång till både massör och sjukgymnast.
En dödströtta Sixten Jernberg lindade in sig i en sovsäck i dragig koja ute i ödemarken, Charlotte Kalla somnade i en funktionell säng på ett bra hotell på ett höjdläger i Alperna.
***
Två intressanta böcker om två personligheter i två annorlunda idrottsvärldar.
Vi allmänt idrottsintresserade har det inte lätt i dessa tider.
Inte om vi vill få vår information den väg vi, äldre, vant oss vid. Via tidningar. Mer och mer blir vi hänvisade till nätet, till hemsidor för förbund och föreningar. Den marknaden är stor, omöjlig att överblicka. Man vet ju inte vad man skall söka. Den hjälp kunniga redaktioner gav oss med att plocka ut det viktigaste ur ett välmatat smörgåsbord finns inte längre.
Sämre resurser, både personellt och ekonomiskt, har givetvis sin stora betydelse. TT, Tidningarnas Telegrambyrå, har tydligen lagt ut resultatinsamlingen på entreprenad. Det märks tydligt. Och när sen idrottsokunniga redigerare skall prioritera blir resultatet ibland katastrofalt.
Min tidning är Sydsvenskan, har sedan början av 1950-talet inte missat många exemplar. Jag älskar tidningen.
Jag förstår problemen. Men undrar samtidigt hur länge kan man ge ut en produkt, jag pratar om Sporten, som gör så många besvikna?
Lyssna brett och inse att många är missnöjda.
Rapporteringen har blivit än mer lokal, men inte ens den närmaste regionen får den uppmärksamhet den är värd.
I veckan avgjordes SM i simning med stora framgångar för Skåne. Malmö KK och Lundaklubben Poseidon simmade hem totalt 17 medaljer och Hanna Bergman, Poseidon och Elias Persson, MKK nådde resultat av hög svensk klass. Men inte ett ord och än mindre en resultatlista.
SM i friidrott i somras behandlades lika styvmoderligt.
För en tid sedan arrangerades för-VM i innebandy för herrar i Baltiska hallen. Sverige—Finland drog 3 500 åskådare. Inte ett ord.
H 65 Höör, Ystads IF och IFK Kristianstad har spelat Europamatcher i handboll. Resultat? Nej.
Det spelades en internationell padelturnering i Malmö Arena med ett stort förhandsreportage. Någon som vet hur det gick? Jo, jag. Men jag fick söka via nätet.
Och det gör jag dagligen. Def finns så mycket jag tidigare kunnat få del av genom min tidning.
Jag lägger alldeles för mycket tid framför datorn för att stilla min nyfikenhet om vad som händer utanför Malmö FF, FC Rosengård och Malmö Redhawks.
Mitt idrottsintresse är bredare.