”Man skall inte slå på en liggande”
”Den man älskar agar man.”
Två i sanning märkliga uttryck, som kom i tankarna när jag granskade de skånska insatserna vid SM i friidrott för 15- och 16-åringar. Tidigare har jag noterat de – faktiskt – genanta totalinsatserna för SM för seniorer och de för 22-, 19- och 17-åringar.
Varför skall jag skriva negativt om något jag älskar och som varit en stor de av mitt liv i över 70 år? De tidigare SM-skriverierna har kommenterats muntligt och skriftligt. De som har hört av sig har varit lika bekymrade som jag. Och om än inte riktiga lika gamla som jag, så näst intill. Det är den äldre generationen som oroar sig.
En vän i ovanstående kategori hörde av sig och hade uppmärksammat att i det senaste SM-et, det för 15- och 16-åringarna, var den skånska insatsen både numerärt och resultatmässigt sämre än de övriga. Vi talar om ett distrikt med 1,3 miljoner innevånare, särklassigt näst störst i landet.
Att det av 120 medaljer som det tävlades om, bara nio hamnade i Skåneklubbar kan man i och för sig acceptera. Om deltagarantalet i övrigt varit stort. Men nio klubbat hade endast 39 aktiva på plats och dessa gjorde totalt 57 starter. De totala officielle siffrorna var 473 aktiva med 943 starter.
I åtta av 40 grenar fanns ingen skånsk representant
Jag tycker det är siffror som talar för sig själv.
***
Och är en fara inför framtiden. Friidrottsanläggningar, inne som ute, är dyra. Vilka kommuner är villiga att lägga ner miljoner på anläggningar som inte utnyttjas till fullo?
Det som gör mig konfunderad är att jag ideligen vid mina oregelbundna kontakter med olika klubbar informeras om överbefolkade friidrottsskolor med köer på ett antal år. Men man lyckas inte få dem att tävla ens upp i mellantonåren.
***
Det behövs krafttag av många för att vända trenden. Med några samlande krafter. Över klubbgränserna.
Finns dessa?
Jag är uppriktigt orolig inför skånsk friidrotts framtid.
En liten influensa kan ställa till det.
Inget allvarligt, men usch vad trött man blir. All energi är som bortblåst. Det har varit sängläge som gällt. Med en bok som sällskap. Och så den välsignade tv:n med alla sina sportsändningar, handboll, basket, fotboll, ja till och med en ishockeymatch.
Och naturligtvis VM på skidor, sedan barnsben en favoritidrott.
Jag vet självfallet att världskonkurrensen av klimatiska skäl är begränsad och att Rysslands bortovaro underlättar vägarna till medaljpallen. Men de som når dit är stora idrottsmän/kvinnor. Bakom framgångarna ligger många, långa års slit.
Det som fascinerar är den aktives kamp inte enbart mot sina motståndare utan även den mot sig själv. Det är långa lopp med många backar, där ett ”viljetapp” på några stavtag kan få en avgörande, ödesdiger betydelse.
***
Sveriges framgångar har fått berättigad uppmärksamhet.
Damernas stafettguldmiss var naturligtvis en besvikelse. Men än mer besviken blev jag på kommentarerna allt från krönikörer långt ner i de sociala mediernas värsta mörker.
Fiasko, fel på allt och alla, vallateamet fick sin beskärda del av kritiken (som alltid då det inte fungerar helt ut) och det var fel lag som åkte.
Det fanns till och med de som menade att Frida Karlsson inte skulle åkt. Denna åsikt var det mer än en som framförde. Med facit i hand.
Hur skulle man motivera att plocka bort en dubbelmedaljör?
Det är möjligt att jag är naiv. Men det var VM-drottningen Ebba Anderssons fall som orakade att guldet blev till sand/brons. Är det någon som tror att Ebba skulle tappa alla dessa sekunder till täten utan fall? Jag vet att det ingår i spelets regler att stå på benen.
Med ett ”normalt” utgångsläge hade Frida Karlsson i sin överambition inte tvingats forcera över sin kapacitet och klappa igenom. Hon ville mer än hon mäktade. Skall man klandra någon för det? När hela Skidsverige sitter och våndas framför tv:n.
Emma Riboms uppgift på första sträckan var att ge Sverige tätkontakt. Det fixade hon.
På sista sträckan var Maja Dahlqvists uppgift att spurta till sig en så bra placering som möjligt. Det fixade hon.
Så snacket om fel laguttagning känns mera som ett löjligt utspel utan förankring i den krassa verkligheten.
***
Frida Karlssons kollaps efter målgång upprörde också känslor. Ur allvarlig den var, vet bara hon själv och läkarteamet. Utan det där extra, det där pannbenet, blir man ingen världsstjärna i längdskidåkning. Jag tror att läkarna har koll.
***
Det var inte heller Frida som testade gränserna hårdast i detta VM.
Jessie Diggins, ettan på milen, var nog bland det tröttaste jag någonsin sett efter ett skidlopp.
***
De här funderingarna hade jag under VM, men orkade inte formulera dem. Här är de, vad de nu kan vara värda.
I måndags var jag på basket, Sverige—Estland, 70—71.
Vi var cirka 3 650 personer i Baltiska hallen,
Jag har aldrig tidigare procentuellt sett så många ungdomar och barn under 15 år på något liknande kvällsarrangemang. Malbas, arrangörsföreningen, har även i andra sammanhang lyckats locka många av sina många ungdomar till matcher. Givetvis mycket positivt.
Även i övrigt var medelåldern på åskådarna låg.
Några klargöranden: Jag är medlem i Malbas, har av familjeskäl följt klubben sedan mitten av 1980-talet och har sett, och ser, barn och barnbarn spela på en hög nationell nivå.
Malbas är en alldeles utmärkt förening, som i i stort alla kriterier ligger min idrottsliga filosofi mycket nära.
Jag gillar basket. Och handboll. Och ser inte varför denna ibland lite löjliga antagonism frodas mellan dessa två lagbollsporter. Jag skulle i stället rekommendera ett samarbete för de yngsta. Man har mycket att lära av varandra, fotarbete, sättet att leverera passningar, för att ta några exempel.
Nåväl.
Efter matchen fanns en krönika i den enda Malmötidning som numera bevakar idrotten i stan. Krönikan vibrerade av känslor, det var eufori, show och hjältar och kärlek och att en basketpublik inte liknar någon annan. Ja, jag vet inte allt.
Det fanns jämförelser i stämning mellan serielunken i handboll och innebandy och landskampen, allt för att förhärliga basketen. Skam vore det om inte en landskamp skulle engagera mer än, exempelvis, Malmö FC och Endre i innebandy.
Krönikören drog också fram basketens fördel, inget mittplansspel. När såg vi senast spel på mittfältet i handboll?
Tempot beskrevs också som galet, det vill säga snabbt.
Jag förundrades när jag läste krönikan, men beslöt att inte kommentera den. I går mötte jag dock personer som varit i Baltiskan och även några som bara läst partsinlagan/krönikan.
De hade alla frågan: Vad var det där?
Därav dessa rader.
Visst fanns det spektakulära aktioner, både individuellt och kollektivt, och några snabba kombinationer och moment med hög ljudnivå. Men minst lika många sekvenser med tysta åskådare, som hejaklacksledare på innerplan inte kunde väcka. Och perioder med uselt tempo,
I min värld, vad den nu kan vara värd, var det ingen bra basketmatch. Det rörde sig ju trots all om ett VM-kvalmöte.
Det var spänningen som var behållningen. Nog så viktigt förstås.
***
Jag är som sagt en stor vän av Malbas och unnar föreningen och basketsporten all PR den får. Men när det blir för mycket och onyanserat känns det inte bra.
Har en landskamp av denna dignitet någonsin i Malmö fått så mycket textutrymme före och efter i en och samma tidning?
***
I kväll spelar Lugi och HK Malmö var sin ödesmatch i Handbollsligan. En kort lägesrapport hade varit på sin plats.
Tycker jag i all anspråkslöshet.
Är man nörd så är man.
Inom ungdomsidrotten vill jag se tendenser. I vilken riktning går utvecklingen, bredd- och elitmässigt? De som följt mina inlägg har förstått att jag ser pessimistiskt på framtiden för den skånska friidrotten.
Helgens SM inomhus i Karlstad i årsklasserna 22, 19 och 17 var inte uppmuntrande. Man tävlade i 60 grenar, alltså om 180 medaljer. Att den skånska utdelningen bara blev 12 (2—5—5) det kan jag acceptera, men att inte en enda aktiv från någon skånsk förening deltog i 26 av de 60 grenarna är anmärkningsvärt. Nästan hälften av startfälten var utan skånskt inslag.
Det gjordes totalt något under 1 000 starter, 58 var skånska, alltså cirka 6 procent.
I min värld alarmerande siffror.
Men hur många bryr sig egentligen? Är det mer än Kenneth Riggberger och jag?
***
Malmö AI var bästa Skåneklubb med fem medaljer (1—2—2) hade flest starter 20.
IFK Helsingborg, som delvis lagt ner elitverksamhet, hade 15 starter, och tog två medaljer och hade ytterligare några framskjutna placeringar. Förhoppningsvis får Helsingborg rätsida på sin ekonomi, så att de talanger man bevisligen har kan utvecklas i hemmiljön och fortsätta tävla för IFK.
Konkurrens stimulerar. Även på distriktsnivå. MAI behöver utmanare.
IFK Lund, ett silver och två brons, samt Klippan, två silver, var övriga medaljklubbar. Klippan har alltid varit ett stabilt skånskt friidrottsfäste.
***
På seniorsidan är friidrotten centrerad till de tre storstäderna. Liknande tendenser finns när man kommer ner på i junioråldrarna. Men i Karlstad i helgen visades en någon annorlunda bild. Tillfälligt? Malmö, med Skåne, fallerade helt. Göteborg hade en mindre god medaljhelg, 23 medaljer. Stockholm hade 65 pallplatser.
Men den intressantaste är övriga Sveriges 79 medaljer, förvisso fördelade på många orter och klubbar. Talangen finns. Men hur utveckla den? Och hur bibehålla dem som inte tar nästa stora, tuffa elitsteg? För en större seniorbredd är nog så viktig för svensk friidrott.
Jag är fortfarande så naiv att jag tror att den kommande generationen av duktiga tränare och ledare kommer ur det skikt av aktiva som håller på länge och inte når Sverigeeliten.
Jag har ingen lösning.
Många elever på idrottsgymnasierna har försvunnit från tävlingsarenan före de fyllt 20. Alla kan och vill inte flytta från sin trygga hemmiljö. Friidrottsgymnasierna är inte hela lösningen
Många kan inte heller efter färdiga studier flytta. De måste få hjälp på hemmaplan.
Det är ett komplext problem. Som andra men skarpare hjärna än min får lösa.
Enstaka stjärnor kommer alltid fram.
Men det finns en outlöst kapacitet i de djupa skogarna. Och inte minst i storstaden Malmö.
Satt förstås och såg dagens sprintstafetter från VM.
Nja, sprint o sprint. Det är väl bara skidåkare som kallar en tävlingstid kring tre minuter för sprint.
Jag kom att tänka på min egen tid som löpare. Långt, långt från den världsklass som VM-skidlöparna befinner sig. Vi tränade då och då något som vi kallade upprepningslopp, exempelvis tre, fyra 600-meterslopp på kanske under 90 sekunder. Men vi hade uppehåll på över tio minuter mellan loppen. Inte tre som dagens skidåkare. De här passen var de tuffaste under veckan. Mjölksyran sprutade upp över öronen. Det var inte mycket man orkade resten av det dygnet. Och visst mattades tempot på både det tredje och fjärde loppet. Det var ju lätt att ge upp.
Med detta i minnet, blev jag en stor beundrare av Emma Ribom. Tre gånger under 15 minuter genomgick hon detta mjölksyrehelvete för att ge Jonna Sundling, skidsprintdrottning, ett utgångsläge för ett VM-guld.
I ett stafettlag är alla kuggar lika viktiga. Utan Sundlings fantastiska acceleration hade det inte blivit seger. All cred till henne.
Men Emma Riboms viljeseger över trötthet och mjölksyra var för mig söndagens idrottsliga behållning.
`***
Tankarna fladdrade också tillbaka på den tid då det vid DM (och även vid kretsmästerkapen då och då) var både försök och final på 800 meter med några timmars mellanrum. Inte tre minuter och tre gånger. Och där försöken för de främsta bara var en lite hårdare uppvärmning. Likväl var det en mental och fysisk utmaning att tävla två gånger inom några timmar.
Jag har den största respekt för skidåkarna.
***
Är sprintstafett på skidor den ultimata mjölksyreutmaningen?
Vad säger du?