Vinnaren skriver historien.
Så heter det.
Och i idrottssammanhang är det ofta mästarna som pekar ut riktningen, visar vägen mot framtiden.
Danmark är dubbel regerande världsmästare i handboll för herrar och praktiserar i stor utsträckning 7—6 i sin offensiv. Man spelar med sju utespelare, alltså utan målvakt. Jag såg 45 minuter av gårdagens tuffa – väl tuff, va? – kamp mellan Kroatien och Danmark, 32—32. Danskarna använde sig i stort hela tiden av denna relativt nya regel. Och har under några säsonger gjort det med framgång.
Regeln är omdiskuterad. Ett lyckat 7—6-spel kan radikalt förändra en matchbild. Det är positivt. Tillåtelsen att spela med sex utespelare vid en utvisning (tom mål) har förändrat utfallet. Statistiskt blev det förr oftast 2—0 vid en utvisning, numera tenderar det att bli 2—1. En utvisning är inte lika kännbar nu som tidigare.
Bra eller dålig? Jag har inget svar och ingen åsikt. Ställer bara frågan.
***
Ett lyckat 7—6 spel över lång tid kräver en viss sort av spelare, en med ett brett offensivt register och en spelintelligens över det vanliga. Som nu Danmarks Mikkel Hansen. Det mesta i det danska framgångsreceptet beror på honom. Är det mer än Danmark som i nutid kan och vågar spela 7—6 under 60 minuter. Eller kommer det att bli en nödvändighet i den moderna handbollen?
Bra eller dålig? Jag har inget svar och ingen åsikt. Ställer bara frågan.
***
När Sävehof 2019 blev svenska herrmästare använde tränaren Andreas Stockenberg 7—6-spelet så och då, speciellt i slutspelet. Det var då Jonas Larholm som dirigerade spelet.
***
Har Sverige haft ett landslag med bättre bredd med dubbel uppsättning världsstjärnor på alla positioner? Det var Ola Lindgren, den förre storspelaren och svenske förbundskaptenen, som som tv-kommentator ställde fråga. All idrott måste bedömas efter sin tid. I handboll går allt så mycket snabbare än för 25 år sedan, under det gyllene 1990-talet. För att hänga med i dagens världselit behövs den bedd som Sverige har och till stor del hade även under Bengt Johansson-epoken. Få spelare orkar 60 minuter i dagens tempo.
En Per Carlén av 1990-talet hade haft svårt att klara sig 2023, världsklass både offensivt och defensivt. Men på den tiden kunde man lunka från den ena planhalvan till den andra. Det är en utopi i dag. Men den gode Carlén hade naturligtvis kunnat anpassa sig.
***
Jag har ransonerat det mesta av allt för-, mellan- och efterhandssnack. Ola Lindgren är en av många före detta spelare som tydligt och klart kan analysera händelserna på plan. Och nui kan han till och med erkänna att domarna oftast har rätt i handbollens snåriga regler. Det var inte hans bästa gren som aktiv tränare.
En försmak av huvudrundan i handbolls-VM?
Förhoppningsvis.
Jag såg Norge—Nederländerna, 27—26, en gruppfinal, eller om man så vill första matchen i huvudrundan. Det var en match med de ingredienser som gör att jag gillar handboll. Sådana möten har det hittills varit tunt med i VM.
Det var fart och fläkt, stundtals strålande målvaktspel, tungt skytte (främst från Norge), tvära omkastningar (Nederländerna med Staffan Olsson som coach ledde med sex bollar), spänning in i slutminuten och så fanns det en Lirare på plan, Luc Steins i Nederländerna.
Går det att spela bättre handboll i det tempo han presterade före paus, egna genombrott, intelligenta öppnade och målgivande passningar. Det var en fröjd att se 172 centimeter korte Luc Steins. Tyvärr för lagets skull håller hans ersättare som spelmotor inte samma klass och när Luc Steins tröttnade tappade Nederländerna initiativet.
Men det kan mycket väl bli kvartsfinal för Nederländerna, Tyskland och Serbien skall inte känna sig säkra. Och inte heller Norge. Gruppen ser ut att bli oviss in i det sista.
Nederländerna är på väg att bli en maktfaktor även på herrsidan i världshandbollen,
***
Gruppspelet är avklarat. 48 matcher är spelade. Alla är överens om att 32 lag är för tok för många. Den nödvändiga spänningen har saknats i de flesta matcher. En segermarginal på fem mål är ur spänningsynpunkt en acceptabel gräns. Endast 17 matcher av 48 har slutat inom denna marginal, tolv inom gränsen 6—10 med de flesta närmare tio än sex. 18 matcher finns inom spektret 11—19 och så har vi då Sverige—Uruguay 47—12.
Det är siffror som säger allt. Men tyvärr finnas några usla lag kvar bland de 24, så några utklassningar ytterligare lär det tyvärr bli.
Men högtidsstunderna lär lyckligtvis bli betydligt fler.
Det är mycket handboll nu.
VM får sin beskärda del, men det ha varit lätt att välja bort. Många av matcherna är redan från början ointressanta. Klasskillnaden är genant stor för att gälla ett VM-slutspel.
Det är förbluffande att danskarna kan fylla Malmö Arena och svenskarna Scandinavium vid matcher utan tillstymmelse till den spänning med tvära omkastningar som är en av de viktigaste ingredienserna i handboll.
Och det är inte billigt att besöka arenorna, uppemot 1 000 och till och med några ”hundringar” till för de bästa biljetterna. För en person!
Arrangörerna är bara att gratulera.
Handbollsintresset är stort, när det gäller landslagen. Tyvärr spiller det inte över till elitserierna. Varken i Malmö eller Göteborg.
***
Men det finns mer än VM.
I helgen avgjordes Steg 3 i SM för pojkar 14. Den här årsgruppen har ett annat spelsystem än de två äldre, de för 16- och 18-åringar. Inget lag skall bli utslaget, efter varje steg grupperas lagen om beroende på resultaten i föregående omgång. Sympatiskt, naturligtvis ett upplägg i tidens anda. Men som det mesta i världen, det finns två sidor. Det kostar för både föreningar och föräldrar. Den ekonomiska segregationen är stor och inflationen hög.
***
Nåväl. Efter Steg 3 finns det 30 lag kvar som har möjlighet att bli bland de åtta främsta som får med i slutspelet i maj i Uppsala- Tolv är från Skåne. Starkt!
Lugi 2 lag, Ystads IF. Lödde. Eslövs HF, Sund (Helsingborg), Ankaret (Bjärred) och IFK Ystad avancerade genom att bli bland de tre främsta i en A-grupp medan IFK Kristianstad, H 43 Lund, OV Helsingborg och HK Malmö tog sig vidare genom vinst i en ”uppsamlingsgrupp.”
Några intressanta iakttagelser: Sund har fått bra snurr på sin pojkverksamhet och i Ystad har IFK efter några tunga ungdomsår åter fått åtminstone ett konkurrensdugligt lag.
OV och Ystads IF utvecklas av lokalt motstånd.
Min tidning, Sydsvenskan, har inlett bevakningen av VM i handboll alldeles utmärkt.
Både vad gäller informationen före och efter de inledande matcherna. Det har funnits krönikor och informativa artiklar om både spelare och länder. En del av skribenterna kommer från andra medier, det har breddat kunskapen.
Jag ser fram mot en fortsättning med samma gedigenhet.
Men nu är jag som jag är: Jag, och jag är inte ensam (har kollat!), saknade i dag målskyttarna från fredagens matcher. Eftersom det är ett mästerskap varje år skapar man en relation till de olika landslagen och dess spelare, i alla fall de europeiska. Man vill ju gärna se hur många mål exempelvis Mikkel Hansen eller Aron Palmarsson gör. I min värld intressanta uppgifter för en fullödig information.
Väl så viktig som, de tillsynes heliga, målskyttarna i NHL-hockeyn.
Så är då VM-festen igång, svenskt 26—18 mot Brasilien, en väntad differens.
Finns naturligtvis mycket att analysera hit och dit. Somt var ypperligt, Andreas Palickas målvaktsspel, annat gediget på hög nivå, Jim Gottfridsson och Albin Lagergren, mycket som väntat och något lite sämre än förväntat.
Det var premiär med allt vad en sådan innebär med anspänning och förväntningar. Inte minst med tanke på hemmaplanstrycket.
***
Efter att ha läst en massa kommentarer både här och där, blev jag lite kvasifilosofisk: Vari ligger skillnaden mellan en målvaktsräddning och en missad avslutning? Är det i princip inte samma sak? Fast tvärtom.
Andrea Palicka var stålande med många högklassiska parade, värd alla superlativer.
Men när vi kommer till andra planhalvan så hamnade alla missade svenska avslut på minuskontot. Inte på den brasilianske kollegan Da Roses pluskonto. Det var till största delens dennes storspel före paus som gjorde att det svenska segerrycket kom så pass sent.
Vem avgör, miss eller räddning? Beror naturligvis vem man håller på. Glöm objektiviten!
***
Det är en för enkel analys att mena att segermarginalen blev så pass liten – om den nu skall kallas så -- berodde på Palickas insats och svenska missar.