När Ystads IF gästar Baltiska hallen för en seriematch i handboll är jag vanligtvis en trogen gäst.
Antingen det gällt mötena mot IFK Malmö eller som nu HK Malmö.
Är man uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som husorgan var det naturligt att det blev just YIF som blev det första favoritlaget i handboll. Lite av den känslan finns ännu kvar. I kväll kommer YIF till Baltiska hallen, från dörr till dörr cirka 300 meter från min bostad. Men skall jag bryta min goda vana och denna gång avstå ett besök? Väl medveten om att idrott på plats, oftast, ger en pluseffekt.
Men samtidigt med fem matcher i Handbollsligan spelas sex avslutande mellanrundsmatcher i EM för damer. För Sveriges del tre direkt avgörande. Med den moderna tv-tekniken går det att följa allt utan att missa en enda minut.
15.30: Ungern—Slovenien
18.00: Sverige—Kroatien, och när den matchen är slut cirka 19.30, kopplar man upp tv:n och ser HK Malmö—YIF från avkast till slutsignal.
Sen kan man göra lika dant med Norge mot Danmark vid 21-tiden.
Ett I-landsproblem. Visst är det så. Men en värld som idrotten lever i. Publiken är bekväm. Med ålderns rätt (?) tillhör jag den skaran.
Men man kan också ställa frågan: Varför konkurrerar handbollen med sig själv och lägger fem elitmatcher samtidigt som EM-handbollen har några direkt avgörande matcher? Ingen kan ha varit ovetande om kollisionen.
Jag är medveten om svårigheterna att hitta tillräckligt med attraktiva speldagar i ett späckat program. YIF har sitt Europaspel och är kvar i Svenska cupen, liksom HK Malmö.
Men dagens krockar känns onödiga.
Och ge en handbollsnörd en viss vånda. Och kanske också ge ett lite dåligt samvete. Man kan inte sitta i sin insuttna tv-fåtölj och beklaga sig över alla tomma stolar i Baltiskan.’
Men det lutar åt att det blir så …
Dags för svensk fotboll att tänka miljömässigt. Och ekonomiskt.
Ja, givetvis gäller det för hela Idrottssverige. Men vi håller oss denna gång till fotbollen. Jag tänker på de långa, kostsamma, miljöovänliga resorna för lagen i de två division 1-grupperna för herrar. Är det vettigt att Piteå IF under en säsong skall åka till Stockholm sex gånger, två gånger ytterligare cirka 20 mil söderut till Östergötland, två gånger till Örebro och därtill en tur till Karlstad? Mellan Piteå och Stockholm är det 85 mil. 170 mil tur och retur för en enda match. Piteå har elva sådana kostsamma resor per säsong. Närmaste bortamatch, Umeå, ligger 15 mil bort.
Piteå IF redovisade 2022 ett publiksnitt hemma på 351 personer.
Är det vettigt och utvecklande att på nivå 3 lägga ner så mycket pengar och tid? Det rör sig i princip om spelare utan lön (reglerna föreskriver en minimumlön på 10 000 kronor/år. Alltså amatörer.
***
Den södra gruppen är geografiskt gynnsammare. Kring 40 mil är de längsta resorna, fem sådana för Malmöklubbarna, Olympic och IFK Malmö 2022.
Publiken lockas inte av division 1-fotboll. Tre klubbar av 32 hade ett snitt på över 1 000, Gais 2 338, Falkenberg 1 354 och Gefle 1 204.
I den södra gruppen hamnade IFK Malmö, 123 och Olympic, 159, på de två sista platserna. Men Göteborgsklubbarna Qviding och Lindome ”räddade” ett något bättre snitt tack vare att Gais stora supporterskara hade kort väg till dessa bortaderbyn. Utan dessa matcher hade Lindomes och Qvidings snitt legat i paritet med Malmölagens.
Men än värre är det i Norrettan. Sex (6) klubbar redovisar ett sämre snitt än IFK Malmö. IFK Haninge hade i snitt 25 besökare på sina hemmamatcher.
Det är mer än i Stockholm, Göteborg och Malmö som föreningarna under de stora har svårt att få anhängare. Sylvia (Norrköping) och Forward (Örebro) har snittet 60 respektive 100.
Anmärkningsvärt är att Hammarbys talangutvecklingslag lockar färre än BK Olympic.
***
Damfotbollen har spetsat sitt seriesystem för att likna herrarnas. Är det helt genomtänkt ur miljö- och kostnadssynpunkt? Längre resor och förmodligen klenare intresse än bland herrarna.
Jag tror att svensk fotboll totalt sett inte gynnas av långa, kostsamma, miljöförstörande resor. Dessa pengar kan läggas på utbildning.
Gör om och gör fler division 1-grupper! Som det är nu, lurar konkursen runt hörnet för ett antal föreningar.
***
I 2023 års division 2 finns 12 Skånelag, IFK Trelleborg, IFK Malmö, FC Rosengård, Balkan, Österlen, IFK Simrishamn, Hässleholms IF, IFK Hässleholm, VMA, Kristianstad, Nosaby och Hittarp. Lägg till Laholm och Astrio (Halmstad) och man har en intressant serie med relativt korta resor.
Risken är förstås att de bestämmande drar en norr/sydlinje genom Skåne så att de västliga lagen får ta sig upp mot Göteborg, de östliga in i Småland/Öland och Blekinge.
Onekligen ett kostsammare alternativ.
Jag är ingen man av stora ord.
Journalistiskt tråkigt förstås. Men sån är jag.
Låt mig först poängtera att Tyra Axnérs 20 minuter långa inhopp i EM-matchen i handboll mot Danmark visade på en osedvanlig stor talang. Nio mål, en assist och en fixad straff i ett slutspel i en internationell stor idrott skojar man inte bort. Jag har sett Tyra Axnér spela alldeles för lite för att ha någon uppfattning om hennes kapacitet. Men visst imponerade hon.
Sen finns det alltid detta m e n, detta lilla förargliga ord.
Tyra kom in när matchen i stort var körd, 8—14, och alla som ser handboll kontinuerligt vet att skärpan, i båda lagen, avtar ju större målavståndet är. Tyra spelade bara anfall. De luckor hon lämnade vid sina byten utnyttjade danskorna obarmhärtigt vid sina snabba avkast vid minst fyra tillfällen. I topphandbollen krävs ”tvåvägsspelare”. Som sagt, jag har sett Tyra Axnér för lite för att veta hur bra hon är defensivt.
Pappa Tomas, förbundskaptenen, får ett problem att lösa i fortsättningen om han vill matcha dottern under längre perioder. Har Sverige råd till två byten anfall/försvar varje gång Tyra spelar? Anna Lagerquist är ett måste i defensiven. I den moderna snabba handbollen duger inte två byten.
Jag dissar absolut inte Tyra Axnér och hennes insats mot Danmark. Den var jättebra. Offensivt.
Låt nu trycket på talangen, märk väl, inte stjärnan, Tyra Axén inte bli för tungt!
I min idrottsvärld tänds inga stjärnor efter 20 minuters bra spel i en match som i praktiken är avgjord.
Ursäkta, så tråkig är jag.
***
Har sett en del matcher i EM, de flesta i Sveriges grupp. Jag har en viss känsla av att kvaliteten är sämre än i tidigare mästerskap. Men jag avvaktar tills mellanrundan är klar innan ett slutligt omdöme.
113.
Ja, så många allsvenska fotbollsmatcher via tv blev det i år.
Kalla det vad ni vill! Jag har i alla fall haft det trevligt. Men det blir inte mycket tid över i alla fall de närmaste månaderna. EM för damer i handboll pågår – alltid en högtid för oss allmänt idrottsintresserade – snart är det dags för VM i fotboll, följt av ett VM i handboll för herrar i mitten av januari.
Och sen är det bara någon månad tills fotbollen är igång igen. Ojdå, jag glömde den inhemska handbollen, som kommit lite i kläm under fotbollsslutspurten.
***
Man kan sammanfatta ett fotbollsår på mångahanda sätt.
Här är några av mina funderingar.
BK Häckens guld gladde förstås en medlem. Guld för herrarna och silver för damerna gör klubben till 2022 års särklass bästa fotbollsförening i landet.
Jag har också ett intryck att fotbollsälskarna i allmänhet i hela landet gillar att BK Häcken blev mästare. Hisingeklubben är inget hatobjekt. Det finns tillräckligt många sådana i Fotbollssverige. Den timida framtoningen gillas av de flesta neutrala personer. Klubbens företrädare i media har i sina uttalanden varit sakliga, ingen har svävat ut i det blå. BK Häcken står stabilt.
Och inte minst spelar man en attraktiv, vinnande fotboll.
***
Ett ypperligt bevis på Häckens neutrala popularitet, till och med i Göteborg, är den hyllning laget fick efter att man säkrat guldet via 4—0 mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi. Tusentals Blåvita anhängare stannade kvar och visad rivalen sin uppskattning. Häckenprofilen Dennis Andersson var rörd och fällde några glädjetårar och det han uppskattade mest var det erkännande IFK-supporterna visade. (Denna uppgift enligt säker källa.)
***
ÅRETS ÖVERRSASKNING. Tveklöst IFK Värnamo. Endast nio poäng efter Malmö FF är imponerande. Vem hade trott att Värnamo skulle spela hem 37 poäng. Ett erkännande till tränaduon Kim Hellberg/Jonas Thern.
ÅRETS FLOPPAR. Givetvis Malmö FF. Med underkänt i alla led. Inte minst till det stora medicinska teamet. En klubb med landets bredaste trupp och landets främsta (?) akademi skall inte i match efter match behöva mönstra en trupp med icke elittränade spelare.
IFK Norrköpings med en så stark trupp är en konkurrent till MFF. I alla fall nästan.
ÅRETS SÄMSTA SPORTCHEF. Andras Granqvist, Helsingborgs IF. Den trupp han fick ihop till starten bytte han i stort ut inför hösten. Och det gick illa detta till trots.
BÄSTA TÅLAMODET. Styrelsen i Degerfors, som trots en usel start litade på tränarparet Tobias Solberg/Andreas Holmberg. Klubben tappade i sommarfönstret några av sina främsta till bättre bemedlade konkurrenter men fixade likväl kontraktet.
I samma härad vad gäller förlorade spelare under sommarfönstret finns IK Sirius. Även Uppsalalaget klarade krisen,
BÄSTA ”LANDSORTSKLLUBB”. Trots stora spelartapp fortsätter Henrik Rydström att utveckla Kalmar FF både placerings- och spelmässigt. Får KFF behålla honom (ha har lovat i tv) och sina kreativa spelare kan den positiva trenden fortsätta. Definitivt om man får en skicklig, målfarlig anfallare.
OUTSIDER 2023. Elfsborgs säsong liknar Häckens 2021, dålig start med många marginaler mot sig för att under hösten visa sin fulla kapacitet.
HATTEN AV för Mjällby AIF. Det måste man alltid göra när laget klarar sig kvar.
GLÄDJANDE. Storstadsklubbarnas publiksiffror. Häckens framgångar har välförtjänt lockat till besök på Bravida. Men var attraherar inte Elfsborg hemma i Borås?
MINDRE GLÄDJANDE. Publikens uppträdande i alltför många matcher.
ÖNSKEMÅL. Jämnare domarbedömning. Det har svajat alltför mycket.
Mer finns att tillägga. Men det får vara stopp här och nu.
Det är klart det smärtar.
En degradering i ett av idrottens seriesystem är i sig inget positivt. Som nu IFK Malmös från fotbollens division 1 till tvåan, nivå 4.
Samtidigt talar sluttabellen klarspråk: elva poäng och minus 48 i målskillnad. Ett facit som visar att årets insats är långt från division 1-klass.
Det är onödig att söka syndabockar. Misslyckandet är kollektivt, styrelsens, sportchefens, tränarnas och spelarnas. Jag klandrar ingen. IFK:s totala, ideella, organisation håller inte den klass som fordras för ett lag på denna nivå. IFK Malmö måste vara den enda division 1-klubb som inte har ett bemannat kansli.
Den blöta filten över det hela är en usel ekonomi. Det är dyrt att spela division 1-fotboll med kontrakterade spelare (förvisso ”bara” minimum 10 000 kronor per år), långa bortaresor, och dyra domar- och arenakostnader. Och minimala entréinkomster.
Degraderingen i sig har jag lätt att acceptera. (För säkerhets skull vill jag poängtera att jag är medlem i IFK Malmö FK och hjälper marginellt till i organisationen vid bland annat matcher och har även några andra små, frivilliga uppgifter.)
Det som däremot irriterar mig är all den kritik som riktas mot IFK Malmö på sociala medier. Här sitter folk runt om i världen och kallar sig ”gula” och till och med ”troget gula” och ”gul för evigt”. De kräver nya spelare och sparkade tränare. Många av skribenterna är inte ens medlemmar, ser aldrig en match på plats och betalar entré och när de ser tidningarnas gratissändningar köper de ingen digital biljett. De bidrar inte med en enda krona till IFK Malmös ekonomi. Likväl har man synpunkter. Och krav.
Uppvuxen i idrottens demokratiska, ideella värld får jag inte ihop det.
Krav kan man ställa, när man själv bidrar med något positivt till verksamheten.
Gnäll och ironi ger ingen positiv energi.
***
Med säsongens insatser som bakgrund och den skrala ekonomin menar jag att det på sikt är bra att IFK Malmö föll ner ett steg. Medveten om att det är stor risk att det blir tio ut och tio in i spelartruppen inför 2023. Så ser tyvärr den moderna, svenska fotbollsvärlden ut.
Man kan göra en nystart med mer resurser till den växande ungdomssektionen, där det är viktigt med välutbildade tränare/ledare.
För ärligt sagt: Det behövs långsiktiga målsättningar i IFK Malmö. På grund av en sviktande ekonomin har långa perioder präglats av Lappa och laga.