Om någon timme är det avkast i Handbollsligan.
Toppmöte direkt, IFK Kristianstad mot regerande mästarna Ystads IF. Tvåan mot trean i mitt amatörtips inför säsongen.
För grundserieetta, liksom förra säsongen blir
1) IK Sävehof. Har tappat målvakten Bertram Obling och några andra duktiga spelare men vem kan i längden få stopp på fyra så irrationella herrar som Elias Skipagötu, dennes kusin Oli Mittun, återbördade William Andersson Moberg och en skadefri Olle Ek. Bredden finns på alla positioner.
2) IFK Kristianstad. Två starka nyförvärv, Mattias Helt Jensen och Andreas Cederholm till en redan stark trupp med två bra målvakter plus ett sedvanligt starkt publikstöd ger nye tränaren Stian Tönnesen en bra grund för en topplats.
3) Ystads IF. I stort samma trupp och bara det borgar för en bra säsong. Det finns rutin och spelare med fortsatt utvecklingspotential, Jonathan Svensson, och som oftast egna talanger mogna att ta ansvar, typ Kasper Palmar.
4) Hammarby IF. Ett vågat tips, till stor del beroende på att Alingsås och Skövde inte ser lika starka ut i år. Martin Dolk måste förstås förbli kurant. En skicklig tränare i Patrik Fahlgren är ett plus liksom stödet i Eriksdalshallen.
5) IFK Skövde. Kan man tappa fyra så verkligt skickliga spelare som Jack Thurin, Mattias Helt Jensen, Dan Beck Hansen och Fabian Norsten (mv) och likväl bli ett slutspelslag? De nya Daniel Ekman och Jonas Samuelsson är bra ersättare, en gedigen ungdomsavdelning ger trygghet och bröderna Victor och Adam Ljungquist är på väg mot genombrott.
6) Lugi HF. Det är dags nu för det unga laget att ta ett steg till mot Sverigetoppen. Isak Perssons utlandsflytt kommer att märkas liksom Hugo Forsbergs (till Önnered) snabba fötter. Axel Månsson skall bli intressant att följa. Casper Källs bästa stunder är handbollsgodis.
7) Alingsås HK. Seriens bäste tränare är Mikael Franzén. År efter år har hans lag tappat landslagsspelare till utlandet likväl har laget krigat i toppen. De nya, lite okända spelarna kommer han att utveckla men det blir ett mellanår. William Andersson Moberg och Daniel Blomgren kommer att saknas.
8) Guif. En nästan intakt trupp som under Zoran Roganovic väl tagit hand om sina begränsade resurser och stadigt blivit bättre. Osäkert på målvaktssidan. Är Zorans son Marco tillräckligt stabil?
9) HK Malmö. Svåranalyserat. När skadebenägne Daniel Ekman (nu Skövde) saknades haltade HK:s spel. Kan Tim Hilding ta ytterligare steg i sin utveckling finns ersättaren där. Stort ansvar på Magnus Persson och Anton Blickhammar. Finns stabila målvakter över 26 omgångar? Ny tränare Björn Sätherström har många talanger att utveckla. HK:s nya vägval intressant.
10) IF Hallby. När nye tränaren Anders Hallberg spelade i Lugi var han något av min favoritspelare med sitt breda register. Kan han förmedla dessa egenskaper till sin för mig ganska okända trupp kommer smålänningarna att slippa kval.
11) Önnereds HK. Hugo Forsberg är givetvis en bra förstärkning till en trupp med många ungdomar uppflyttade från den egna, stora och duktiga ungdomssektionen. Men finns det tillräcklig spetskompetens?
12) OV/ Helsingborg. Nykomling som får det tufft. Som de flesta som kommer från Allsvenskan. Nye Felix Spross från degraderade IFK Ystad var verkligt duktig i Handbollsligan och kan ge OV en extra dimension. En kurant Albert Månsson är ytterligare en plusvariant.
13) Redbergslids IK. På repet i våras. Det blir inte lättare nu. Hur ersätter man Andreas Palicka, Elliot Stenmalm och Tobias Johansson? Det går inte om nu inte nye Malmöbekantingen (MBI) Marinco Kurtovic är lika skicklig tränare som han var målvakt.
14) Aranäs HK. Jag gillar klubbens fina ungdomsverksamhet och förmåga att utbilda elitspelare. Men platsen i näringskedjan gör det omöjligt att säsong efter säsong genom kval hålla sig kvar i högsta serien.
Jag känner inga som helst tvivel om att Åge Hareide, Malmö FF:s tredje tränare för året, är mycket duktig, karismatisk och har en förmåga att entusiasmera sina spelare.
I MFF-leden från krönikörer, redaktörer, styrelseledamöter, spelare och ner i de djupa supporterskarorna har mottagandet varit euforiskt. Nu skall MFF knippa många poäng i Europa League och på vägen skall det inte bli många poängtapp i Allsvenskan. Minst en tredjeplats i serien skall det bli.
Så kan det förstås bli. Men är det verkligen så lätt att på några dagar få fart på ett lag, på spelare, som för bara några dagar sedan underkänts längs knölarna av Malmömedia? Åge Hareide lär inte göra Martin Olsson och Lasse Nielsen snabbare, han lär inte efter något enstaka pass återge Anders Christiansen den försvunna form som för några säsonger sedan som gjorde AC till seriens främste. Åge Hareide säger i en intervju: Litar på dem jag känner.
Är det bland dessa ärrade, lite slitna, spelare han skall hitta segerreceptet?
Kan Hareides taktiska förmåga och engagerande ledarstil få fart på en övervärderad trupp? Den stora MFF-familjen, media inräknad, verkar tro det.
Det är upp till bevis i dag, Braga, och på söndag, IFK Norrköping.
Tiden talar inte för Åge Hareide och Malmö FF.
Jag var på plats i helgden och såg Finnkampen i friidrott i Helsingfors.
Det är – fortfarande – en härlig idrottslig upplevelse. Även om Finland är inne i en svacka är intresset stort och kunskapen stor. Olympiastadion från 1952 är nyrenoverad och efter några års utlokalisering till Tammerfors var Sverigekampen tillbaka i huvudstaden. Över 23 000 såg lördagstävlingen, över 19 000 fanns på plats under söndagen. Varje dag var vi cirka 1 000 svenska fans.
***
Det är drygt att ta sig till Helsingfors. ”Det går som tåget” har ju numera en dålig klang. Man vill inte gärna missa ”Finnkampsbåtens” avgång sen fredagseftermiddag, så avfärden från Malmö skedde redan på torsdag och hemkomsten var först måndag kväll. Så nu på tisdagen känns det i en gammal kropp.
Finnkampsbåten är ett arrangemang mellan Svenska Friidrottsförbundet och Silja Line. Servicen var bra, underhållning trevlig och informationen ypperlig. Inte minst var supportermarschen från centrala Helsingfors ut till Olympiastadion festlig, 700 gulklädda, tröjor och hattar, svenskar viftande med den gulblå flaggan skanderande positiva ramsor.
Inget hat och ingen huliganism. I stället positiva tillrop från mötande finländska anhängare.
De svenska supportrarna kom från hela landet, många hade som tradition att varje år uppleva landskampen på plats, andra ville en gång i livet se en Finnkamp på plats just i Finland. Den här traditionella landskampen – 100 år 2025 – har en speciell plats i det svenska idrottshjärtat, inte bara i friidrottshjärtat.
Men hur ser framtiden ut? Vi resenärer, många par, var nästan alla pensionärer, några med råge. Det är i och för sig inte underligt, minst två arbetsdagar går åt. Men hur stort är intresset för kommande generationer av pensionärer?
Tv-exponeringen av friidrott är ypperlig från de stora mästerskapen och galorna. Att tv sänder alla passen i SM och lag-SM är i sig fantastiskt och ökar intresset. Papperstidningarnas problem har dock gjort att friidrotten på många håll helt kommer i skymundan, inte minst den lokala. Det är få tidningar som sänder journalister till SM och som nu Finnkampen. TT:s utsända gör ett bra jobb men det som ger den speciella lokala touchen försvinner av naturliga skäl.
Sen menar jag – och det har jag påpekat många gånger – att det är futtigt att Svenska Friidrottsförbundet tar betalt för att komma in på deras välskötta statistik- och resultatbörs. Speciellt i en tid när tidningarna är njugga med utrymmen på sina resultatsidor.
***
De svenska segerlandslagen var unga, rekordunga. Det är på sitt sätt givetvis positivt i ett framtidsperspektiv. Samtidigt visar det att det är många av de talanger som finns och fått sin chans slutar tidigt och inte får ut hela sin kapacitet. Föryngringen av landslagen är inget nytt för året. Det är en tendens som funnits länge.
Ihåligheterna i lagen är ett bevis på en minskad bredd.
I Skåne, som jag har hyfsad koll på, är det alldeles för få som gör en allvarlig elitsatsning som senior.
***
Tyvärr blev det inte spännande. Den riktiga, höjande stämningen infann sig sällan. Finland var för svagt, verkligen ihåligt. När finnarna saknade sin bäste i någon gren märktes det, rent generellt, betydligt mer än vid en svensk vakans.
Var har den stolta finska långlöparkuluren tagit vägen? Hinder och 5 000 och 10 000 meter blev för båda könen trista lopp.
Och endast en gång fick den finländska publiken jubla – och ”hjälpa” – över ett manligt spjutkast över 80 meter. Är det något som kan ge den extra närvarokänslan i en Finnkamp så är det öronbedövande finska jubel som ackompanjerar ett spjuts väg över de 80.
Finland får inte tappa för mycket. Ovissa landskamper är ett måste för båda länderna.
***
Efter att ha upplevt några Finnkamper på plats i Sverige som åskådare, ett antal som journalist både hemma och borta, samt, kanske de som engagerade mig mest, radiosändningarna på 1950-talet, följda av tv:s sändningar, känns loppet fullbordat.
En Finnkamp som åskådare på Olympiastadion i Helsingfors.
Det blev någon timme över före avresan till Finnkampen i friidrott, min ungdoms häftigaste idrottsupplevelse via radio och all information före och efter landskampen genom Idrottsbladet.
Nåväl. De två senaste dagarna har mitt småklubbshjärta glatts. Tv har förmedlat två matcher i fotbollens Svenska cup, division 3-laget Älmhults IF mot BK Häcken, 1---2, och division 1-klubben Torn mot IFK Göteborg, 0—3. Det var inte matcherna som sådana som fascinerade. Det var inramningen. I Älmhult en lummig idrottsplats i ett villakvarter, i Stångby en plan mitt på Lundaslätten. Och så givetvis publikinramningen, över 4 000 i Älmhult, nära 2 000 på Tornvallen. Svenska cupen när den är som bäst.
Med en viss insikt i småklubbarnas ekonomi gläds man självfallet över inkomsterna för Älmhult och Torn. Entrén från 4 000 personer ger ju bara det ett rejält kassatillskott. Såg också på ljustavlan att Ikea skänkte fem kronor per åskådare, några andra fyra och så vidare.
De båda klubbarna fyllde många hål i en stram budget.
Liksom Brålanda IF som hade närmare 2 000 åskådare i mötet mot Malmö FF, 0—9.
Vägen i till omgång 2 i cupen är trång. De 32 lagen från Allsvenskan och Superettan har en garanterad plats, 32 platser återstår till det som är omgång 2 och det är den som pågar nu.
Kvalet till omgång 1 sker distriktsvis, i Skåne genom DM. I går vann IFK Malmö med 2—1 över Kristianstad i åttondedelsfinalen i DM och är därmed klart för omgång 1 våren 2023. Vinst i den och chans till en lukrativ match öppnar sig. Den ekonomiska drömlottningen är givetvis Malmö FF.
Men det gäller att ha tur med lotten, som Älmhult, Torn och Brålanda. Och inte som Lunds BK med match samtidigt som Torn, knappa milen bort. LBK mötte Norrby, 0—1, helt i skymundan. Jag har inte hittat någon publiksiffra. Några 100?
Svenska cupen, fest för några, grå vardag för andra.
Men med hopp att kvalificera sig till festen.
Det har varit långt mellan gångerna. Tid och ork har inte räckt till.
Har nämligen för några timmar sedan sänt iväg en artikel om Parkstafetten till Skånks Idrotts Historia 2022. För att ge en någorlunda rättvis bild av denna populära tävling har det blivit en massa besök på Stadsarkivet. Ännu har man inte fått ordning på allt material som förflyttats dit efter nedläggningen av museum och arkiv, som fanns på Baltiska hallen. Men med hjälp av duktig och vänlig personal fick jag de uppgifter jag behövde.
Parkstafetten, 1952—1992, väcker nostalgiska, angenäma minnen hoa en gammal löpare och friidrottsvän. Men även vemod över en försvunnen epok.
Boken kommer ut närmare jul.
***
En tredjedel återstår av herrfotbollens allsvenska. I Malmö deppar man. I alla fall i MFF-leden. I en arrogant miljö, där ”Guld vinner man, andra medaljer får man” (eller något liknande) är Malmö FF:s placering som femma, tio poäng efter ledande BK Häcken, något som svider.
Efter 0—1-förlusten mot Kalmar FF ägnade experterna Alexander Axén och Pär Hansson många minuter åt att förklara lagets många tillkortakommanden. De hade många förklaringar. Jag betvivlar inte för en sekund att båda dessa herrar kan så mycket mer fotboll än jag men blev inte så lite överraskad över att de inte nämnde MFF:s faktiskt usla passningstempo i uppspelen. Detta ofta långsamma duttande i backlinjen utan konstruktivitet gör att man för det mesta möter en samlad defensiv. Denna åsikt – rätt eller fel – har jag framfört tidigare.
Det som faktiskt förvånande mig i söndags var att Kalmar icke utnyttjade MFF:s många bolltapp till egna snabba motattacker. KFF väntade gärna in fler spelare för att säkra det offensiva bollinnehavet i stället för att utnyttja det numerära övertaget.
Henrik Rydströms, tränarens, tänk i detta hänseende imponerade inte. Det fanns många tillfällen att såra MFF.
***
När något går illa under en längre tid gäller det att analysera felen och erkänna dem. Det går inte att -- som den nye tränaren Andreas Georgsson efter krysset mot Mjällby – hävda att det mesta var bra och att MFF var överlägset bäst. Alltså på sedvanligt MFF-manér. Milos Milojevis, den sparkade tränarens, uppriktighet saknas.
MFF:s värsta fiende är den egna självbilden. Och man får hjälp av många lokala mediapoeter. Det visade dessa efter vinsten över turkiska Sivasspor och kvalificeringen till Europa League. Visst, det var en bra, gedigen insats, en perfekt genomförd bortamatch i Europa med ingångsläget 3--1. Men man glömde helt bort att Sivasspor var, och är, ett bottenlag i turkiska ligan.
De euforistiska överbetygen spelarna fick i en låst MFF- och HIF-site gjorde att jag återigen sa upp min prenumeration. Jag betalar inte för supporterjournalistik.
***
Djurgården firade glatt och uppriktigt sitt avancermang till Conference Leagie. Det var något stort och viktigt ekonomiskt för Stockholmsklubben. Men en Malmökrönikör kunde inte låta bli att ironisera: Så firar minssann inte MFF ett ”futtigt” evenemamg till en klass 3—turnering.
Ibland blir man bara trött.
***
Allsvenskan då?
Ja, att Häcken och Djurgården ligger i topp är i sin ordning. De har i sina bästa stunder visat högst kvalitet. Men med tio matcher kvar är det fortfarande många om budet. Och glöm inte alla de inbördes mötena! Det återstår en massa så kallade sexpoängsmatcher som kommer att ge omkastningar. Var så säkra!
Det sägs ofta – och det ligger en viss sanning i det – att de berömda marginalerna i en lång serie jämnar ut sig. Så de lag som har Elfsborg kvar bör se upp. Boråslaget har hittills haft en säsong, där man fått ut alltför för få poäng i förhållande till sina prestationer.
***
Det blit ett nytt uppehåll i mitt bloggskrivande. En resa till Finnkampen i friidrott väntar.
I helgen avgjords J- och USM i friidrott. Jag har inte hunnit granska siffrorna därifrån. Kan bli några funderingar i nästa vecka.