Vilka krav kan man sätta på domartrion i en fotbollsmatch?
Och vilka på en enskild spelare? Och kanske på en tränare?
Jag tänker på den mest uppmärksammade situationen i matchen mellan Örebro och Malmö FF, Markus Rosenbergs bortdömda mål.
MFF-tränaren Åge Hareide anlände till tv-studion som ett ilsket norskt bi och började diskutera det moment då Rosenberg klackde bollen i mål:
”Alla såg ju att deras spelare låg och sprattlade i nätet”.
Felet i Hareides resonemang var bara det att det inte var då linjedomaren höjde sin flagga utan några sekunder tidigare, då bollen spelades mot MFF-anfallaren utan att nå fram. Då låg Rosenberg bakom ÖSK-försvararna. Det visade det frysta tv-bilderna och ”hjälpstrecket”. Men vad tv-bilden också visade var att ÖSK-backen Haginge hade fallit i ytterkanten och gled med fötterna före mot egna kortsidan och hade typ -- modernt uttryck! -- underbenet bakom Rosenbergs position.
Det var alltså inte offside!
Men vad begär man av det mänskliga ögat i en stressad situation? Den stackars ”linjedomaren” skulle ha ögonen på Rosenberg, notera de stund passningen slogs och dessutom se hur långt fram Haginges glidande fötter kommit. Han missade det sistnämnda.
När Hareide i den frysta tv-versionen såg händelseförloppet noterade han givetvis också att det inte var offside och att spelet borde ha fortsatt med mål som följd.
Hareides ilska fanns kvar utan att han hade minsta förståelse för den sällsynt tilltrasslade situationen.
Var han lika irriterad på Agon Mehmeti som fullständigt omarkerad fem meter från mål löst nickade i ÖSK-målvaktens famn? Mehmeti är ett bra betalt proffs, linjedomaren utför sitt uppdrag på hobbynivå, förvisso mot betalning.
I min värld är Mehmetis miss betydligt grövre än linjedomarens.
Och varför diskuterades inte den situation i MFF:s straffområde i slutminuterna då Rosenberg med kraft tacklade Haginge i ryggen?
Någon annanstans på plan och det hade blivit frispark.
Nog sagt!
Om alla kort faller rätt --eller om något blir fel -- kommer Malmö FF att till hösten sätta ett svenskt rekord.
Kanske till och med världsrekord.
Jag tror ingen klubb i Sverige eller i världen på den högsta nivån från en vårsäsong till höstsäsongen året efter bytt tio av elva startspelare. Så kan det bli om alla nyförvärv under tid håller den klass tränaren och sportchefen, uppackade av de trogna skaran av MFF-följare från massmedia, tror.
Om Molins inte blir helt kurant och Filip Helander såld (och även om han blir kvar är väl hans ordinarie plats inte helt säker) är det i så fall endast Markus Rosenberg som är kvar från 2014 års våruppställning.
Givetvis har jag inte kollat om det hänt tidigare i fotbollsvärlden, men det låter otroligt.
Sönderköpt säger många. Okej, några har fått lukrativa anbud utifrån men Halsti och Richardinho ville man bli av med. Samtidigt finns det i klubbens filosofi att man måste sälja spelare för att säkerställa en trygg, långsiktig ekonomi, det eller de då år framgångarna och de stora inkomsterna i Europaspelet uteblir.
Man kan inte både äta och ha kvar kakan.
Utifrån verkar det som man under året köpt bänkspelare samtidigt som man inte litar på sin egenproduktion.
Nu har MFF köpt en ny frälsare, Nikola Djurdjic. Jag minns honom som en mycket duktig spelare under tiden i Helsingborg. Och visst kommer han från en tysk klubb, Augsburg, från det övre mellanskiktet av Bundesliga, men varför vill Augsburg låna ut honom? För att få bort en stor lönekostnad för en spelare man inte tror på?
Det finns de som menar -- med rätta?-- att MFF handlat på ÖoB, bänkspelare från de något större ligorna. Nikola Djurdjic och andra har en del att bevisa under hösten.
Givetvis vet jag att man inte skall höja en spelare till skyarna efter enda match.
Speciellt inte som Malmö FF:s försvar inte under några längre perioder sattes under press av Zalgiris under gårdagens CL-kval.
Men unge Franz Brorsson visade definitivt att det skall bli intressant att följa hans fortsatta utveckling. Men för den krävs kontinuerlig matchning i tuff miljö, i Allsvenskan i det första skedet. Men kommer Franz att få denna i den konkurrens som råder i MFF, Rasmus Bengtsson, Carvalho och Kari Arnason? Och kanske Filip Helander, som ännu finns i truppen,
Detta var tankar som dök upp i samband med funderingarna om MFF-politiken värvningar kontra den egna akademin. Vi som följer MFF har ännu inte sett unga spelare som Erik Andersson och Andreas Vindheim i skarpt läge.
I dessa dagar med tätt mellan matcherna talas det om rotation och då finns det möjlighet att låta unga spelare få gott om speltid.
***
Men hur länge varar denna period av tätt matchande?
Den Malmöbaserade kvällstidningen lovar sina läsare att MFF avancerar. Efter gårdagsmötet att döma är MFF favorit men litauerna bytte efter en timme in sin 24:a, brassen Serge Nyuiadzi, och honom fick varken Yoton eller Tinnnerholm kontroll på. Zalgaris lär ha fler offensiva jokrar att plocka fram. Gårdagslaget var formerat för ett defensivt spel, på tisdag lär man bli mera offensivt.
Jag hade varit klart orolig inför returen.
Större sensationer har inträffat.
***
På tal om överraskande resultat. Jag trodde i min värld att det var omöjligt att ett lag med så många världsstjärnor som FC Rosengård kunde förlora poäng mot Mallbacken, av alla lag. Okej, en vardagsmatch i Värmlandsskogarna är förvisso inte det mest inspirerande. Men ändå ...
Malmös fotbollsstoltheter hade ingen helt lyckad onsdagskväll.
***
På tal om akademier: Vilken allsvensk klubb har lyckats bäst med att fostra spelare som medverkat i årets serie. Tveklöst Elfsborg, som hittills använt 18 spelare. Av dessa kom 13 till Boråsklubben före de fyllt 20, många i mitten av tonåren. Det har hänt att nio startspelare tillhör denna kategori, plus två av inhopparna. Ingen annan klubb är i närheten.
AIK, Häcken och Malmö FF ligger närmast vad gäller antalet spelare i truppen men långt i från om man räknar helt ordinarie spelare.
I morgon spelar Malmö FF sin första kvalmatch i kvalet till Champions League.
Man gör det med en trupp med fem utländska spelare, varav fyra är ordinarie. I fortsättningen för eventuella fler internationella matcher och i jakten på att nå i fatt de flyende konkurrenterna i Allsvenskan har tränaren Åge Hareide ytterligare tre spelare med utländskt pass. Alla förmodligen ordinarie, av de många lovorden att döma. Det ryktas ju även om en ny utländsk målvakt.
Åtta spelare är många nog. Det kan alltså bli fler.
Jag vet hur det ser ut i den stora fotbollsvärlden. Men den intressanta frågan är om det är en nödvändighet att trupperna spetsas rejält med arbetskraft utifrån för att nå svenska framgångar i de internationella cuperna. MFF visade i fjor att det inte är nödvändigt.
Men nu verkar det som om man växlat in på samma spår som den andra fotbollsmästarklubben från Malmö, FC Rosengård med sina tio gästarbetare.
***
Har sett att MFF skall satsa många av sina nya CL-miljoner på sin ungdomsavdelning, på sin Akademi. Det är naturligtvis glädjande för den som gillar att ett långsiktigt egetarbete ger utslag även på elitplanet.
I alla idrotter.
MFF har av tradition bra ungdomslag, regionens talanger hamnar tidigt i den ljusblå organisation.
Vad är då målen för en klubbs seriösa, dyrbara ungdomssatsning? Det beror självfallet på klubbens huvudsakliga målsättningar. För MFF lär det väl vara att
1) utbilda spelare för att A-lag som kan hävda sig bra i Allsvenskan och sen på den internationella scenen och som en följd av detta kan säljas till mera penningstarka ligor
2) skaffa en sådan bredd att det alltid finns spelare att fylla ut en homogen trupp så man slipper köpa komplementspelare.
Hur ser det i dessa perspektiv ut i MFF:s trupp hittills under den här säsongen?
Uppgift 2 är klart godkänd. De flesta av de mesta inhopparna, Rakip, Mehmeti, Cibici, Kroon, Konate och nu även Molins har alla många år i MFF-akademin.
Uppgift 1 har inte samma positiva utfall. Från den ordinarie startelvan är det bara Filip Helander och Markus Rosenberg som gått den långa ljusblå vägen.
Men Robin Olsen, Rasmus Bengtsson och Oscar Lewicki? Trion har förvisso några ungdomsår i MFF men de har utbildats till duktiga A-lagsspelare i andra föreningar.
På pluskontot skall också nämnas att från 2013 års trupp har Pontus Jansson och Jiloan Hamad försvunnit utomlands och året dessförinnan Jimmy Durmaz, alla med många år i MFF-organisationen.
Men med tanke på alla de värvade spelare som efter bara ett par tre år i MFF lämnar, ställer det oerhörda krav på en förbättrad egenutbildning. Några år utan de stora CL-pengarna kan det bli svårt att ha åtta, nio utländska spelare i startelvan och dessutom ha dyra nytillskott på bänken.
Man lär av sina misstag.
Eller bör kanske göra det.
Jag funderar på upphaussningen av Malmö FF inför årets säsong. Nu har tongångarna dämpats, de tvärsäkra omdömena om truppens styrka har ersatts av frågetecken. Det är naturligt efter den senaste tidens insatser.
Men samtidigt är något sig likt. Nu tror man att de tre nya spelarna är så bra att guldlyftet skall komma. Men vilken kunskap har skribenterna om serben, uruguayaren och islänningen? Kari Arnason har man kanske en viss koll på, men det jag förhoppningsvis lärt mig under mer än 60 år som fotbollsåskådare är att en spelares kvalitet betygsätter man efter en räcka av tävlingsmatcher. Inte efter träningar och betydelselösa träningsmöten.
***
På tal om betyg. Kvällsposten hade snittet 1,41 på MFF:s spelare, 2.33 på ÖSK:s. Detta efter en match som blev 2--2. Det är väl inte alltför vågat att påstå att felaktiga förhoppningar styrde betygen framför vad som skedde på Swedbank.
Aftonbladet noterade: MFF 2,07, ÖSK 2,46. Sydsvenskan ger aldrig MFF godkänt när laget inte vinner och fick ihop ett snitt på 1,75.
Det var också stora skillnader i de enskilda spelarbetygen, från 1 till 3.
Nog sagt om trovärdigheten.
***
Den stora behållningen i matchen var ÖSK:s Nordin Gerzic, han, Allsvenskans bollsäkraste spelare (?), fullständigt dominerade matchbilden, speciellt före paus. I hans omgivning har Daniel Nordmark, den forne talangen som haft det tungt i Elfsborg och Helsingborg, blommat upp och blivit den duktige allsvenske spelare de flesta förutspådde, när han slog igenom i Elfsborg. Det var inte första matchen Gerzic/Nordmark var så här bra.
Men varför får man ytterst, ytterst sällan i Malmöpressen läsa något om MFF:s motståndare?
Jag skrev i går om att lyfta blicken och ge läsarna information om mer än MFF.
När man nu kan se samtliga allsvenska matcher på tv, tror jag att det finns ett intresse utanför den snäva lokala sfären.
***
Glädjande var att Malmöjournalisterna inte fokuserade sina artiklar på domarinsaten, som brukligt är när den inte är bra -- och det var den inte -- och MFF tappar poäng.
En krönikör menade träffande: MFF:s insatser har ju precis inte varit felfria den senaste tiden.
***
Såg Magnus Eriksson på åskådarplats. Och då föll det mig in att MFF sålt honom, Johan Dahlin, Erik Friberg och Daniel Larsson för stora pengar till penningstarka ligor. Nu spelar alla fyra i Danmark.
Den store vinnaren ekonomiskt är MFF och givetvis spelarna. Hade det gått direkt till en dansk klubb hade varken ersättningen till MFF eller den egna lönen blivit tillnärmelsevis så hög.
Hur många liknade misslyckade -- för det är det väl när man tvingas ner till en sämre liga för att få speltid -- övergångar finns det under ett år, sett över hela världen?
Det är enorma summor, inte bara i spelarlöner till megastjärnorna, som cirkulerar i fotbollsvärlden.
Vem gynnas av denna karusell på sikt?