Sverige är för stort.
Samtidigt är det för litet.
Jag tänker på bollsporternas intentioner att genom en spetsad seriepyramid förbättra standarden på lagen genom att spela fler tuffa matcher mot lag med bättre kvalitet. Att det på högsta nivån bara skall finnas en serie är numera en självklarhet. Men när det sedan på steget under också bara finns en enda serie, bör man kanske fundera ett steg extra.
Det är här Sveriges storlek kommer in. Sverige är långt. Det är 190 vägmil mellan Ystad och Kiruna. Låt vara att det är sällsynt med ett utbyte mellan dessa två ytterligheter men att ett skånskt lag seriespelar mot klubbar från de norrländska kuststäderna är ingen ovanlighet under en säsong. Och detta på nivå 2.
Jag hade förstått det om publikintresset varit stort. Men så är det inte. Jag har granskat publiksnittet i fotboll (där har jag tittat på division 1 för herrar, steg 3, med en nordlig och en sydlig serie) och handboll och det är genant litet. Ta Elitettan i fotboll för damer! Bästa hemmasnittet är 432 (IFK Kalmar), sämsta är 96 (Älta IF). LB 07, för att ta ett närliggande exempel, har sin topplacering till trots bara haft 138 åskådare i medeltal på fina Limhamns ip.
Sverige är för litet, intressemässigt.
Det känns som om Idrottsverige reser bort alltför mycket pengar.
I min värld hade pengarna gjort större nytta på utbildning av duktiga ungdomstränare.
Kanske främst då på damfotbollssidan.
***
Efter Sveriges dåliga insats i VM har frågan om hur man skall vända trenden ventilerats. Men i ett europeiskt perspektiv är återväxten okej. U 19-laget har kvalificerat sig till EM-slutspelet. Men Sverige kommer inte att spela med sitt bästa lag. FC Rosengård har förbjudit sin skickliga målvakt Zerica Musovic att medverka. En match i Svenska cupen och tre allsvenska matcher går före. Hur ställer sig de andra allsvenska föreningarna som också har representanter i U 19-laget? Jag vet inte, men det vore horribelt om det blev en allmän bojkott.
Som vanligt har Rosengård -- och Sydsvenskan -- dundrat mot Svenska Fotbollförbundet. Men ingen har kommit med någon lösning. Det är knappast det svenska förbundet som bestämt att VM skall avgöras i juni och början av juli och EM i slutet av juli. Det allsvenska uppehållet har nu varat i en och en halv månad. För att tillfredsställa alla skulle det behövas ett avbrott på ytterligare tre veckor.
Vilket ramaskri skulle det då inte bli!?
Det är i denna atmosfär framtiden för damfotbollen i Sverige skall utvecklas.
***
Tillbaka till verkligheten! Efter den strålande underhållningen VM-matchen mellan Frankrike och Tyskland -- applåderad av många -- såg jag fram mot mötet mellan mina favoriter från 2011 Japan och Australien. Men vad har hänt med Japan? Det som bjöds var verkligen mediokert.
Är världsfotbollen på damsidan inte bättre?
Handbollen återtog med råge sin position som etta på underhållningslistan.
I natt fick handbollen konkurrens.
På landslagsnivå har handbollen underhållsmässigt varit överlägsen alla övriga stora lagbollsporter för damer. VM-mötet i Kanada i fotboll mellan Frankrike och Tyskland höll dock samma höga nivå. Speciellt fransyskornas första halvlek var idrott av högsta klass, strålande tempo, härlig teknik, utsökta kombinationer, många individuella artistiska prestationer. Möjligen kan några av Japans matcher från VM 2011 konkurrera men det Frankrike presterade var kanske det bästa jag sett på en fotbollsplan med damspelare.
Men så är det ju det där med Tyskland i mästerskapssammanhang i fotboll, herrar som damer. Man kommer alltid igen, kom tillbaka efter utspelningen före paus, jämnade ut spelet och lyckades kvittera till 1--1 och så vinna på straffar 5--4.
Jag tyckte synd om de franska spelarna. Kvitteringen på straff efter hands kom efter en ytterst svårbedömd situation, där alla parametrar, som avstånd, rörelse, avsikt, naturlig ställning, fanns att ta hänsyn till. Mitt, för kvällen, franska hjärta säger ”icke straff” men att klandra den kanadensiska domaren som skall fatta sitt beslut direkt känns inte rättvist. Det var ett gränsfall.
Jag ber i alla fall få tacka för en midnattsunderhållning. I klass med en handbollsmatch för damer.
Det är ett mycket bra betyg.
***
Sverige är klart för OS med sitt herrlandslag i fotboll, damerna har ett kval för att få åka till Rio.
Jag kan inte bedöma kvalmotståndet, Schweiz, Norge, Holland, men skall Sverige ha en möjlighet att hävda sig i OS måste landslaget ges optimala förutsättningar och tjafset mellan landslagsledningen och elitklubbarna måste lösas.
Efter alla negativa rubriker efter VM-insatsen är en framgång för landslaget viktig. En bra mästerskapsinsats genererar ingen publikrusning till de allsvenska arenorna, det vet vi (EM 2013!) men för rekryteringen är landslagssegrar och positiva tv-framträden betydelsefulla. Betydligt viktigare än lokala lags avancemang i Champions League, nådda med ett övertal av spelare som inte är aktuella för ett svenskt landslag.
Det är inte så lite okritisk ankdamm över den svenska diskussionen om landslaget kontra elitklubbarna.
***
På herrssidan verkar det vara helt annorlunda. Allsvenskan återkommer om några dagar och snart börjar kvalomgångarna till de europeiska klubblagsturneringarna. Hur skönt hade det inte varit att då att kunna ge de allsvenska U 21 EM-spelarna välbehövlig semester i stället för en lång sammankomst med landslaget? Och hur kommer MFF:s Oscar Lewicki att reagera efter minst fem oerhört krävande, uppoffrande matcher? Han lär inte vara perfekt förberedd vid hemkomsten till Malmö.
Men i stället för att gnälla gläds man åt den PR som U 21-landslaget ger svensk fotboll.
***
Efter mitt senaste inlägg om Sydsvenskans bristfälliga bevakning av VM har man producerat två informativa inslag. I söndagens tidning förväntar jag mig mer.
Att leva som man lär är inte alltid lätt.
Det vet alla.
Jag har funderat över detta de senaste dagarna. Det pågår ett VM i fotboll i Kanada. Sverige är utslaget. Det märks naturligtvis i den svenska bevakningen
och det är både naturligt och försvarbart. Men hur undermålig får rapporteringen bli från ett av idrottsårets största evenemang? Jag tänker på den tidning, Sydsvenskan, där huvudkrönikören gång på gång -- ibland med rätta, det skall medges -- gått till storms mot de orättvisor som könsmässigt finns inom idrottsvälden. Inte minst har Max Wiman framhållit sin och tidningens betydelse för att den massmediala bevakningen skall bli mera jämlik.
Men hur har det sett ut de senaste dagarna? Jag vet självfallet att matcherna spelas på tider som inte är morgontidningsvänliga men att gömma resultaten bland småklubbsreferaten och komplettera resultaten med en intetsägande text, där det mesta kunnat avläsas i resultatredovisningen, är inte värdigt en tidning, som vill profilera sig som en föregångare för jämställdhet inom idrottsbevakningen. Att inte ens orka fylla i det så kallade slutspelsträdet, som nog lär intressera de flesta, är undermåligt.
Sveriges herrar har inte varit med i de två senaste VM-slutspelen men ve den tidning som inte haft utförliga referat och inträngande reportage och fullständig resulatredovisning från turneringarna.
Det är marknaden som styr. Det är bara att erkänna, alla vackra ord till trots.
På annat sätt kan man väl inte heller tolka Sydsvenskans prioriteringar av Malmö FF:s återupptagna träning, lottningen av Champions League och de upprepade spekulationerna om utlandsflytten för några av spelarna.
I min värld kan man ge och ta. Lite mindre utrymme åt MFF, lite mer av VM i Kanada.
Som Skånskan som vaket och alert sände en reporter till Kastrup för att intervjua de hemkommande VM-spelarna från FC Rosengård.
Låt mig först erkänna, jag är ingen större konsument av fotboll för damer.
Det blir ett, kanske två, besök på en allsvensk match på Malmö ip per år, några matcher från samma serie i tv, hälften (?) av landskamperna. Av Sveriges VM-framträden har jag sett två hela och två halva.
Jag har alltså dåligt på fötterna och kan inte bedöma hur berättigad kritiken är mot Pia Sundhage och de mer eller mindre klart uttalade kraven/förhoppningarna om hennes avgång. Men är den trupp hon haft tillgång till den bästa Sverige har för närvarande -- och något annat har jag inte hört -- ligger problemet inte hos förbundskaptenen utan betydligt djupare. De svenska spelarna räckte helt inte till i denna världskonkurrens. Varken i snabbhet, styrka eller teknik. Dessa grundläggande kvaliteter måste naturligtvis finnas före samlingen till VM-lägren.
Detta är uppgifter för distrikt och klubbar, inte för en förbundskapten.
Och hur intresserade är elitklubbarna av ett verkligt starkt landslag? Inför vårens turnering i Algarve vädjade Linköping och Rosengård om att deras spelare skulle sparas för klubbarnas kommande engagemang i Champions League. Och efter vad jag förstår har Rosengård stoppat sin lovande målvakt Zecira Musovic från att deltaga i en U-landslagsturnering, där hon skulle skaffat sig internationell rutin. Det är samma Musovic som i fjor fick stå tillbaka för en ganska medioker tyska, Kathrin Längert.
Antalet utländska spelare i elitlagen är givetvis en hämmande faktor för att skapa ett starkt landslag, vilket Pia Sundhage nogsamt poängterat. Rosengård och Linköping, Sveriges representanter i CL, hade i våras vardera nio spelare med utländskt pass i sina trupper.
Junior- och flickfotbollen i landet är trängd och för att få en stabil grund att bygga framtida starka landslag på måste bredden förbättras med en bättre utbildning.
Detta ät så oerhört mycket viktigare än att byta förbundskapten.
Om Pia Sundhage är duktig eller ej kan, eller vill, jag inte uttala mig om. Men jag har känslan av att hon liksom det svenska laget är upphaussad. Och när det blir så blir fallet och besvikelsen så mycket större.
Det har verkligen märkts i kommentarerna.
***
Några andra reflektioner:
I VM för U 20, herrar, kom den okända fotbollsnationen Mali trea. Fotbollsvärlden växer verkligen.
***
Nu skall jag åka och se den tidiga seriefinalen i division 1 mellan Trelleborgs FF och Örgryte. Kan man räkna med närmare 2 000 åskådare, det vill säga mer än dubbelt så många som vid en ordinär allsvensk dammatch för FC Rosengård? Men inte ett ord i dagens Sydsvenska.
***
På tal om de klena startfälten vid friidrottens Finish Games. Samtidigt arrangerades simtävlingen Färsingadoppet i Sjöbo. Där kunde man notera 3 200 starter. Det är inte ungdomen det är fel på. Det är produkten.
Optimism och ambition skall man naturligtvis uppmuntra.
Men när optimismen inte är realistisk bör man tänka till ett varv extra.
Jag tänker på min gamla käpphäst, det skånska tävlingsprogrammet i friidrott. De skånska klubbar som har banor är energiska och vill gärna arrangera tävlingar och gör det, ofta över två dagar med ett brett grenutbud. Problemet är bara att antalet aktiva inte räcker till. Startfälten blir små och oinspirerande. Den nödvändiga tävlingsglädjen infinner sig inte.
Förra helgen drabbades Finish Games i Vellinge av sin mångåriga överambition. Under en lång period har Finish bjudit på tvådagarstävlingar med ett stort smörgåsbord av grenar och åldersklasser, som gett klena startfält. Och dålig PR för tävlingen.
När man så samtidigt i Köpenhamn bjöd in till tävlingar föredrog åtta skånska föreningar -- och ytterligare några andra svenska -- att sända sina ungdomar till Danmark. Det var där en tävling med betydligt större och mer inspirerande, och därmed utvecklande, startfält.
Jag förstår att man väljer bort Finish Games.
***
I höstas samlades, på ett privat initiativ, de skånska friidrottsklubbarna i Heleneholms klubbhus för att diskutera just tävlingsprogrammet. Alla var eniga att något måste göras. Alla -- utom Ystads IF som ändrade datum från alldeles för tävlingstäta maj till juli -- gick dock hem i sin kammare och gjorde precis som alla de senaste åren.
Ibland blir man trött.
***
Skånes Friidrottsförbund verkar helt sakna initiativkraft men måste använda sin makt och förmå föreningarna att gemensamt ställa upp för en samlad skånsk friidrott.
Fördela tävlingarna jämnt över säsongen!
Begränsa antalet grenar så att tävlingarna inte tar så lång tid! Detta ger också tillfällen att testa grenar man vanligtvis inte tävlar i. Nyttig!
Samla de något udda grenarna till ett begränsat antal tillfällen, där föreningarna ”lovar” att i görligaste mån ställa upp med alla sina ”specialister” i just den grenen!
Det finns många andra förslag.
Men framför allt gör något!
***
Såg för en tid sedan uppgiften om att under de senaste tioårsperioden har friidrotten i landet minskat antalet aktiviteter med 23 procent. Skrämmande siffror för oss som gillar friidrott.
Och tittar man på resultatlistorna från övriga landet är antalet deltagare i de flesta fall lika få som i Skåne.
I min värld är detta ingen tröst utan ytterligare ett skäl till att verkligen ta tag i situationen och vända trenden.
Skånsk friidrott har varit ledande förr.